Mycket väsen (för någonting)

 Ibland känns det som att bo i en koloni av mycket småväxta Hare Krishna-anhängare. När man går genom huset i sällskap med en mycket liten man, som marscherar framför och slår på en gong-gong.
 En gong-gong är det förstås inte i verkligheten. Det är Jacks avlagda Ikea-husgeråd som Jonatan använder på det viset: kokkärlet i en handen, ett tillhygge i den andra, och så slår man!
 Ljudet blir intensivt, och man vet inte om man ska tolka det som att han är döv, eller att han verkligen inte är det utan bara njuter av att använda hörseln fullt ut.
Och lite överraskad blev Jonatans mor när hon, snäll som hon är, gav Jonatan en fin tallrik och bestick att roa sig med under familjens måltid. Man vill ju att han ska kännas hemtam i sammanhanget.

Men Jonatan hittade ett helt annat sätt att använda grejorna. Bara en anka förstår en anka, tänkte han.

Obs: allusion på det klassiska "Bara en varg förstår en varg"ur Bamse. (På den tiden då Vargen fortfarande var en buse.)