Is it bird? Is it a plane?

Det tog en dag... Sedan gick Ankan från förbryllad till förtjust, när man placerar honom vid hans nya leksak.  (som minsann Jack också kastar långa blickar på, speciellt instrumentbrädan.)

I sin lilla stålpojkedräkt ser han ut som en nybliven stridspilot. (Jo, vi vet att Stålmannen inte behöver något plan... Men ändå!)

Undrar vilken knapp man trycker på för att komma till mamma... Eller i alla fall för att hon ska komma... Svaret är: nästan alla duger!

Öva äta, Anka!

  Mycket viktigt, säger sköterskorna på CSK, att Ankan övar äta. Mosad potatis och mosad morot har inte precis fallit honom på näbben.

 Mild havregröt mottogs aningen mera tacksamt. Den fick stanna i munnen så länge att den i varje fall gjorde skäl för termen smakportion.

 Sedan finns det ju annat i livet också. Eftersom det är Mors Dag i dag, så stod förstås Ottos glass, närmare bestämt Mjölkchoklad Päron, på menyn.

Jonatan fick smaka på mammas portion. Tja... Varför inte?

Storebror är dock mycket snabbare på att äta glass. Kameran hinner inte med, inte ens på hundradels sekund...

Ankan firade Mors Dag med en helt ny sittplats. Kombinerad gungstol och lära-gå-vagn (den senare lär han inte bemästra på ett tag), (nästan) helt i plast. Hm, intressant, sa Ankan.

Nästan fågelperspektiv / Låt den näste komma in

 Ankan provar på. Att sitta som en stor pojke i barnvagnen i stället för att ligga som en bebis. Det gick ganska bra.

 Visst ser han väldigt stor ut för sin storlek! Men så är han också snart sju månader gammal, i varje fall om man ska rådfråga prästbetyget.
 Och utsikten är överlägsen... Nästan fågelperspektiv.

 Ankan provar på igen: Barnstol. Ja, varför inte? Storebror blev aningen förvånad när Ankan landade i hans gamla stol.(Och varför ser lillebror så perplex ut? Det avslöjas snart på en annan blogg...)

 Ankan provar på, ännu en gång: Grillade revben. Jag ska hjälpa mamma att äta. Verkar mycket mer intressant än min gamla flaska med Infatrini...

Jag har nämligen många nya strängar på min lyra. Även om jag bara är en liten Anka, nätt och jämnt flygfärdig.

Vad är DSK mot CSK?

 Veckans mest nyttjade förkortning i media, DSK, har inte fått något genomslag i Ankans familj. Där är det fortfarande CSK som gäller.
 Och, för våra läsare abroad, CSK betyder alltså: CentralSjukhuset Kristianstad. Där kom Ankan till världen och där tillbringade han nästan två hela månader.
 Omgiven av starka, fantastiska kvinnor. Dem hade DSK mått bra av att lära känna.

Ankans ärende var återbesök, sexmånaderskontroll samt inlämnande av en numera onödig liten gul maskin. Hur det gick?
 Men kunde kanske ha önskat en mera bastanrt viktuppgång, men annars var pojken på sitt allra bästa humör, skojade och skrattade och charmade både sköterska (Erika, ovan) och doktor.
 Domen blev: Ankan får fortsätta att försöka överleva på flaskan. Men föräldrar lovade att också testa fast föda (=gröt) varje dag, samt att Jonatan ska väga 6,3 kilo i mitten av juni.
 Vi får väl se hur det går med dom sakerna, sa Ankan, när han lämnade CSK för den här gången. DSK syntes inte till.

Hej då, gula maskin!

 Det har blivit dags att klippa tråden.
Ankan har ända sedan sin födelse 1 november 2010 varit ansluten till maskiner som hållit koll på att han fått det syre han behöver. Detta för att försäkra oss att hans felplacerade tunga inte skulle hamna på tvären.
 Men i morgon ska den gula maskinen återlämnas till sjukvården. Kanske något annat litet barn behöver den.

 Just den här lilla maskinen fick Ankan med sig när han flyttade hem från CSK 30 december. I början var den alltid inkopplad, de senaste månaderna har han bara haft den på nätterna.
 Många nätter har den väckt alla utom Jonatan genom att ilsket plinga när syretillförseln dippat. Vanligtvis har värdena stigit lika snabbt utan att någon (mer än Ankan själv) behövt ingripa.
 Men sedan några veckor har maskinen tigit still. Syretillförseln har varit oklanderlig natten igenom.

Då var det allvar! Den gula maskinen var Jonatans livförsäkring, garatin för att han inte skulle sluta andas utan att någon upptäckte det.

Tillbaka på stranden

Var det en perfekt dag på Äspetstranden?
Visst ser det ut så... Men bilden ljuger en aning. Vinden in från havet var ganska kall, så trots det härliga solskenet valde Jonatan och hans familj att bara stanna en lite stund vid havet.
Ankpappan sparkade dock av sig sandalerna och gick ned i vattnet - till fotknölarna ungefär. Är det pålandsvind, så brukar det ju kunna bli varmt i havet även i Hanöbukten... Fast inte riktigt än!

Ögon på världen

Ankan har fått aptit på upplevelser. Dom flesta har han fortfarande i egenskap av åskådare. Men det är å andra sidan inte mycket hans stora ögon missar.
 Ständigt har han ögonen på mamma, pappa och storebror och alla deras aktiviteter. Och ankögonen glittrar särskilt när storebror far förbi på något av alla sina upptåg.

Gunga med mig

 Är det någon som minns gruppen Apopocalyps? Det var dom som var varje P4-pratares (speciellt dom som glömde att förbereda sig i förväg) mardröm. Enbart kända för sången "Gung gung gunga".
 Det är den låten bröderna J&J gnolar på här, kan man tänka.

 Idag fick alltså Ankan för första gången någonsin i sitt lilla liv pröva på att gunga sin gunga.

 Han tyckte det var konstigt, Men rätt så mysigt när man vant sig.

Jonatan gungade så sakta, så sakta, att det knappast märktes alls. Medan i bakgrunden storebror Jaclk susade förbi i en hastighet så hög att kameran nästan inte hann med.

Snuvig

 Storebror kom hem från dagis med snuva och hosta. Hur går det för lillebror då?
Jo, Kanske för tidigt att ropa hej. Men Jonatan har hittills klarat sig nästan helt utan hosta, och nästan utan feber, men med en ordentlig snuva.
 Nu är ju slem i luftvägarna inte allls någon nyhet för Ankan. Han har varit med om värre. Med kraftfulla nysningar skjuter han ut snoret på ett mycket effektivt sätt.

 Lite nedsatt är han allt, Jonatan. Till exempel har han varit aningen motspänstigare ån vanligt till nappflaskan. Oroligare. Lite svårare att roa.

Men än så länge går det ändå rätt bra.

BadAnka 2.0

 Ankan och vatten är en eldfängd kombination, ibland njuter Jonatan heljdlöst och ibland vill han inte alls.
Men på sistone har vi tyckt oss märka att han känner ett visst obehag när han flyter i vattnet, helt utan egen kontroll, lyft av mammas eller pappas händer. 
 Så därför mottog han dagens premiär med stor välvilja - att sitta själv (om än med visst stöd) i baljan. Intressant. Mysigt. Nästan som storebror.

Så här såg det allra första badet ut, på CSK. Den lilla ankan fick gott och väl plats i handfatet.

Betänksam? Kanske an aning. Men framför allt nöjd med att inte längre bara vara ett hjälplöst kolli i andras händer. Detta är ju ändå mitt element, säger Ankan.

Trygg på rygg

 Jonatan har varit förtjust i sitt babygym länge. Överhuvudtaget gillar han sin lilla plats mitt i det stora rum som är både kök och vardagsrum. Där kan han ligga på rygg och pyssla med leksakerna ovanför ocg bredvid honom, eller ligga på mage och öva sig i att lyfta och styra det lilla, men ack så tunga huvudet.
 Speciellt förtjust blev han när mamma hittade och hängde upp det lilla lejonet som också är en spegel. Det kan Jonatan fingra på hur länge som helst.

 Men man tröttnar även på de roligaste sysselsättningar. När han inte vill vara på golvet mer, så ger babysittern helt nya perspektiv, och möjligheter att kommunicera med föräldrar och storebror.

Riktigt viktig

Men överviktig eller underviktig?
 Jo, senaste rapporten från invägningen är att det numera finns 5,6 kilo Anka. +240 gram sedan förra onsdagen.
 Det betyder alltså att projekt GödAnka än så länge går som tåget, helt utan mekaniska hjälpmedel. Flaskmatning skapade denna kropp.
 Det känns inte alltid så när man håller på. Men trägen vinner. Tycks det.. Och Jonatan växer.

Men man ska inte ropa hej, säger Jonatan. Då får man en knapp i västen när man minst anar det.

Man tager vad man haver

Inte sällan vaknar mamman och/eller pappan mellan 05 och 06 av ett smackande ljud från Ankans säng. Det är ljudet av pojken som ligger och suger på sina fingrar. I väntan på att den hungrige ska få sin morgondos ur flaskan roar han sig med de enkla medel som står till buds, innan man kan att få något mera näringsrikt i munnen.
 Fingrarna kommer till användning hela tiden, tycker Jonatan. Man kan göra konster med dem. Sträcka sig efter det som finns inom räckhåll. Kraftfullt knuffa bort flaskan när man fått nog. Eller hårdhänt undersöka mammas och pappas ansikten.
 Ankan saknar inte skråmor i det egna ansiktet till följd av fingrarnas framfart (och ganska vassa naglar). Man tager vad man haver. Och en anka har inte så mycket.
 Fast fingrar har man. Tidsfördriv, matersättning, tortyrredskap. Inte illa.

Ankans nya huvudbonad

 Anka med keps! Jonatan har fått överta en gammal huvudbonad som aldrig hamnade på hans storebrors huvud. På lillebror sitter som gjuten! Och visst är han tuff?

 Söndagens äventyr: Hammenhög. Jonatan hängde med familjen till pappas kompis sedan urtiden, Tomas som numera bor på Österlen.

 Lördagens äventyr: Humletorkan. Pappa sprang Humlestafetten och hans sträcka gick härifrån till Vånga. 7,4 kilometer, i år inte i motvind. Och inte heller i splendid isolation, dvs, nästan sist, som 2009.

Allt detta gjorde Ankan så utmattad att han behöver en stunds avspänning på sin favoritplats.

Ankan på Skånes universitetssjukhus

 Idag har Jonatan varit i Lund, på läkarbesök. Han och föräldrarna var på barnkirurgen för att diskutera en eventuell operation av s k knapp, ett rör mellan naveln och magsäcken som förenklar att pumpa in mat på barn som inte själva klarar att äta.
 Men är Ankan ett sådant barn? Nja, det tycker inte mamma och pappa. Och just för tillfället verka dom ha rätt. Jonatan har ju överlevt utan mekaniska hjälpmedel i tre veckor nu och ökar i vikt varje vecka.
 Fast om det skulle gå annorlunda, så att han av en eller annan anledning inte vill eller kan få i sig tillräckligt med föda... Då är kirurgerna i Lund redo att fixa en knapp.

Senaste noteringen för Jonatan: 5.360 gram och 60 centimeter. (Händelsevis exakt samma vikt, 5360, nästan samma längd, 61, som bekantingen Ellen har. Hon är bara sju veckor.)
 (Fast var och en har ju sina förutsättningar.)

Ett halvår med Ankan

 Klockan 22.50 ikväll klämtar klockan för Ankan - då är han ett halvår, sex månader, gammal. Han föddes, eller rycktes i alla fall brutalt ut i nattens ljus, 1 november 22.50. (Om dessa sex månader har vi hunnit skriva 186 kapitel på Ankans blogg.)
 Nu är han en stor kille.

 Om man nu kan kalla den för stor, som bara väger 5,3 kilo. Så mycket väger somliga bebisar när dom föds, och dom flesta gör det i alla fall efter några ¨månader.
 Men dom kan förstås inte alla konster som Jonatan har hunnit lära sig.

Minns ni? Så här såg han ut när han bara var någon dag gammal, och vikten var 1,6 kilo.