Ett år i dag

Ikväll är Jonatan ett år. Klockan 22.50 första november 2010 slets den lilla ankan ut i det obarmhärtiga nattens ljus. Hans första år har inte varit enbart enkelt, men han har ständigt överraskat och förtjust oss.

Bilderna togs redan i söndags då moster Inga Maj, Annika och Göran kom förbi med en laddning presenter. Det lilla sargade blivande födelsedagsbarnet förstod inte riktigt konceptet, men storebror hjälpte så gärna till.

Och hur hanterade Jack detta nya, presenter åt någon annan? Inte helt bra.

Dubbelt i hatten

En liten anka med fjättrade armar har inte många nöjen. Man får ta tillvara de enkla glädjeämnen som erbjuds.

Som det här. "Mamma, nu känner du inte igen mig, va? Jag är nämligen inkognito."

På väg mot en ljusare framtid

 Äntligen hemma igen! I skrivande stund har det gått tre dygn sedan kirurgerna var inne och skar och sydde i Ankans svalg, och det sägs att de tre första dygnen är värst. Det sägs också att vuxna som genomgårr liknande operationer vittnat om att det gör väldigt ont därinne efteråt.
 Så Jonatan går nu på regelbundna doser smärtstillande (fast inte morfin längre) och förebyggande pennicillin. Och, jo, det är torkar blod som syns i hans näshålor.

 Dessutom är hans armar uppspända på ett sätts som ska hindra honom att böja dem och placera saker i munnen. Och så ska det vara i två-tre veckor för att skydda operationen från patienten medan det hela läker ihop.
 Inte så kul för en kille som älskar att ha tummen i mun.
 Fast å andra sidan - roligt att vara hemma igen, med sin älskade lära-gå-bil.

 Nej, Ankans första år i jordelivet har inte varit så enkelt. Men nu hoppas vi att han genomgått sin sista operation, och att allt kommer att utvecklas till det bättre, om alla bara har det tålamod som vi försökte lära oss redan på Neo för snart ett år sedan.
 För Jonatan är inte rikigt så ledsen som han ser ut på den här bilden. Tvärtom är han en underbar liten pojke med gott hopp inför framtiden, med separata vägar till näsa och mun.

c/o universitetssjukhuset

 Visst ser han ut som en reklampelare för Region Skånes sjukvård, den lilla Ankan!

Det är inte alls hans första sjukhussäng, men den första som Ankan tronar i med attityd.

 För visst säger den där foten på svaj uppe på sängkanten en del om att den här Ankan är på väg tillbaka från Morpheus rike.

Hm... Befriad från det hatade plaströret i näsan, men fortfarande med ett litet morfindropp i ena armen, stirrar den nyopererade aningen vimmelakntigt mot världen.

Och armarna är, om inte stelopererade, så i alla fall inbundna så att patienten inte ska kunna böja dem och stoppa in saker i sin nya fina hals. Fast det hindrar inte att man kan ta ett nappatag med sin lilla älsklingshund.

Nyopererad

 Jonatan vaknade nyopererad ur narkosen med sladdar överallt och ett mycket oönskat plaströr genom näsan. Förmodligen kändes det väldigt konstigt nere i halsen också.

 Vem vill vara vaken när det känns på det viset? Ankan fann sin tröst i den lilla slangen med morfin och återvände till drömmarnas rike när tillfälle gavs.

Han såg ut som ett litet vampyrbarn, konstaterade hans mamma. Blodet kommer från operationsärren inne i hans svalg, men egentligen förlorade Jonatan bara 16 ml, tröstade läkarna efteråt.

Ursäkta, var är brevlådan?

 Skulle kanske vara en passande bildtext på det här kortet av en raceranka i full fart. Att Jonatan har många miner, en del ganska obetalbara, framgår kanske av den här lilla bildsviten av en kille som må vara lite på efterkälken men inte saknar vilja.

 Det är bäst att passa på nu, innan dom sätter en massa grejor på mig för att hindra mig att stoppa in saker i munnen. Men vilken sida av skeden är det egentligen som ska in?

 Visa tänderna? Nu när jag fått minst en i överkäken också... Aldrig i livet!

 Ge mig den genast! Min!

Aldrig utan en liten färgglad skål. Praktiskt att ha med om man skulle råka kräkas upp maten!

Och vem - sa ni - är det som inte har någon tunga?  (Och rinner lite, både ur näsa och mun.)

Hälsning från sjukhuset

I dag sover Jonatan på MAS, numera känt som SUS Malmö, Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Hans tredje sjukhus i karriären.
 Dagen har varit tröttande. Ny miljö. Massor av sjuksköterskor och läkare som stirrar, tvingar upp ens mun och sticker en i fingrarna gång på gång. Och det är verkligen bara början. I morgon är det allvar.
 Inte konstigt att en liten Anka, även en tapper liten en, blir trött.

Möte i monsunen

 En underbart solig oktoberlördag var det. Som gjord för två killar att ta en sväng på respektive fordon i trädgården.
 Ibland blev det trångt om utrymmet.

 Jack och Jonatan - mycket nöjda med fartens tjusning.

Ibland gick det lite för fort för somliga. Fast lillebror var inte den som gav upp - här jagar han i storebrors hjulspår.

Suddig syrra

 Jonatan stiftade en ny bekantskap i helgen. Hon skymtar i bakgrunden på denna (pga smutsig lins) suddiga bild. Storasyster Linnea!
Den mesta tiden var hon dock på ungefär det här avståndet. Storebror Jack lade resolut beslag på storasyster, och släppte bara taget när hon retirerade till gästrummet för att- uppgav hon - plugga.
 (Hon återfanns en stund senare sovande på göstsängen.)

Ankeborgs-Posten

Nu vållar Ankan rubriker igen. Redan känd från Skånska Dagbladet och Norra Skåne, finns han nu också med i färskaste numret av tidningen Må Bra.

"Men vad lärde pappa Ankan? Ja, det kan man fråga sig."

Vill du läsa texten? Här kan du kolla, möjligen något längre än den text som till sist publicerades i Må Bra. http://oddclausen.blogsome.com/2011/11/09/foraldrar-till-en-anka/

Toker (Tunga)(Tänder)

 Ankan har - trots sitt namn - aldrig tittat på SvT klockan 15 på julafton. Så hans inspiration kommer någon annanstans från. Fast visst påminner han om en av Disneys tecknade figurer?

Fast egentligen ovar han bara sin tunga. Av någon mystisk anledning överväldigas pojken av en oemotståndlig längtan att visa sin tunga för kameran. Och vackert så - så mycket anktunga har ni väl aldrig sett på bild förr?

 Annars handlar det nog mer om tänder just nu. Ankans föräldrar kan inte komma på någon annan anledning till att det rinner oupphörligt ur sonens mun, än just att något är på gång i överkäken.

Flyttfågel söderut

Havet var blått, och mycket varmt. Himlen var blå och solen stark. Temperaturen var högre än på hela sommaren i Åhus. På många sätt en ny erfarenhet för den lilla Ankan, flyttfågel på första resan till södern.

Då var det skönt att få sitta i sin egen vagn.

Och att mamma var med.

Fast det är klart - en liten stund kan man roa sig på egen hand på balkongen (den med god och nära utsikt över Medelhavets svall)

Här är Jonatan på utflykt till Palma di Mallorca. Han och storebror kollar alla intryck.

Hemma på hotellrummet, på mammas och pappas stora säng.

Och här njuter vi av sommarvärmen intill poolen! Något av en värmechock blev första kontakten med ett Medelhavsland för den lille pojken, men mamma och pappa har lovat att han ska få träna mer.

Första utlandsresan

 Får Ankan bestämma, så är det onödigt att någonsin lämna Åhus. Fast den här gången bestämde mamma och pappa, och dom beslöt att det var dags för yngste sonens första utlandresa. Fem dagar på Mallorca. skulle han klara det?
 Jo, tack, det gick väl hyggligt, även om den stackars pojken blev väldigt varm under dag 3 , föräldrarna insåg för sent att enbart skugga inte räckte för att hålla en liten mullvad sval.
 Här avnjuter Jonatan en riktigt dyr fika tvärs över gatan från den gigantiska katedralen Seu. Två latte machiato, en glass, en vatten - 18 Euro. Och en flaska Nan - den tog Ankan med själv.

Annars var det tryggast att aldrig vara mer än en centimeter från närmsta förälder. Världen är ju så stor, så stor.

Ankan och en annan

När Jack roade sig med jämnåriga kompisen Maja, fick Jonatan chansen att sällskapa lite med Majas lillasyster Ellen.

Ellen är ett antal månader yngre än Jonatan, men både tyngre och längre.

Konstigt, tycker Ankan och studerar nyfiket den här spännande nya bekantskapen.

Vill ha allt

 Ankan vill ha!
Jonatan börjar likna vilket barn som helst. Överfalls av häftig längtan efter saker. Speciellt dom som han inte alls bör få. Som t ex slangen som förser hans mage med all den föda som gör att han numera är en allt större liten fågel.
 Arg blir han också om han förnekas det eftertraktade föremålet.

 Snabb är han också. Och stark. Helt plötsligt har han greppat det så efterlängtade. Och då släpper han inte frivilligt.
 Ganska nöjd är han också, just då.

 Man kan också skoja med honom, genom att vifta framför honom med saken som han så gärna vill ha tag i. Det kan mamma ibland inte motstå.
 Och ibland är även Jonatan road av den leken. Speciellt förstås när han vinner.

Klåfingrig

 Jonatan är numera en ganska van utomhusbilist. Riktigt träffsäkert tar han sig till olika ställen. Det här är favoritplatsen.
 Vid elva månader har Ankan vuxit upp och blivit en tämligen snabbfingrad och klåfingrig liten pojke. Men han är det fortfarande på ett ganska stillsamt och filosofiskt sätt.

Och ibland måste man ju stanna fordonet och tanka.

11 månader ung

 11 månader i går. 1 oktober var det bara en månad kvar till ettårsjubileet av Ankans ganska brutala landning i människornas värld.
 Så här mycket större är han nu. Säkert åtta kilo. Kan mycket. (Om än lite mindre än en del andra, som fötts på¨rätt datum, och vägt dubbelt eller trippelt så mycket, säkert med en fungerande mun.)
 Ankans tid kommer.

Sista månaden före födelsedagen blir tuff för Jonatan. 27 oktober ska han in på sjukhus i Malmö och få hålet mellan svalget och näsan lagat. Så 1 november kommer han att vara försedd med en massa grejor som ska hindra Jonatan att stoppa in saker i sitt nyrenoverade svalg.
 Ganska onödigt, förmodligen. Ankan stoppar nästan aldrig frivilligt in någonting i munnen. Utom tummen. Och den är fortfarande inte lång nog att nå ner i halsen.