Mot ett fantastiskt nytt år

I går var det ett år sedan Ankan kom hem för första gången. Nu är han en rutinerad åhusbo, med ator agenda. Just nu håller han på att öka sin prestationsförmåga; när det gäller att äta (inte bara välling utan också nästan fast föda), att förflytta sig (hasa på rumpan och slingra sig fram på andra sätt samt öva sig på att stå och gå) samt sova (mera sällan). Nåja, small steps for mankind men stora för en anka.

2012 kommer att bli året då pojken börjar på dagis (får man hoppas), och så ska han lära sig äta riktig mat, gå och prata. Ett år av magisk förvanding. Tror vi.

Nu önskar Jonatan gott nytt år till alla. Vi ses snart igen!

God jul önskar...

 

...vår söta julanka alla er som läser bloggen, och tackar för all omtanke under året!

Första julen hemma

 Ankans första julafton! I fjol firade han det mesta av 24 december i ensamt majestät, om man nu kan bortse från en lång rad kärleksfulla sköterskor (och det bör man inte)...
 I varje fall är detta hans första familjejul. Och det där med julklappar verkar... ja, konstigt men intressant!

 Jacks och Jonatans gemensamm paket med en minisynt blev dagens succé. Även om det kanske var storebror som lät mest.

Julens första höjdare blev paketet från Jack. En klassisk återvinning. Men lillebror var lika nöjd för det.

Pricka Ankans Mun!

Det är lite grann som ett tv-spel... Pricka Ankans Mun!

Man måste vara snabb och pricksäker. Munnen öppnas blixtsnabbt och stängs lika fort. Har man inte fått in skeden under tiden så får man vänta på nästa chans. När den dyker upp är inte så lätt att förutsäga.

Svårigheterna blir inte mindre av att hela huvudet helt plötsligt kan vridas i en oväntad vinkel, i värsta fall nedåt. Då krävs det nästan superkrafter för at få in föda i den smala öppningen.

 Men om man är tålmodig och uthållig... Så får Ankan ibland smak på det och öppnar helt plötsligt gapet på vid gavel några gånger.

Då vet man att man har fått ett frispel. 

Ett år i dag. På sätt och vis

 Egentligen skulle Jonatan ha fötts i mitten av december i fjol. Så man kan med visst fog säga att det är hans riktiga ettårsdag ungefär just nu som

 Hur går det för honom då? Bra, men långsamt. Som vi har vant oss att säga sedan ett drygt år til lbaka. Hans ätande utvecklas kanske extra långsamt, men å andra sidan har han fullt upp med det motoriska.
 Jonatan rör sig - fast inte som andra små barn precis.

Men å andra sidan är han ju världens sötaste. Helt objektivt.

Smaka, pepparkaka?

 Ankans mamma har just upptäckt att han tycks gilla risgrynsgröt. Pepparkaka har han däremot aldrig fått smaka.
 Det hindrar ju inte att han kan vara en.

 Den här söta dressen, som fordom tillhörde storebror, fick Jonatan på sig för att passa in när han fick följa med på sitt första lussefirande. Det skedde på storebrors dagis.

Och Jonatan var den särklassigt mest utklädde av de två.

Lillebror tittar på luciafirande. Stora ögon, men på säkert avstånd.

Titta, mamma, vad stor jag är!

 Stor? Jonatan. Tja.
 8.050 gram och 70,5 centimeter - senaste noteringarna, ännu en längd-och en tyngdgräns sprängda. Det är ju visserligen större än han någonsin varit förr, men stort är det inte. Inte alls!
 Men vår lilla anka har ändå sina diskreta sätt att visa att han utvecklas (om än i sin takt). Till exempel så tycker han det är spännande att pröva sina vingar..
 Sätt ner, mig säger han först (typ).
 Släpp mig säger han sedan (typ).
 Fast det gör man inte, Inte riktigt än. Får Ankan överskattar sina vingar än så länge.

Ja, titta, visst ser det imponerande ut. I alla hans 70,5 centimeter... Och det här är bara en av alla grovmotoriska övningar som lillpojken just nu roar sig med. Fortsättning följer, förhoppningsvis.

I kalasskugga

 Ankan är inte så road av kalas. Inte så att han vantrivs. Men han deltar inte precis. Hellre sitter han för sig själv på golvet och pysslar i godan ro medan sorlet från det andra bordet fyller rummet.
 Eller så tar han en sväng i sin bil.

Jonatans stund kom innan gästerna kom för att fira Jack. Då var han huvudpersonen, när först pappa och sedan moster My försökte få honom att äta gröt.
 Mycket gröt blev det. Fast inte precis i magen.

Nr 300

 Känner ni den här killen?
Huvudpersonen i denna blogg, som jubilerar idag. Detta är inlägg nr 300.
Själv är Ankan, a k a Jonatan, numera drygt 13 månader. Man kan också se det som att hans verkliga ålder tickar fram emot ettårsdagen, eftersom han ju föddes sex veckor för tidigt.

 Ankan har utvecklats. Exakt kroppsvikt är okänd, men det är ingen djärv gissning att hans födelsevikt 1,6 kilo vid det här laget femdubblats.
Alltså en liten och behändig herre fortfarande, men påhitttig och sugen på äventyr. Till exempel verkar han fast besluten att ta sig in i kakelugnen inom kort.

Och han undersöker allt som hans flinka fingrar få tag på. Här är till exempel paketkalendern som hans snälla mamma hängt upp och efter hand fyller med paket åt sönerna.
 Paketens innehåll intresserar Jonatan måttligt, men att dra i själva kalendern roar honom desto mer.

Äta eller inte äta?

 Ankans framtid, eller i varje fall framåtskridande, bygger på att han med tiden utvecklar den förmåga som många av oss är alldeles för bra på - att äta. Denna förmåga är ingen självklarhet, har vi lärt oss, utan något som små barn tvingas lära sig.
 Hungern är även i det här fallet den bästa kryddan. Den är motorn som snabbar på utvecklingen och ger det lilla barnet motivation.
 Värre då för den som har ett tanklock i magen där föräldrarna kan fylla på den näring som barnet inte kan, vill eller orkar äta på det naturliga sättet.
 Att äta är därför en kamp i Ankans hem, som framgår av bilden.

Hopplöst är det dock inte. Jonatan är inte fientlig till mat, som en del andra i hans situation. Han tycker ofta den är god, och intressant, om än i stort sett onödig. Problemet är bara att få den i sig, inte helt lätt när tungan sitter där den sitter. (Nappflaska är lättare, men det är ju kanske inte ett alternativ att satsa på i det långa loppet.)