Hold your head up

 Helt plötsligt satt Ankan där och kollade in omgivningen. Huvudet stadigt och rakt upp. Utan stöd.

 Skulle det vara något konstigt med det? Tycktes han spörja föräldrarna. Nä. Kanske inte. Det är ju sånt bebisar gör; lär sig saker.

Ankan har också kommit på en rolig sak: Om man tar ett tag om väggen på babygymmet och skakar, så rör sig figurerna där uppe. Det är inte alls nödvändigt att själv räcka ända upp för att saker ska hända.

Hög på livet

Kanske Jonatans bästa vecka någonsin, säger Ankans mamma. Och hon har varit med om en del dåliga...

Fast än så länge har han inte börjat äta glass.(Men snart...)

"Hög på livet" säger mamman om sonen. Och visst har den lille kraken, nu när RS-virusen verkar ha dragit sin kos, väldigt kul hela tiden.

Gör saker. Säger saker. Demonstrerar både nyfikenhet, lust och en storögd aptit på allt som händer omkring honom.

Med ett småleende tittar han på stort och smått. När storebror gör tossiga saker förvrids ansiktet till det gladaste grinet i Åhus.

Och finns det en tv i närheten så är de små ankögonen hur stora som helst. TV-soffan är ett ställe där Ankan verkligen trivs. Även om han sällan får sitta på det här sättet...

(Om han lärt sig att äta? Tja. next question! Vem har tid att äta när världen är så full av saker att förundras över...)

På håret

 Det finns så mycket roligt att göra med händerna, tycker Jonatan, som hittar nya spännande utmaningar hela tiden. Hans mamma är inte lika road alla gånger.

 Den lille rackarens nya påhitt är att fånga mammas hår, och han blir allt bättre på det. Sedan är det bara att dra...! Kan man sedan få in håret i munnen så är lyckan fullständig.

- Om jag släppte taget nu, så skulle han säkert hänga kvar i håret, säger Ankans mamma optimistiskt.
- Eller ligga på golvet med en hårtuss i mun...

Babels torn

 I dag köpte Ankans föräldrar hem åtta flak till sonen. Fast inte från Border Shop, utan från apoteket.
 Ankan är nämligen nu så stor att han har blivit uppgraderad från Pre Nan, som ju egentligen är till små för tidigt födda barn, till Infantrini, som är avsett för jättelika varelser i hans storlek.

Men medan Pre Nan levereras i praktiska burkar som blandas ut med vatten kommer Infatrini i små plastflaskor om 200 ml färdigblandad dryck. På bilden ses ett normalt mål till Jonatan.
(Skojar bara.)
Den laddning, som Ankans pappa körde hem idag och som skeptiskt betraktas av Jack, väger knappt 40 kilo, emballagen oräknade. Alltså: ett flak väger mer än en anka!

The kids are alright

 Okay, han hostar. Och, jo, slemmet i hans luftvägar är så segt så man skulle kunna bygga jordbävningssäkra konstruktioner med det. Och hans nätter är inte riktigt trygga, andningsuppehållen får den gula maskinen att plinga iväg när syreupptagningen sjunker.
 Men ändå: Jonatan mår rätt okay. Han är definitivt vår lille, klokögde pojke igen.

 Och Ankan gillar att ligga i sitt babygym...

...och undersöka omgivningen. Här granskar han krokodilen han fick av Cilla och Alvin (med familj). Är det månne en dinosaurie, som storebror säger?

Ropade jag hej här? Kanske det. Men den dagen, den sorgen.

Back where it all started

 

 Jonatan kom tillbaka till Neonatal, platsen där allt började för snart fem månader sedan. Den läkar,e som välkomnade Ankan till världen och först lade märke till hans lilla fågelmun, syns på bilden, Bo heter han.

Bo och sköterskan Erika ville gärna ha en titt på Ankan och diskutera vilka medicinska åtgärder som kan behövas nu och i framtiden. De kunde också snabbt konstatera att:
- Den hostan... En typisk RS-virushosta!
Jonatan fick en liten inhalator, pikant nog med ett litet ankansikte på, och den tycks göra viss nytta när det gäller att få bukt med allt slem i pojkens lilla hals.

Sjukling

 En bubbla i Ankans mun, ingen ovanlig syn. Men den här veckans slem är mycket elakare och segare än vad vi är vana vid. Ankan är sjuk, han plågas av hosta och det här ovanligt sega slemmet som han förgäves försöker hosta bort.
 Hans lilla kropp förvrids av hostan, hans andning låter som ett tröskverk när slemmet sätter sig på tvären minst lika effektivt som någonsin en felplacerad tunga.
 Ingen sover särskilt bra, utom Ankan möjligen. Föräldrarna har det svårare, när hostan drabbar lillpojken och hans gula maskin plingar oavbrutet på grund av kass syreupptagning.

En så sorglig historia behöver en glad bild. Ankan har sina pigga stunder, eller hade i varje fall, t ex i helgen innan hostan tagit strupgrepp på honom (och hela familjen). Här tittar han förundrat på allt som lockar hans blick och fingrar i babygymmet. Ah, alla möjligheter som väntar en allt mer kapabel anka, när bara hostan jagats på flykten!

Handen på flaskan

 Ankan känner sig redo att ta över nu. Kolla hur självsäkert han lagt handen på flaskan. En kille med attityd.
För att han vill äta själv, mer och snabbare? Nja, just nu är det snarare tvärtom.

 För Jonatan tycker det är ganska jobbigt att suga och äta, med sin hostiga hals och snafsiga näsgångar. Men att ha något i munnen - det är inte så dumt.

Och på söndagen var det dags för ännu en visit från mammas kompis. Nu var det Anna som hade vägarna förbi med ett paket med riktigt snygga ankkläder (att växa i).

Tråkigt nog fick Jack inga nya bussar (Anna jobbar på Skånetrafiken), men det kanske ordnar sig en annan gång.

Två fötter säger så mycket

...att fötternas mamma inte kunde låta bli att ta den här bilden.
Man vad är det fötterna uttrycker? Kanske någon sorts avspänd attityd, man skulle frestas att kalla dem sorglösa, om inte fötternas ägare redan hade upplevt så mycket jobbiga saker i sitt lilla liv. Just nu plågas han av sin allra första hosta, som inte står pappas och storebrors mycket efter när det gäller kraft och elakhet. (Nej, pappan har ingen hosta just nu. Konstigt nog, med tanke på alla bakterierna som han och mamman vadar omkring i hemma.)
Men kanske vittnar ankfötterna ändå om någon sorts lugn i orkanens öga.

Fingerfärdigare

 Har Jonatan lärt sig läsa sin första aftonbön?

Nej, förmodligen inte. Men han blir allt fingerfärdigare. De små händerna rör sig på ett allt mer målmedvetet sätt.

Det ser väldigt gulligt ut. Tycker i varje fall hans föräldrar. En anka med händerna i mun.

Björntjänst

 Jonatan har en absolut favoritplats. Det är inte sängen. Och inte vaggan. Nej, det är skötbordet, en behagligt upphöjd plats i husets varmaste rum, badrummet.
 Och ännu populärare blev det, när storebrors kära gamla nallar kom upp ovanför Jonatans huvud. Han kan ligga hur länge som helst och prata med dem.
 Jack när inte riktigt upp för att sätta dem i rörelse. Med verktyg går det.

 Ah, nallar, villken lycka. Jonatan stirrar i skyn och vet inte till sig av nyfikenhet och förtjusning.

Yes, storebror! Sätt fart pä nallarna! Bröderna har ett gemensamt projekt, som synes.

Hostande anka

Med tanke på hur ofta och häftigt storebror brukar hosta under förkylningssäsonger och med tanke på att samma storebror tillbringat hela veckan hemma efter att ha drabbats av en dagisförkylning som mer eller mindre tömde hela förskolan, så var det förstås ofrånkomligt förr eller senare.
 Jonatan har drabbats av sin första hosta. Han tycker inte om den. Men han är en tapper liten anka, och det kunde ha varit värre (knack i trä).
 Värre är däremot de slemmiga luftgångar som blir följden av samma förkylning. Lite svårt att äta, speciellt när det är dags för morgonen första mål, klockan 07.00.

15 mars 2011: Utskriven ur sjukvården

Kanske inte den enklaste dagen i Ankans liv, aningen ynklig och förmodligen förkyld som pojken är. Men ändå finns det anledning att skriva in 15 mars 2011 i familjebibeln. Eller tillkännage händelsen på annat sätt, till exempel på denna blogg.

För just idag, efter fyra månader och 14 dagar i sjukvårdens våld, först 59 dagar på CSK och sedan 75 dagar som hemsjukvårdpatient, så är Jonatan nu utskriven!

Han förväntas alltså klara sig själv hädanefter, möjligen med någon liten hjälp från föräldrar och storebror.(Skulle det inte räcka, så står BVC och Neo-mottagningen inne på CSK till hans förfogande.)

Jonatan firade denna nya status, som fri anka, med att - för första gången i sitt lilla liv - gå ned i vikt. Hans matchvikt idag mättes till 4.590 gram, precis 30 gram mindre än för en vecka sedan.

För, som hans föräldrar försöker påminna varandra när deras lille son inte är så förutsägbar som de kanske skulle önska, han är ingen maskin, Ankan. 

Ankan söker öppet vatten

Men vid stranden i Äspet fanns det inte mycket hav. Isen låg fortfarande vit och knastrig närmast stranden, och den bistra vinden utifrån Hanöbukten gjorde promenaden ganska vindpinad.
Ankan och hans familj tog en snabb sväng med vinden i ryggen, och sökte sedan skydd uppe bland tallarna i skogen.

Lördagskonversation

Jonatan har ett intressant minspel. Det är lätt att få intrycket att han förstår mycket mer än vad han rimligtvis kan göra.

Hur som helst är han tydligt stimulerad av att kommunicera med andra människor. Även om hans del av det hela inskränker sig till just minspelet och, ibland, små söta ljud.

Hoppsan, sitter inte slangen lite på trekvart? Jo, det kan lugnt säga. Tacka Ankans små flinka fingrar för det. Han borde förstås låta bli. Med tanke på vilka avgrundsvrål som utbryter när mamma (mest) och pappa tvingas montera en ny slang i honom.

Men Ankan är bara fyra månader (och kanske inte ens det). Det tycker han duger som ursäkt.

Ankan och ankmamman försjunkna i en lördagseftermiddagskonversation. Menar du det, mamma? Jo, faktiskt.

Fri som en anka

"Fri som en anka", påpekade Ankans mamma när sonen låg och sov på golvet, utan den gula syremätaren och utan sondslang i näsan. Ofjättrad, fri och ... tja, ganska hjälplös.

Allt oftare struntar Ankans föräldrar helt enkelt i att kolla sonens syreupptagning under dagtid, det verkar han inte ta skada av.

Däremot har han ju ganska stor praktisk nytta av sin sond, speciellt nu när han - troligen pga en diskret förkylning - är extra dålig på att suga ur flaskan.

Frågan är ändå hur länge sondslangen hänger med. De flesta dagar klarar Ankan maten rätt bra med bara flaska. Nätterna är en annan sak.

Här är för övrigt lillpojkens senaste mätresultat: 4.620 gram, 57 cm. Så någon näring får han ju helt klart i sig.

Svävande halvmeter ovanför golvytan

 Egentligen sover Jonatan sällan i vaggan. I varje fall inte lika ofta som storebror på sin tid.
Kanske beror detta på att det på den tiden inte fanns någpn treåring i huset som har väldans svårt att inte sätta vaggan i gungning när han susar förbi.
Kanske också för att Ankan är en annan typ. Hans sovstunder utspelar sig hellre i soffan eller ovanpå en filt på golvet.

Men här har han i alla fall kommit till ro, svävande och sakta gungande en knapp halvmeter ovanför golvytan.
 Avkopplande. Egentligen.

Solanka

 Idag blev Jonatan en liten solanka. Ljuset var intensivt på Äspetsranden, som han besökte med mamma, pappa, Jack och moster My. Som tur var kunde minstingen ta skydd för de skarpaste strålarna tätt intill mamma och vaggas av det vilsamma ljudet av isflak som slog mot strand.

Härligt, härligt i solen på stranden. Hit ska jag komma tillbaka många gånger! Kan man tänka sig att Jonatan hade sagt. Om han kunnat prata. Och varit vaken.
 Fast, vilket som, så kommer han att göra det!

Med nonchalanta ben

 Jonatan gillar sin nya babysitter. Där kan han sitt och kolla vad övriga familjemedlemmar har för sig. Där kan han också visa att han är sin fars son - alltså att han gillar att lägga upp benen på ett till synes nonchalant sätt.

 En bebis har fullt upp. Det finns så mycket att kolla. Världen är så stor, så stor, att man häpnar ganska ofta.

Det görs en hel del för att roa Ankan. Så mycket att han faktiskt ibland blir betänksam.

Peace in the end

Snafsig i näsgångarna. Ont i magen. Bubblor och kletigt snigelspår ur munnen mest hela tiden. Svårt att få till det med flaskan. (Men har, å andra sidan, inte lyckats kräka upp sonden heller. Än.)
 Ankan har haft en rätt strulig dag. Men finner här på kvällskvisten frid mot mammas hals.

1 mars 2011

 Dagsfärska bilder på Jonatan Paul Gunnar, fyra månader gammal.

Båda bilderna från idag. Den övre tagen före 15-målet, då med sondslang. Den nedre efter 15.målet, nu med ny dress men inte någon sondslang längre. Detta pga mjölkexplosion.

 Det är sådant en bebis (och hans föräldrars) liv är.

F ö har hans mamma kopplat bort den gula maskinen också. Idag i alla fall.