Det finns något inuti Jonatan som driver honom. Som får pojken att resa sig mot saker, eller ibland utan saker - hans balans är förbluffande - och så står han där igen. Gång på gång.
Vertikalt. På sina två små ben. Upprätt.
Han kan inte låta bli.
Det är förstås praktiskt med saker i lagom höjd. Men, som sagt, inte alls nödvändigt. Jonatan kan ta sig upp till stående ändå.
Han är en försiktig general som inte vill tappa balansen. Då går han hellre ned igen på huk, och sätter sig igen. För att strax vara uppe på benen igen.
Men att förflytta sig stående då? Gå, alltså? Samma motor inuti Jonatan driver honom ditåt.
Och idag tog han, otvetydigt, sina första små steg. Många var dom inte, långt kom han inte. Men de allra första stegen var det helt klart.
Och dom avlöpte lyckligt. Fortsättning följer, får man förmoda.
Nöjd anka pustar ut mellan träningspassen, applåderad (och fotograferad) av pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar