I storebrors hjulspår

 Trädgården är storebrors domän. Där susar han fram i fruktansvärd hastighet, med bil eller på cykel. Men nu har Ankan också börjat, försiktigt, ta sig runt i det gröna på egna ben. Eller hjul, kanske.

 Han kan inte krypa, inte resa sig och naturligtvis inte gå. Men i lära-gå-bilen är han sin egen herre.
Även om det fortfarande är helt omöjligt att förutsäga var resan ska sluta.

Pappamys

 Jonatan är en mammig, liten ankunge. I vissa sinnestillstånd accepterar han bara mamma Jenny. Och så lär det väl förbli tills mamma börjar jobba igen, på halvtid, händelsevis på Jonatans ettårsdag 1 november. Då får Ankan och Pappan försöka klara det tillsammans.
 Fast även nu har dom en del mysiga stunder tillsammans.

Två och en Anka

När pappan är ute i världen och gör radio, får resten av familjen roa sig på sitt eget sätt hemma vid datorn och kameran.

The boy in the bubble

 Den här bilden är verkligen fruktansvärd och fascinerande. Den är ett mycket synligt bevis av hur Jonatans luftvägar ser ut inuti honom.
 Förkylning på förkylning rasar i familjen. Ingen är sjuk, men alla (eller åtminstone minst halva familjen)  har hela tiden någon sorts hosta, snuva eller liknande. Vecka efter vecka - en bacillfabrik.

 Den omfattande produktionen av slem och snor medför också att den stackars lilla ankan kräks allt som oftast. När hans lilla kropp kämpar för att rensa andningsvägarna är det så lätt hänt att maginnehållet - som ju är lättflytande - följer med.

Nå, ni måste väl få en normal bild också, tagen idag, på en liten grubblande anka. Ska jag hosta? Ska jag kräkas snart igen? (Svar: Ja.)

Man tager vad man haver

 Han Ankan börjat dricka kaffe? Nej, inte än. Men han har ändå användning för kaffekoppen.

 Det är ju så att han, med sin lilla ankmun, fortfarande har mycket svårt att få i sig fast föda. Så han äter mest välling- och mjölkliknande vätskor.
 Och sådana kräks man lätt upp, speciellt när man är förkyld och blir full av slem.
 Kräkanfallen kommer plötsligt och häftigt. Man vet aldrig var dom ska hamna.  T ex lyckades hans mamma nyligen fånga ett utbrott i sin (tomma) kaffekopp. Man tager vad man haver.

 Och så fortsätter han att öva sig på förflyttning. Han gillar verkligen sin lilla bil, d v s lära-gå-stol.

Fortfarande går det mest bakåt. Men Jonatan är ändå precis så här nöjd.

Punkanka

  Den här bilden behöver ju egentligen inte förklaras. Bara avnjutas. Fast om du ändå undrar, så skojade Ankans mamma till det lite, i samband med att sonen fick ett välbehövligt bad. Då manipulerade hon hans söta lilla kalufs på det här viset.

Den här bilden har inget som helst med den andra att göra. Den visar bara en allvarlig lillpojke som håller pappa sällskap när han tjafsar i telefon med någon.

Det går bakåt - det gillar Ankan

 Inte är Jonatan sin storebrors jämlike på så många områden, om man jämför rakt av vad Jack kunde när han var tio månader. Men det gör ingen, för det vore gravt orättvist.
 "Om det har hjul kan Jack köra det", brukar pojkarnas pappa säga. Och nu har hans lillebror ändå till sist gått i hans hjulspår.

Den tuffa, hypermoderna "bil" som ankmamman köpte åt sin lillpojk har densamme inte någonsin fått ur fläcken, eftersom han inte når ner till golvet. Men till sist fick Jonatan chansen att testa den äldre modell som Jack hade så mycket kul med, när han gjorde köket osäkert år 2008.
 Ojojoj..... Tycktes Ankan mena, när det gick upp för honom att denna manick gav honom möjlighet att förflytta sig. "Lite hög", konstaterade hans mamma.
 Än så länge kan han av någon anledning (och till storebrors irritation) bara röra sig baklänges. Men det är inte precis kräftgång för Ankan just nu.
 (Däremot är han löjligt förkyld. Full av snor och slem, Stackarn.)

Tandtroll

Ankmunnen som du aldrig sett den förut. Båda dom två små vassa gaddarna som ännu inte fått sällskap av sina kusiner i överkäken. Dom är förmodligen inte långt borta.

Och så tummen. Den är en ständig besökare. Det må vara som det är med tungan, än så länge, men det finns ingen tvekan om att Jonatan har tummen rätt i mun.

7,2 kg anka

 Tio månader efter sin brutala ankomst till den civiliserade världen, fick Ankan en ny matchvikt. För första gången över sju kilo.
 Vågen stannade på 7.200 gram, vilket ju ändå tycks bevisa att föräldrarnas (=mammans) envisa arbete med slangen som mynnar i Jonatans mage bär frukt. Så att säga.
 Jonatan själv är inte så imponerad. Ärligt talat tycker han att han är för stor för att ligga ned och bli matad, han vill ha action (ovan).  "Knappen" är kantad av infekterad s k granylom. Och så kräks han rätt ofta. Helt kul är det alltså inte, men meningsfullt, det är vågens besked.

Växande Anka. Kolla bara tungan - allt mer på fri fot ute i luften. (Jo, och så är han 66,5 centimeter 100-procentig sötnos.)