Lära av storebror

Ankan tycker om sin storebror. Beundrar honom. Härmar honom. Är beredd att göra allt för att bli som honom. Vill göra allt han gör, redan nu.
 Men när storebror (och andra) inte tycker det sistnämnda är någon bra idé, kan han bli en liten retsticka, som gör det ändå.
  Fast här är det en liten idyllisk duo: Jack läser för Jonatan, som låtsas att han tycker det är spännande.

Så här kan det också vara att ha en storebror: Han tar just den leksaken som du helst vill ha. Bara för att han kan,och för att den - en liten bagatell, men ändå - är hans.

Halvlängdsmannen

Alla tror inte att hober finns. Men vi har en halvlängdsman hemma. Söt är han, och godmodig. Säkert gillar han presenter och fester.
 Proportionerlig. Men liten för sin storlek.
 Hans äldsta storasyster vägde 12 kilo redan vid sin ettårsdag (och hon är ingen tjockis). Jonatan väger inte ens tio när han nu närmar sig sin tvåårsdag.
 Han är förstås en halvlängdsman, a halfling, a hobbit, en hob. Snart kommer filmen.

Jobba tillsammans

 Stora vardagsrumsbordet är Jacks arbetsplats, där han sitter med datorn, ritar och (här) spelar hemgjort memory.
 Men lillebror vill också vara med. Någon egen dator har han inte (än!) men det finns ju så mycket annat att göra.
Pussla är nyaste nöjet.

 Det kan för all del minst lika gärna ske på golvet (när Jack inte sitter vid bordet).
 Och pusselbitar kan användas till så mycket annat än just att pussla med.

Det här är annars favoriten just nu: En plastmaskin som sjunger konstiga barnvisor. Ursprungligen fick Jack den när han fyllde ett år, men senaste året har den legat välsignat tyst med döda batterier.
Men mamma fick för sig att lillebror skulle gilla den. Och det stämde.
 (Och då ville storebror också ha den. Men det är en annan historia.)

Havet vet

 Dom här bilderna behöver egentligen ingen text. Alla vet att den som bor i Åhus har havet tätt inpå.
 Dess mäktiga, rogivande närvaro är gratis.

 Till och med en liten Anka blir lugn av att skåda ut över dess majestätiska uppenbarelse.

Som alla som bor i Åhus vet, så är det alldeles för lätt att glömma hur nära havet finns, och hur bra man mår av att söka sig dit, om så bara för en timme.
 Men ibland händer det i alla fall. Som i söndags.

 Havet vet.

Tätt tillsammans; "like this"

Visst ser det syskonkärleksfullt ut - här ovanför! Men kanske inte lika mycket - till höger?

Sådant är brödralivet: väldigt tätt. Väldigt nära. Ibland för nära, för tätt. Kärlek och närhet övergår till gnat och tjat, knuffa lillebror eller dra storebror i håret, på bara en liten sekund.

 Men att syskon är en välsignelse, det vet de flesta.

Jonatans äventyr

 Gullankan har haft sina problem den här veckan. Infektion i halsen, mycket slem i det lilla svalget - det gör att han, även när han är pigg på dagarna, har usla nätter. (Och inte bara han, tyvärr.)
 Men en hel del energi har det alltså funnits dagtid att utforska Ankans territorium, t ex samma grytskåp där storebror en gång förälskade sig i kastruller och stekpannor.

 Och en stekpanna kan man ju använda till det mesta. Även om mamma och pappa inte alltid instämmer i det.
 It is known.

 Som framgår längst upp håller Jonatan verkligen på att utforska ätandets alla dimensioner. Han äter med hela ansiktet och hela händerna, och resterna - som det finns gott om - sprids sedan över omgivningarna.
 Så kladdig var aldrig Jack, konstaterar hans mamma. För storebror satt villigt och lät sig matas, duktig som han var.
 Sådan är inte Jonatan. Kan själv. Dvs: kan inte själv. Men vill själv.
 Viljan är det inget fel på. Man bävar.

 - Ja, jag kan både äta och prata och springa och klättra upp på bordet, säger Ankan (förmodligen, ingen mer än - kanske - han vet).
 - Och äta. Och plocka ut alla saker ur kökslådorna. Och köra bilar. Och flytta badrumspallen till tv-rummet.
 - Och så kan jag stalka katten. Och dra storebror i håret. Och...
(repeat and fade)

Så det är klart att man blir trött till sist.
Det demonstrerar Jonatan ibland genom att klättra upp i sin Bugaboo.
 Och det är inte för att han vill ut på promenad. Utan för att det är en så bra plats att sova middag.

 (Om man inte är förkyld. För då väcks man rätt snart av den där hostan,som uppstår när en kille med slem i halsen läggs horisontellt.)(Som sagt.)

Star quality

 Tur att Ankan är en smalis. Annars hade det aldrig gått att få på sig den smarta skinnjackan ännu en säsong.
 Han har använt den alldeles för sällan. Men nu är den i alla fall förevigad.

 Annars är det här en vanligare syn. Egentligen är det storebror som brukar spöka ut sig i textilier, men det är klart att Ankan vill vara lika fin.
 Och ingen - nästan inget - i huset är längre utom räckhåll för hans giriga små fingrar. Som vill ha allt!
 Pappas dator.
 Allt som finns i kökslådorna.
 Tandborsten. Borsta själv, och - nej! - absolut inte sedan mamma och pappa redan gjort det.

Och så gillar han mikrofonen. "Detta ska hädanefter vara min musik." Vansläktad är han inte.

Stackars katt!

 

...har Ulf Lundell inte skrivit någon låt som heter. Men däremot en med liknande titel som sjungs då och då i Jonatans hem.
 Där det faktiskt är rätt synd om katten Siena, 3, speciellt häromdan. Då var hon så här trött efter hemkomsten från veterinären, där hon blivit nedsövd och fått sin hals - förgäves - utforskad på jakt efter den mystiska snuva som plågat henne mer än halv tiden sedan hon förvandlades från en stadskatt i Göteborg till en (nja) utomhuskatt i Åhus.
 Ankan tyckte det var mysigt att ha (den väldigt trötta) Katten för sig själv, och överlämnade gåvor av olika slag.
 Det var också lite synd om pappas plånbok. Jonatans hela sjukhusvård, alla sjukvårdsbesök och medicinering från november 2010 har kostat mindre tillsammans än detta enda besök hos djurdoktorn.

 Siena går nu på antibiotika. Konstigt nog verkar det ge resultat. Och är pigg igen.

Visst kan pojken äta!

- Nä, det är inga problem med honom. Allt är jättebra, brukar pappan få förklara då och då (för folk som kanske inte läser denna blogg).
- Bortsett från, brukar han sedan tillägga, att han inte kan äta.
 Därefter brukar det vara dags för mer mångordiga, mindre hårddragna förklaringar.
 För visst kan pojken - som framgår av dessa bilder - äta. Han älskar att äta. Extra mycket gillar han pappas pizza. Och det är den han, även om det inte alls framgår lika bra av bilderna, äter här.
 En del av den sväljer han till och med (framför allt fyllningen). Andra delar tycker han passar bättre på golvet (framför allt brödet). (Ankan är ingen riktig anka, för han gillar inte bröd.)

 - Det är så bra att han, trots sina problem, är så förtjust i att äta, sa Erika på Neo nyligen till Ankans mamma.
- Och det är jättebra att ni låter honom göra det så mycket som han vill, tillade hon. Även om det kan bli, ja... Öh.
- Kladdigt, fyllde mamman i.

Blir så här bra?

Projektman, fast liten.
 Ibland utbryter lillebror i en energisk aktivitet, riktigt vad som utlöser den vet ingen. Riktigt vad avsikten är, vet högst en person. Och vad som får den att upphöra, ja, det är oklart.
 I varje fall tyckte Jonatan helt plötsligt att vardagsrumsstolarna skulle ut på äventyr, möjligen avsåg han att bygga något med dem.
 Strax därefter beslöt han sig för att köra tillbaka stolarna igen. Nästan.

Den vilda bebin

"Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra".
 Känns det som bekant?

I Barbro Lindgrens klassiker om ett barn som gör sin mamma tossig klättrar bebin, vig som en tupp, bland annat upp i lampan och sedan upp i taket, "den stackars mamman vaknade av braket".

Jonatan börjar ta efter. Han älskar att klättra. Och han har, tyvärr (tyvärr?), blivit bättre och bättre på det.

Först upp för Jacks stol, och sedan upp på köksbordet. Och sedan... Ja, kökslampan ska väl inte vara någon omöjlighet?

 Kanske skymtar den stackars mammans armar i bildkanten ibland. (Medan pappan plåtar som besatt.) Ifall vildbebin skulle behöva räddas från sig själv.

 Det behövdes inte den gången.

 Men en stund senare slant Ankan av en betydligt lägre, och till synes ofarligare, vardagsrumsstol - med huvudet före ner i golvet. Så kan det gå.

22

 Den lilla Ankan har tillbringat lördagen med att lufsa runt på Åhus Strand hotell, inte utan mångordiga (fast obegripliga) högljudda rop, därigenom charmerande och distraherande en hel områdskonferens inom Sveriges Radio.
 Han passade också på att fylla jämna månader: 22 månader, närmare bestämt. Snart är han två år.
 Sysselsättning just nu: dagisbarn under inskolning (som fick avbrytas i onsdags pga förkylning men på måndag börjar den igen).
 (Bildtext: om det rinner mot hans haka på övre bilden, så beror det på att han har en godisbit i munnen. Test test.)

Liten familjesamling med 22-ingen på lördagseftermiddagen.