Lite socker i botten

 A small step for mankind. Men då och då tar Jonatan små fast ganska stora ank-kliv i sin utveckling.
 Så har han t ex börjat äta. Ibland och lite grand. Vad han äter?
 Nja... Glass. Jordgubbar. Smörgås. Pizza. Mariekex. Chips. Kanelbulle. (På bilden avnjuter han en sådan, bakad av pappa, med mammas hjälp.) Det får gärna vara sött.
 Låter det nyttigt?
-
 Äsch. Det där med nyttigt får han lära sig sedan. Nu känns det häftigt nog, att han då och då inte bara tar in fast föda - fast mjuk - i sin mun, utan även sväljer den. Ibland utan att storkna.
 Små, små bitar ska det vara, ej större än Ankans egna lillfingernaglar.
 Men vi tycker ändå att det är ett stort steg.

Fast under matsalsbordet

 
Hur lång är egentligen en anka?
- Å, vad han lång han har blviit, brukar inte sällan sjukvårdens olika representanter utropa. För att strax därefter mäta upp denna häpnadsväckande, nya längd till... typ, 70 centimeter.
 16 februari uppmättes ankpojken till exempel till 72 cm. Döm då om pappans överraskning när en sköterska på CSKs barnmottagning en dryg månad senare, 22 mars, fick längden till 79,8 cm. 10 procent ökning på 35 dagar är inte illa...
 Som de flesta alltför goda nyheter visade den sig inte vara helt sann. Vid kontrollmätning hemma fick pappan pojkens längd till "högst 75 cm".
 Och nu kan ett ännu korrektare (fast inte exaktare) mått fastställas: Mer än 72 cm.
 Hur vet pappan det? Jo, i dag hördes helt plötsligt ett överraskat gnällande från matsalsbordet undersida. Det var Jonatan som slagit huvudet i bordets undersida. Med möda lyckades han ta sig ut igen.
 Och sträckan från golvet till bordsskivan är nu uppmätt till just 72 centimeter.
 Vikten? 8.580 gram. Det såg pappan med egna ögon på vågens display, så den siffran kan vi gå i god för. Minst.


.

Mycket väsen (för någonting)

 Ibland känns det som att bo i en koloni av mycket småväxta Hare Krishna-anhängare. När man går genom huset i sällskap med en mycket liten man, som marscherar framför och slår på en gong-gong.
 En gong-gong är det förstås inte i verkligheten. Det är Jacks avlagda Ikea-husgeråd som Jonatan använder på det viset: kokkärlet i en handen, ett tillhygge i den andra, och så slår man!
 Ljudet blir intensivt, och man vet inte om man ska tolka det som att han är döv, eller att han verkligen inte är det utan bara njuter av att använda hörseln fullt ut.
Och lite överraskad blev Jonatans mor när hon, snäll som hon är, gav Jonatan en fin tallrik och bestick att roa sig med under familjens måltid. Man vill ju att han ska kännas hemtam i sammanhanget.

Men Jonatan hittade ett helt annat sätt att använda grejorna. Bara en anka förstår en anka, tänkte han.

Obs: allusion på det klassiska "Bara en varg förstår en varg"ur Bamse. (På den tiden då Vargen fortfarande var en buse.)

In i väggen

Helt plötsligt stod han där och försökte ta sig in väggen.
 Jonatan har sett den tapeten ända sedan han kom hem till Majorsgatan en mörk decemberkväll strax före 2011. Fast ändå inte - förrän idag!
 Nej, han hade inte begett sig till trappan för att sätta livet på spel under en bestigning. Han var där för att uppleva tapetens magiska värld. Med sin blick genomborra den, med sina händer känna på och öppna den. Ta sig in.
 Det gick inte riktigt. Men en upplevelse var det.

Här lyfter lilllebror

 Bröderna Clausen är ute i svängen! Och Jonatan är väldigt nöjd när han får gunga tillsammans med storebror - förstås, Allt som Jack gör vill hans trognaste supporter vara med på.

Så här ser det ut är när dom gungar tillsammans på Åhus modernaste lekplats.
Tillsammans på den runda flygande mattan, eller när Jack hjälper sin lilla Anka till lillebror att nästan lyfta från marken.

På fri fot! Be careful out there

Ankan på fri fot! Att gå på sina egna två ben utomhus är ju en helt annan sak än inne på den trygga hemmaplanen. Farligare - och friare.

 Jonatan gillar inte att gå i sina nya fina skor, inte än. Men när pappa styrde ut honom i mjukistofflorna i stället, då fick pojken fart på benen.

 Grönbete! Men, ärligt talat, att promenera på ojämnt underlag (som t ex en gräsmatta), det är Ankan inte riktigt mogen för än.'

 Men vänta bara. Pojken är - som upprepats rätt ofta på sistone - på gång!

Uppkopplad / Sladdbarn 3

 Jonatan har utsatts för allt möjligt i sjukvården i form av rör, slangar och sladdar. Idag var det dags igen: här sitter han med ett tiotal elektroder på olika ställen medan det pågår EKG.
Foto: Jack Sandgren Clausen.

Konstigt nog avskräcker detta inte honom för att själv gå på jakt efter sladdar. Han är nämligen ett sladdbarn.
 Och under en ganska lång väntan på ett undersökningsrum tog han chansen att dra i alla sladdar han kom åt.

 Undras vad den här maskinen ska vara till? Jo, det fick Jonatan veta innan besöket var över. Det är nämligen en ultaljudsmaskin.
 Och med den tog doktor Malin en titt på det lilla, lilla hålet i Jonatans hjärta.
 Möjligen hade det blivit mindre sedan sist (eftersom Jonatan "lagar det själv", som doktorerna säger). Av allt att döma är hålet inget problem.
 Fast helt säker kan man inte vara. Patienten var nämligen inte helt samarbetsvillig, så bilderna blev lite skakiga.

Sladdbarn på hemmaplan. Så här håller han på hela tiden, när han får chansen, vår lilla Elektriska Anka.

Springpojke (nästan lika snabb som sin egen skugga)

Se, här kommer en RaketAnka farande. Inte riktigt så sjuk som ryktet säger, övar han sig nu på att öka tempot på två ben. Ibland bara ett. Så ser det i alla fall ut.

Men när han kommer fram till tröskeln, blir det stopp. Där känns det ändå tryggast att hasa. 

 Samma sak gäller för övrigt ganska ofta, när en betydligt snabbare storebror har vägarna förbi. Vis av skadan tar Jonatan då skydd på marken. Men inte länge.

Dubbel förkylning

Plågad av (bl a) ständiga förkylningar genomled Jonatan sitt första levnadsår. Denna vinter har både han och Jack varit förskonade (säkert ett av skälen till hans lyckosamma utveckling på sistone) - tills nu!

 I fredags drabbades Jack, och i går Jonatan. Idag hostar, nyser och snuvar dom båda två, fast lyckligtvis är febern måttlig.
  Mest synd är det, som vanligt, om lillebror, eftersom det här tillståndet får honom att kräkas upp sin mat alldeles för ofta. Det är inte vad en liten lättviktsanka behöver.
 Och ingen annan heller. Ibland kan man förutse och parera eruptionerna, men ofta inte. Då kan det behövas klädbyte för minst två personer efteråt.

It´s official! Gående pojke

Nu måste man nog säga att han gör det. Officially. Vad Jonatan gör? Jonatan går. 

Idag traskade pojken runt, runt, runt i köket, uppenbart hög av den förtjusta uppmärksamheten från föräldrarna.

Han kan det! Han vill det!
(Fast han gör det förstås inte hela tiden, inte än. Hasa rumpan är ju ändå väldigt praktiskt.)


Antal besök: 20.244.
I veckan passerade Ankans blogg också en gräns.

Verandanka

Ankan äger.
Hela huset är hans - att krypa eller promenera runt i, efter egen agenda.
 Helt plötsligt upptäckte han husets vackra (fast så här års rätt kyliga) veranda. Någon hade ställt dörren på glänt - helt plötsligt var Jonatan där.
 Där för att inspektera. Naturligtvis. Det är ju hans egendom.

Jaha... Så här det alltså ute på verandan. Mycket ljust, och fin utsikt över Stubbagatan (om man är lång nog). Så är det. Vad ska jag erövra nu?

Tur att jag tog brandbilen med mig, förresten.

Farligast av farliga

Ankan lever ett harmoniskt och skyddat liv. I hans värld är det mesta bekant och hemtamt. Men det finns några få saker som han inte riktigt gillar...

Pappans brödmaskin är en sådan. Den oroar pojken, precis som den en gång i tiden fick storebror att gråta.

Mammas hårfön är en annan otäckhet. Jonatan gråter hjärtskärande när den är i gång och vill inte komma i närheten.

Värre än dessa - farligast av de farliga - är dock en annan maskin. Detta uppdagades i veckan, när pappa helt snabbt skulle borra två små hål för att göra fast grinden ovanför trappan.

Detta gjorde den lille så upprörd att han tog till det ultimata hotet. Han försökte att kräkas. (Något som han är mycket duktig på.) Lyckligtvis lyckades han inte denna gång. Men borrandet upphörde omedelbart. 

Kvällspromenad

Varje kväll utbryter en febril aktivitet i köket, vardagsrummet och tv-rummet. Det är dags för kvällspromenaden.

Märkbart uppmuntrad av att hela familjen är hemma, ger sig den lilla ankan - som dagtid mest bekvämt hasar sig fram genom tillvaron i blixtsnabbt tempo - upp på vingliga ben.

Går och går och går.

I går slogs det rekord gång på gång. Tio steg, 12 steg, 15 steg! Han kunde inte få nog. Inte förrän de små, rangliga benen till sist gav vika.

Sammanfattningsvis: Jonatan är på gång! Nu mer än någonsin.

Inspärrad

Idag kom den på plats - grinden ovanför trappan. På förekommen anledning. Inte för att Jonatan är på övervåningen speciellt ofta, men den tiden närmar sig ju.
 Och när han är där, är han fullkomligt opålltlig. Och - med ålderns rätt - helt i avsaknad av sunt förnuft.
 Full fart mot trappan, bara, och inte har han förstått ens att man i hans ålder ska ta sig nerför saker med ändan först...

Jo, det är en flugsmälla han har i munnen. Risken att han skulle svälja den av misstag känns liten. Värre då med den röda tärning pappa räddade ur hans mun nyligen.

Längsta tårna i Åhus

 Jonatan är inte så lång, varken för sin ålder eller på något annat sätt. Men han har sina metoder. Han kompenserar.
 Precis som storebror på sin tid har han oväntat långa och starka tår. När han sträcker sig till sitt yttersta uppåt, så når Jonatan både det ena och det andra.
 Matbordet - check.
 Vardagsrumsbordeet - check.
 TV-hyllan - absolut.
 Om bara föremålen hna sträcker sig efter står tillräckligt långt ut.






 Härmed utfärdas en allmän ankvarning i hela köket. (Som trafik- och service brukar uttrycka saken. Ungefär.)

Något senare: Nöjd anka efter smash-and-grab-kupp mot storebrors kexfat framför tv-n. Jack mindre nöjd, och det behöver väl inte sägas att just det ger extra krydda i lillebrors mun. (Kexet upphittades senare, naggat i de flesta kanter med tydliga avtryck av en ankas näbb.)

På återbesök

 Jonatan har varit på ännu ett av alla besök inom sjukvården. Han kan nog doktorera i vårdvetenskap innan han börjar skolan.
 Här fördriver han tiden i öronklinikens väntrum, mellan attackerna mot det gigantiska fiaspel där far och storebror roade sig.
 - Vi spelar fia, Jonatan knuff, sammanfattade Jack pricksäkert.

Jack prövade också en del andra leksaker, han ville försäkra sig om att dom fungerade som dom skulle.

I väntrummet mötte vi bekanta - tre pojkar vars mamma, precis som Jonatans, jobbar på SR Kristianstad. En av dem heter till på köpet Jack. Han hade inte heller något ärende till öronkliniken, med det hade bröderna.

Och hur gick det för Jonatan hos doktorn, undrar ni kanske.

Jo, dom två små plaströr som dränerar utrymmet innanför trumhinnorna sitter som dom ska, "looking good", som doktorn uttryckte saken.

Jonatan genomgick också hörselundersökning, men den visade varken det ena eller det andra (om ni frågar hans pappa). Pojken struntade ganska komplett i att reagera på tantens konstiga små ljud. Det behöver dock inte betyda att han inte hörde dem, bara att han hade annat för sig.

Frukost med Jonatan

Det här är en kille som äter smörgås. Tveklöst.
Dagens frukost i Ankans hem var en fyrarätters: Först smörgås (små, små bitar, men ändå) - mottagna i munnen med förtjusning, tuggade och svalda. Inte lätt alltid, men vad gör det när man verkligen gillar smörgås!
 Och så massor av yoghurt - det är favoriten.
 Sedan en rejäl dos välling, snabbt ur flaskan.
 Och så avrundningen - lite näringsrik påfyllning (Nutrini) genom pojkens nedre insläpp.
 Perfekt - och än så länge har han inte kräkts...

PS: I går inledde han också ett kärleksfullt förhållande till Mariekex, som han åt med stor glädje på bussen hem från besöket på CSK (öronkontroll). Väldigt gott, tyckte Jonatan, som mer eller mindre kastade sig över det stackars kexet, bet av små små bitar och ja, svalde, efter en hel del processande i munnen.

Fast bara när storebror vill

Jack och Jonatan gillar varandra. Det blev ett kärt återseende när storebror kom hem igen efter sin stockholmsturné. Lillebror undrade mycket under hans frånvaro.
 Därmed inte sagt att samvaron alltid är problemfri. Jonatan vill ha Jacks saker, alltid, och Jack tycker att det är bättre att han inte har dem, nästan alltid.
 Men ibland, när Jack vill, leker dom så fint tillsammans.

Oj, stora syster!

 Jonatan har haft storfrämmande: Yngsta storasystern Linnea har flyttat sina studier till Åhus i tre dagar. Till en början var Jonatan lite försiktig, men sedan blev han allt mer nyfiken på och förtjust i den stora flickan. (Fast lite avundsjuk också,)

Bredvidlek. Var och en på sin nivå. Linnea studerar företagsekonomi, Jonatan mera marknära ämnen.

Ankan ser dig

Och han är väldigt glad att du har vägarna förbi hans blogg. Välkommen!

Bokligt sinnad

Helt plötsligt har Jonatan börjat intressera sig för böcker. Nu går bokhyllan inte säker längre.
 Pappas fina samling om 30 Helgonet-böcker från 1960-talet på engelska och svenska har stått så prydligt och orörd i hyllan i flera år nu. Men helt plötsligt hade Ankan lagt vantarna på dem. Och inte nog med det: The Saint in London är inte längre i mint condition, eftersom dess framsida hade ryckts loss!

Sedan finns det böcker som han får och bör intressera sig för, som t ex här, Jonatans egen Gosiga Djurboken. Den gillar han, även om det kanske vore en överdrift att säga att vi läser den tillsammans.
 Den har ju inte ens text.

Projekt Flyg, Ankan, Flyg

- Nu ska jag vara pappaledig i fyra månader, sa Ankans pappa.
- Oj då, har du något projekt att pyssla med under tiden? frågade en av dagisfröknarna oroligt.
Ja, har han det? Måla staketet, kanske. Riva mossa på gräsmattan, när den tiden kommer. Och skriva en och annan blogg, ibland. Men rätt svar är förstås: Det är han, som är projektet - Jonatan!

  PROJEKT ÄTA. Här är det lång resa kvar. Nog för att han får i sig tillräckligt med näring för att (ganska långsamt) gå upp i vikt och växa. Men han äter inte det som barn i hans ålder äter, han äter det inte själv, och en del av maten når hans mage på andra vägar än genom munnen.
 LJUSPUNKTER: Att han ändå tycker att det är så intressant att stoppa saker i munnen, både sånt som är mat och sånt som inte är det. Att han sedan oftast inte vill svälja - okay, det får komma med tiden. Och att han, när han sväljer, sätter nästan vad som helst halsen - positivt ändå att han lika fullt försöker igen (om inte alltid genast).

PROJEKT GÅ OCH STÅ.
Att ställa sig upp är han numera suveränt bra på, han kan göra det utan minsta stöd. Gå kan han också, i varje fall upp till tio steg, men gör det mest när vill roa sina föräldrar. Alla vet ju att det går mycket fortare att hasa på rumpan (och där går det så snabbt att han verkar ha luftkudde.)
LJUSPUNKTER: Att hans motoriska utveckling, om än sen, för närvarande går fort och att det ständigt sker nya saker.

   PROJEKT PRATA. Nä, det gör han ju inte. Och han kan inte - som Jack i motsvarande ålder - med ljud och kroppsspråk uttrycka sina önskemål.
 LJUSPUNKTER: Att det händer saker även här. Helt plötsligt kommer det en rad olika läten ur den mun som för inte så länge sedan nästan alltid var stängd och tyst. Han gillar helt klart när det låter (och är bra på att föra oväsen även på andra sätt). Dessutom har vår fridsamma lilla anka börjat höja rösten och utstöta missnöjda ljud när han vill ha saker (pappas telefon och dator t ex).

PROJEKT LEVA. Han må låta otålig ibland, men han är fortfarande en ljuvlig liten varelse, som nästan alltid är glad och positiv. Han trivs med sin familj, sitt hem, sin storebror och verkar mycket trygg och harmonisk.
 LJUSPUNKTER: Jo, det är en sådan han är i våra liv.