S som i sångare

 Vad ska pojken bli när han blir stor? Något med mikrofon, misstänker man. Det är ingen slump att han heter Jonatan Paul osv.
 Och blir han inte artist, så får han väl bli radiopratare. Påbrå finns ju.

Annars handlar det lika mycket om mat som mikrofon i Ankans mun just nu.
 Helt plötsligt gillar han att sticka in saker i mun och bita av.
Med stor förtjusning rör han sedan runt smörgåsrånet (etc) därinne, tills det är dags att svälja. Eller inte.
 I vilket fall är det en förtjusande syn, tycker två föräldrar, svältfödda som dom är på syner som dessa.

Men som sagt: S(andgren) som i Sångare. Eller, i nödfall, J(onatan) som i Journalist.

Tjuvstart på inskolningen

 Jonatan besöker Jacks dagis två gånger om dagen, fyra dagar i veckan. Man kan säga att hans inskolning redan har börjat, fast det fortfarande är långt till i augusti. (Då vi hoppas att han ska bli dagisbarn på riktigt.
 Och han känner sig hemma. Det blev både fröknar och barn varse idag.

 

I vanliga fall brukar Jonatan bli sittande i sin overall ute i hallen, medan Jack tar av eller på ytterkläderna. Då är han bara något mer rörlig än en valfisk på land.


 Idag tog pappa av honom och då for han runt på dagis som om det vore den naturligaste sak i världen.
 När han kände sig lite vilsen, skrek han inte på pappa utan lät sig belåtet lyftas upp i förskolläraren Marias famn.
 Där kände han sig som en riktig DagisAnka.

Genombrott till fots

 Jonatan har ägnat lördagen åt att kasta loss från marken. Ankan flyger!

 Efter att ha tränat ivrigt i några veckor på att resa sig och att stå, kände han sig plötsligt redo för att börja förflytta sig i upprätt ställning. Gå, alltså.
 Efter de blygsamma försök med några små, halva steg tidigare i veckan så visade han nu att han kunde gå 10-12 steg. Gång på gång. Fram och tillbaka. Först hemma hos Ingamaj och Göran, sedan hemma i det egna köket. När man väl har börjat kan man liksom inte hejda sig.
 Och så här glad blir en liten pojke när det går bra. Att gå.

Liten tomte tittar ut

 Liten tomte tittar ut, och förvånas över hur ljust det är ute i världen. Men vad är det Jonatan spanar efter?

Stekpannan har han med sig för säkerhets skull. Men vad är det han kollar efter. Svar kommer på storebrors blogg.

A som i Attityd; Mål i mun

 Nej, men är det inte... Har Ankan börjat röka?
Nä, inte än, men visst känns det att den dagen inte är så långt borta som man skulle hoppas. Attityd finns det ju gott om, och då vill man förstås vara en av dom coola killarna.
 Fast det som sticker ut ur Ankans mun är i själva verket en pomme frite. Har han då - mirakulöst - börjat äta?

Nja, inte precis.
 Fast tveklöst är det så att Jonatan gillar mat. Han är nyfiken på smaker, sugen på att använda sina små anktänder till att bita med. Allt detta bevisades förra lördagen då han förtjust experimenterade med familjens Melodifestival-chips.
 Fast. Make no mistake. Bara för att man gillar att ha mat i mun, så behöver man väl inte svälja den! De gånger Jonatan försöker sig på det, fastnar den i halsen, eller så tror han i alla fall det, och då hostar han upp den igen samma väg som den kom.
 Det han har i ansiktet runtom munnen är sådan mat som Jonatan också kan tänka sig att svälja, sånt som fil eller jordgubbskräm och mjölk, men just det här är yoghurt.

Liten skurk, stora skor

 Jonatan har så enkla nöjen. Helt oskyldiga är dom dock inte. Helt plötsligt är det K-A-O-S i stället för S-K-O.
 Än så länge har den lille aldrig haft några skor på sina mjuka små fötter, men den dagen är nog inte så långt borta. När våren kommer, ska ha vingla runt i trädgården som en nyfödd kalv eller bambi på is.

Liten skurk, stora skor. Mycket större än man tror.

Steg för steg

 Det finns något inuti Jonatan som driver honom. Som får pojken att resa sig mot saker, eller ibland utan saker - hans balans är förbluffande - och så står han där igen. Gång på gång.
 Vertikalt. På sina två små ben. Upprätt.
 Han kan inte låta bli.

 Det är förstås praktiskt med saker i lagom höjd. Men, som sagt, inte alls nödvändigt. Jonatan kan ta sig upp till stående ändå.
 Han är en försiktig general som inte vill tappa balansen. Då går han hellre ned igen på huk, och sätter sig igen. För att strax vara uppe på benen igen.

 Men att förflytta sig stående då? Gå, alltså? Samma motor inuti Jonatan driver honom ditåt.
 Och idag tog han, otvetydigt, sina första små steg. Många var dom inte, långt kom han inte. Men de allra första stegen var det helt klart.
 Och dom avlöpte lyckligt. Fortsättning följer, får man förmoda.

Nöjd anka pustar ut mellan träningspassen, applåderad (och fotograferad) av pappa.

Vinterväglag

 Skåne ligger inte i Norrland. Inte alls. Men just nu känns det så. För denna speciella dag var vintern så där norrländskt behaglig och vacker.
 Solen sken och värmde, snön lyste vit och den där lömska skånska fuktiga vintervinden hade begivit sig någon annanstans.
 Och dom två små skånska pojkarna åkte pulka till Jacks dagis på nästan perfekt underlag.

 Bröderna fick åka sida vid sida, i varsin pulka, och det tyckte båda var riktigt kul.
Det var Jonatans första pulkatur, och pulkan han sitter i har stått oanvänd sedan Jack var en liten pojke.
Den röda pulkan Jack sitter i köpte hans föräldrar på Ica i söndags, den hade handlaren trollat fram från ingenstans till ett mycket rimligt pris.
 Dagis tur och retur, i vinterväglag. Kanske var det både första och sista gången.

Uppåt, framåt

Så här ser det ut hemma hos Jonatan hela tiden. Jack har överlåtit sin gamla lära gå-vagn till lillebror. Skulle han fatta grejen?
 Jo då, you bet. Jonatan sätter full fart - ända in i kaklet.
 Tyvärr är köket lite för litet. Pojken behöver hjälp hela tiden med att vrida fordonet, så att han kan köra vidare.
 Men med eller utan vagn... Jonatan står upp hela tiden. Det är egentligen det enda som intresserar honom nufötiden.
 Han går inte än. Men när det sker, så kommer han förmodligen att vara den kortaste personen i Sverige som gör det.

Malmömåndag

Tidigt, tidigt började Jonatans måndag. Kl 8.40 hade han en träff med doktor Magnus Bäcker på sjukhuset i Malmö. Doktorn, som var den som lagade Jonatans svalg för tre månader sedan, var nöjd med läkningen.
 Fast det tar tre månader till innan det känns normalt, påpekade han. Och innan just Jonatan kan hantera vanlig mat, med sin tunga och sitt svalg, kan vi få vänta länge till.
 Tålamod är fortfarande ett centralt begrepp. (Men Magnus tyckte att Jonatan ändå gav ett väldigt bra intryck.)

Efter det tittade Jonatan och mamma in  på pappas jobb. Det var många där som aldrig träffat Jonatan på riktigt, bara på denna blogg. Han blev riktigt trött av alla som ville prata med honom.

 

 Men sedan gav Jonatan sig ut på äventyr. Ett så stort rum, så mycket att upptäcka.
 Mattan på SR Malmö var inte den bästa att hasa på, men en nyfiken pch vetgirig liten anka hejdas låter sig inte hejdas.