Ankans framtid, eller i varje fall framåtskridande, bygger på att han med tiden utvecklar den förmåga som många av oss är alldeles för bra på - att äta. Denna förmåga är ingen självklarhet, har vi lärt oss, utan något som små barn tvingas lära sig.
Hungern är även i det här fallet den bästa kryddan. Den är motorn som snabbar på utvecklingen och ger det lilla barnet motivation.
Värre då för den som har ett tanklock i magen där föräldrarna kan fylla på den näring som barnet inte kan, vill eller orkar äta på det naturliga sättet.
Att äta är därför en kamp i Ankans hem, som framgår av bilden.
Hopplöst är det dock inte. Jonatan är inte fientlig till mat, som en del andra i hans situation. Han tycker ofta den är god, och intressant, om än i stort sett onödig. Problemet är bara att få den i sig, inte helt lätt när tungan sitter där den sitter. (Nappflaska är lättare, men det är ju kanske inte ett alternativ att satsa på i det långa loppet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar