The comeback kid

Jonatan är en underbar liten pojke, två äpplen hög, med en okuvlig livsglädje.
 Idag fyller han två år.
 Lite på efterkälken, men ändå händer det saker, och han är inte densamme som för tre eller sex månader sedan.
 Full fart, men inte alltid framåt, det handlar mera om att zick-zacka sig mot nya djärva mål.
 Vi försäkrar: Han har koll. Han har en tydlig agenda.

Några saker som är typiska för Ankan vid två års ålder:

Han är inte särskilt förtjust i sin flaska. Han är ju en stor pojke nu. Han äter hellre riktig mat, och hans smak och register utvecklas hela tiden. (Korv är favoriten, men inte längre allenarådande. Vårrullar är t ex en kanske överraskande utmanare.)
 Men i nödfall, ibland, när han överrumplas av en hungerattack eller en önskan att gosa med mamma, kan han sluka innehållet i flaskan på 90 sekunder.

 Han vill göra allt som Jack gör. (Fast det vill inte Jack.) Och så vill han undersöka, och testa, innehållet i alla lådor han kommer åt.
 Och dom blir allt fler.

 Han vill verkligen använda mamma och pappas datorer. Inte populärt.

Och så vill han upp. Minst upp på vardagsrumsbordet. Och om han bara kunde - upp i taklampan.
 Vår egen vilda bebi.

Två år

Tänk, att det är 1 november igen. Dagen då den lilla Ankan för första gången såg nattens ljus. En omskakande upplevelse för pojken, mamman och pappan.
 Nu fyller han strax två år.En glad buspojke som hela tiden lär sig nya saker, och bereder alla i familjen mycket glädje men även en och annan (ibland oönskad) överraskning.
---
Dagens överraskning var extremt oönskad. Helt plötsligt satte pojken något i halsen, och hostade och kräktes frenetiskt utan att få upp något annat än gigantiska mängder slem. Var sedan nästan otröstlig i mer än en timme trots föräldrarnas fåfänga försök att hjälpa honom få loss vad det nu var.
 Till sist, i sängen, kom en liten nyckelring med kort kedja ut ur munnen, när han kräktes ännu en gång.

 Vi som brukade säga att just den risken var obefintlig för vår lilla Anka, eftersom han ju aldrig tog något (mat eller annat) i munnen.
 Det var då, det.

Spelar och sjunger tillsammans

 Kanske är det för att Ankan hade nedsatt hörsel mycket av sitt första levnadsår. Kanske älskar han musik för att storebror sjöng för honom när han fortfarande var i mammas mage.
 Eller så är hans kärlek till ljud och oljud något han var programmerad till.
 Så ni förstår. Det är inte tyst i huset. Jonatan hörs!
(Jack också, när han är på det humöret.)

Mikrofoner, spelande plastmaskiner och den ädla konsten att slå på en plåtbunke med en plastskopa.
 Allt duger. Bara det låter.
 Föräldrarna tycker ibland att det blir för mycket. Dom skulle säga ifrån på skarpen. Om dom bara haft en chans att göra sig hörda.

Ett litet steg för Ankkind

Jonatan har lärt sig ta på skorna själv. Det tyckte hans föräldrar var fantastiskt kul. Vilket framsteg!
 Det kunde inte Jack när han just skulle fylla två år, konstaterade dom.
Det är när Jonatan vill gå ut som han tar på sina skor. Och Jonatan vill ofta gå ut (han är - duktig som han är - ett riktigt utebarn).
 Så han tar på skorna hela tiden, Sedan kommer han gående - inomhus! - med skorna på och ger ifrån sig ivriga ljud som betyder att han vill ha sällskap därute.
 Så föräldrarnas entusiasm över det nya framsteget börjar avta.

Bilden: Med skorna på, en söndagsmorgon vid teven. Oturligt nog har vänsterskon hamnat på höger fot och vice versa. Så kan det gå.

Mesta möjliga

Det är inte alls så att Jonatan föddes med en för liten tunga. Däremot hade den hamnat för långt in i munnen på grund av att underkäken/ hakan inte riktigt lyckats växa ut i sin fulla längd.
 Det tog följaktligen sin tid innan utomstående fick beundra Jonatans unga tunga i någon nämnvärd usträckning.
 Fortfarande är den inte lika framträdande som storasyster Linas (hon kunde slicka sig själv på hakspetsen redan i späd ålder), men Jonatan har inget alls emot att visa mesta möjliga för världen.

Up, up and away

Ankan kan inte flyga. Det kan nog konstateras slutgiltigt nu. Men klättra kan han.
 Upp vill han. Vidare vill han. Längre, högre, farligare. Up, up and away.
 På den övre bilden är dom två om det, som om dom tävlade i den ädla kampen att först trilla i golvet.
 På den nedre bilden har dom båda på något märkligt sätt lyckats komma upp (eller ned) på samma stol. Det tyckte Jack var mysigt. Kanske inte Jonatan.
 Han ser mest överväldigad ut.

Datorpirat

- Stör inte, pappa, jag är upptagen med något viktigt!
 Eller:
- Förlåt, pappa, jag kunde inte låta bli! Och för övrigt så gör jag bara precis som storebror.
 Och:
- Det är jätteroligt, pappa!

(På nedre bilden tittar orolig storebror fram:
 Vad är det egentligen Jonatan har för sig? Och: han gör väl inte alls som jag? Det kan han inte!)

Bakom storebrors rygg

 Jonatan är sällan långt borta. Av princip håller han sig på armslängds avstånd från Jack, för att inte missa något av allt det spännande som storebror gör.
 Lära, studera och kanske också knycka. Sådan är en lillebrors agenda.
 Och när Jack försjunkit i något läsvärt är han mycket svår att störa. Dansande elefanter skulle kunna fylla rummet utan att nämnvärt distrahera hans läsande.
 Vilket ju är både en nackdel och en hel del fördelar för en fingerfärdig lillebror.

Man kan ju till exempel plocka fram några av Jacks många pyssel ur ett (inte tillräckligt) stängt skåp, och leka med dem.
 På sitt eget sätt. Ankans egen metod att krascha pärlplattor.

De tre musketörerna

Titta, här är familjens tre krångelkråkor! Och det är inte alls säkert att det är det notoriska problembarnet Ankan, som är det stora huvudbryet.
 Morfar Kalle kan minsann också röra till det ordentligt. Och katten Siena har sin egen agenda, minst lika egensinnig och stundtals obegriplig som någonsin Jonatans.
 Det är klart att lillebror gärna sätter sig i farstun med sina två kumpaner.

I fädrens fotspår

...måste man förstås sitta vid köksbordet och läsa tidningen.
 Eller vad det nu är man gör.
 Så här kanske? Eller så här.Huvudsaken är att jag göt likadant som storebror, mamma och pappa!

Oh sister, am I not a brother to you?

Storasyster Linneas besök är inte täta, men väldigt populära. Båda pojkarna tävlar om hennes uppmärksamhet, och hon är verkligen väldigt snäll mot både liten och stor. På bilden ovan sjunger hon lydigt barnvisor tillsammans med Jack.



Mysigt att träffa Siena också, tycker Nea. Kattens första tre år tillbringade dom i samma lägenhet i Göteborg. Men alltför nära bör katten inte komma - då slår Linneas allergi till.