Jonatans äventyr

 Gullankan har haft sina problem den här veckan. Infektion i halsen, mycket slem i det lilla svalget - det gör att han, även när han är pigg på dagarna, har usla nätter. (Och inte bara han, tyvärr.)
 Men en hel del energi har det alltså funnits dagtid att utforska Ankans territorium, t ex samma grytskåp där storebror en gång förälskade sig i kastruller och stekpannor.

 Och en stekpanna kan man ju använda till det mesta. Även om mamma och pappa inte alltid instämmer i det.
 It is known.

 Som framgår längst upp håller Jonatan verkligen på att utforska ätandets alla dimensioner. Han äter med hela ansiktet och hela händerna, och resterna - som det finns gott om - sprids sedan över omgivningarna.
 Så kladdig var aldrig Jack, konstaterar hans mamma. För storebror satt villigt och lät sig matas, duktig som han var.
 Sådan är inte Jonatan. Kan själv. Dvs: kan inte själv. Men vill själv.
 Viljan är det inget fel på. Man bävar.

 - Ja, jag kan både äta och prata och springa och klättra upp på bordet, säger Ankan (förmodligen, ingen mer än - kanske - han vet).
 - Och äta. Och plocka ut alla saker ur kökslådorna. Och köra bilar. Och flytta badrumspallen till tv-rummet.
 - Och så kan jag stalka katten. Och dra storebror i håret. Och...
(repeat and fade)

Så det är klart att man blir trött till sist.
Det demonstrerar Jonatan ibland genom att klättra upp i sin Bugaboo.
 Och det är inte för att han vill ut på promenad. Utan för att det är en så bra plats att sova middag.

 (Om man inte är förkyld. För då väcks man rätt snart av den där hostan,som uppstår när en kille med slem i halsen läggs horisontellt.)(Som sagt.)