Mot ett fantastiskt nytt år

I går var det ett år sedan Ankan kom hem för första gången. Nu är han en rutinerad åhusbo, med ator agenda. Just nu håller han på att öka sin prestationsförmåga; när det gäller att äta (inte bara välling utan också nästan fast föda), att förflytta sig (hasa på rumpan och slingra sig fram på andra sätt samt öva sig på att stå och gå) samt sova (mera sällan). Nåja, small steps for mankind men stora för en anka.

2012 kommer att bli året då pojken börjar på dagis (får man hoppas), och så ska han lära sig äta riktig mat, gå och prata. Ett år av magisk förvanding. Tror vi.

Nu önskar Jonatan gott nytt år till alla. Vi ses snart igen!

God jul önskar...

 

...vår söta julanka alla er som läser bloggen, och tackar för all omtanke under året!

Första julen hemma

 Ankans första julafton! I fjol firade han det mesta av 24 december i ensamt majestät, om man nu kan bortse från en lång rad kärleksfulla sköterskor (och det bör man inte)...
 I varje fall är detta hans första familjejul. Och det där med julklappar verkar... ja, konstigt men intressant!

 Jacks och Jonatans gemensamm paket med en minisynt blev dagens succé. Även om det kanske var storebror som lät mest.

Julens första höjdare blev paketet från Jack. En klassisk återvinning. Men lillebror var lika nöjd för det.

Pricka Ankans Mun!

Det är lite grann som ett tv-spel... Pricka Ankans Mun!

Man måste vara snabb och pricksäker. Munnen öppnas blixtsnabbt och stängs lika fort. Har man inte fått in skeden under tiden så får man vänta på nästa chans. När den dyker upp är inte så lätt att förutsäga.

Svårigheterna blir inte mindre av att hela huvudet helt plötsligt kan vridas i en oväntad vinkel, i värsta fall nedåt. Då krävs det nästan superkrafter för at få in föda i den smala öppningen.

 Men om man är tålmodig och uthållig... Så får Ankan ibland smak på det och öppnar helt plötsligt gapet på vid gavel några gånger.

Då vet man att man har fått ett frispel. 

Ett år i dag. På sätt och vis

 Egentligen skulle Jonatan ha fötts i mitten av december i fjol. Så man kan med visst fog säga att det är hans riktiga ettårsdag ungefär just nu som

 Hur går det för honom då? Bra, men långsamt. Som vi har vant oss att säga sedan ett drygt år til lbaka. Hans ätande utvecklas kanske extra långsamt, men å andra sidan har han fullt upp med det motoriska.
 Jonatan rör sig - fast inte som andra små barn precis.

Men å andra sidan är han ju världens sötaste. Helt objektivt.

Smaka, pepparkaka?

 Ankans mamma har just upptäckt att han tycks gilla risgrynsgröt. Pepparkaka har han däremot aldrig fått smaka.
 Det hindrar ju inte att han kan vara en.

 Den här söta dressen, som fordom tillhörde storebror, fick Jonatan på sig för att passa in när han fick följa med på sitt första lussefirande. Det skedde på storebrors dagis.

Och Jonatan var den särklassigt mest utklädde av de två.

Lillebror tittar på luciafirande. Stora ögon, men på säkert avstånd.

Titta, mamma, vad stor jag är!

 Stor? Jonatan. Tja.
 8.050 gram och 70,5 centimeter - senaste noteringarna, ännu en längd-och en tyngdgräns sprängda. Det är ju visserligen större än han någonsin varit förr, men stort är det inte. Inte alls!
 Men vår lilla anka har ändå sina diskreta sätt att visa att han utvecklas (om än i sin takt). Till exempel så tycker han det är spännande att pröva sina vingar..
 Sätt ner, mig säger han först (typ).
 Släpp mig säger han sedan (typ).
 Fast det gör man inte, Inte riktigt än. Får Ankan överskattar sina vingar än så länge.

Ja, titta, visst ser det imponerande ut. I alla hans 70,5 centimeter... Och det här är bara en av alla grovmotoriska övningar som lillpojken just nu roar sig med. Fortsättning följer, förhoppningsvis.

I kalasskugga

 Ankan är inte så road av kalas. Inte så att han vantrivs. Men han deltar inte precis. Hellre sitter han för sig själv på golvet och pysslar i godan ro medan sorlet från det andra bordet fyller rummet.
 Eller så tar han en sväng i sin bil.

Jonatans stund kom innan gästerna kom för att fira Jack. Då var han huvudpersonen, när först pappa och sedan moster My försökte få honom att äta gröt.
 Mycket gröt blev det. Fast inte precis i magen.

Nr 300

 Känner ni den här killen?
Huvudpersonen i denna blogg, som jubilerar idag. Detta är inlägg nr 300.
Själv är Ankan, a k a Jonatan, numera drygt 13 månader. Man kan också se det som att hans verkliga ålder tickar fram emot ettårsdagen, eftersom han ju föddes sex veckor för tidigt.

 Ankan har utvecklats. Exakt kroppsvikt är okänd, men det är ingen djärv gissning att hans födelsevikt 1,6 kilo vid det här laget femdubblats.
Alltså en liten och behändig herre fortfarande, men påhitttig och sugen på äventyr. Till exempel verkar han fast besluten att ta sig in i kakelugnen inom kort.

Och han undersöker allt som hans flinka fingrar få tag på. Här är till exempel paketkalendern som hans snälla mamma hängt upp och efter hand fyller med paket åt sönerna.
 Paketens innehåll intresserar Jonatan måttligt, men att dra i själva kalendern roar honom desto mer.

Äta eller inte äta?

 Ankans framtid, eller i varje fall framåtskridande, bygger på att han med tiden utvecklar den förmåga som många av oss är alldeles för bra på - att äta. Denna förmåga är ingen självklarhet, har vi lärt oss, utan något som små barn tvingas lära sig.
 Hungern är även i det här fallet den bästa kryddan. Den är motorn som snabbar på utvecklingen och ger det lilla barnet motivation.
 Värre då för den som har ett tanklock i magen där föräldrarna kan fylla på den näring som barnet inte kan, vill eller orkar äta på det naturliga sättet.
 Att äta är därför en kamp i Ankans hem, som framgår av bilden.

Hopplöst är det dock inte. Jonatan är inte fientlig till mat, som en del andra i hans situation. Han tycker ofta den är god, och intressant, om än i stort sett onödig. Problemet är bara att få den i sig, inte helt lätt när tungan sitter där den sitter. (Nappflaska är lättare, men det är ju kanske inte ett alternativ att satsa på i det långa loppet.) 

Avada Kedavra

 Trollkarlens lärling övar.

 Lärosäte: Hogwarts School of Magic and Witchcraft.

 Expelliarmus! Konstigt... Lyfter sig ändå inte. Kanske är Potter d y inte riktigt klar för examen än.

The force is strong in this one. Kanske är det inte en trollstav familjens yngste, som var en hårsmån från att döpas till (bl a) Skywalker, har i handen ändå.

Uppdatering; en månad efter operationen

 27 oktober var det som Jonatans svalg opererades och det som varit ett integrerat mat- och luftsystem, i stället blev två separata kanaler, en för mat och luft, en för luft och snor.
 Hur gick det? Vad har förändrats? Hur klarar sig Ankan?
 Ja, vad ska man säga? Inga mirakel årecis. Men Jonatan har i alla fall blivit en pålitlig vällingätare. Vid varje mål kämpar han på och suger i sig efter bästa förmåga. Det är tydligt att hans hals nu fungerar mera "normalt", men tiungan sitter fortfarande lite avigt.
 Mat då? Jo, där har föräldrarna tagit det varligt. Och Jonatan är inte den som så gärna stoppar saker i mun. Tummen till exempel - den är inte tillbaka! Men när tiden har gått efter operationen, har pojken i alla fall allt oftare stoppat in fingrar och ibland annat i gapet.
 Och idag åt han faktiskt couscous med sås. Inte mycket, men med god aptit.

 Fortfarande är det knappen i magen som är hans livlina. Mer än hälften av Jonatans matintag sker den vägen.
 Men det finns hopp om livet. Den här munnen är numera mera öppen än stängd.

När katten är borta

 Jack håller stenkoll på lillebror, så att han inte missbrukar storebrors saker. Konstigt nog verkar det bara öka Ankans längtan efter att göra just detta.
 Och så händer det ibland att katten är borta, att Jack redan har somnat men Jonatan fortfarande är vaken.

 Då kan man roa sig efter behag. Den här oranga saken på Jacks garage t ex, visst borde den sitta någon annanstans?

 Och helt plötsligt har lillebror, som fortfarande varken kan gå eller krypa, vickat sig fram på ändan så att han kan undersöka Jacks alla färgglada och spännande bilar!
 Meddelas endast på detta sätta. För nästa morgon är allt återställt, inga spår återstår av missdådet kvällen före.

Ett nytt ljud

Men vad är det som låter?
 Ett konstigt ljud letar sig ut ur Ankans lilla mun. Om man inte visste bättre skulle man tro att pojken stoppat in något föremål i gapet och nu nyfiket äter på det.
 Riktigt så är det dock inte. I själva verket gnisslar han tänder. De nya fina tänderna, två uppe och två nere, frambringar ert påtagligt gnisslande. Käkarna är ju visserligen inte parallella (än), men det kan man tydligen kompensera för om man är en liten ankpojke med aptit på nya upplevelser.
 När Ankan är redo att hugga in, då är tänderna det nog också!

Utanför

Jo, det är klart att även Jonatan träffade syrran Lina när hon avlade ett hastigt besök i Åhus, så långt från den b(e)rusande huvudstaden, i söndags.

Men ärligt talat var det storebror som fångade Linas uppmärksamhet mest. Lillebror hamnade oftast utanför. På fel sida tröskeln.

Premiärcykelturen

 Eftersom Ankan är liten för siu ålder och (kanske, i alla fall känns det så för ömhudade föräldrar) aningen ömtålig, så har hans första cykeltur fått vänta.
 Tills idag. Pappa tyckte att tillfället var precis rätt. Storebror på dagis, mamma på jobbet, båda var trötta på barnvagnen (och bilen använder pappa bara när det är nödvändigt) - det rätta färdmedlet för en snabb och effektiv sväng till elbutiken var så klart cykeln.

Ja, så var man framme!
 Hur han gillade sin första cykeltur? Jo, han tyckte den var intressant, många spännande vyer (inte minst det pågående byggprojektet på Flaket i Åhus) och lite mer action än att snigla fram i barnvagn.
 Och: Ja, han glömde ta på sig cykelhjälmen. Men det var både första och sista gången.

Snurrig förflyttning

 Förflyttning (och förstås förtäring, som alltid) är orden i fokus i Ankans liv. Kommer han att krypa snart? Nja, för en kille som hatar att ligga på mage, ser det inte ljust ut.
 Men det finns ju andra sätt.

 Dels har han ju förstås sin "bil", lära-gå-fordonet, som han förflyttar med svindlande hastighet nuförtiden Men sedan några dagar är det en annan form av förflyttning som väcker mest uppmärksamhet. Denna.

 Den gär helt enkelt ut på att hasa på baken. Speciellt i en riktning. Nämligen runt, runt, runt. Jonatan har blivit en snurrig pojke.

Problemet är .- kanske - att hur snabbt man än snurar så kommer man inte så långt. Men viss förflyttning uppstår ändå.
 Helt plötsligt är han framme vid det önskade föremålet. Oftast något som tillhör storebror.
 Så förfyttning pågår. Rena snurren, men ändå.
Fortsättning följer. Har man en känsla av.

Kärlek vid första ögonkastet

 En vacker dag kommer skattebetalarna att inse var alla pengarna dom betalar till Region Skåne blir av... Dom gör Ankan av med.
 Och när han blir stor, kommer han att skriva "Uppväxt på Centralsjukhuset Kristianstad" i sin CV:
 Idag var det dags igen. Lille Jonatan sysselsatte tre vårdanställda och två föräldrare en hel timme. Det är inte billigt. det.

Några fel upptäckte dom inte, Alltså inga som inte redan är välkända, inte minst för alla som läser Ankans blogg. Framsteg tycks han också göra, fast - naturligtvis, eftersom det är hans natur - rätt diskret och långsamt.
 Men det blev kärlek vid första ögonkastet mellan Ankan och stetoskopet. Han visade stort handlag i konsten att hantera det också.
 Så kanske blir Jonatan doktor när han blir stor. Det vore inte särskilt konstigt. Uppväxt på CSK som han är.

Mys med moster My (2)

My är mammas kompis, nästan som en syster, så därför My nästan som en moster. Dessutom är hon Ankans fadder.

Så det var förstås mycket välkommet när Moster my tillbringade nästan hela söndagen med dom två små systersönerna.

Första kalaset

 Paket? Presenter?
Den nyblivne ettåringen förstår inte mycket av det, storebror förstår desto mer. Han vet också att det är Snobben som pryder tröjan Jonatan fått av Kribbe och Midde.

 En gigantisk tårta vid namn Åhus Special - inte mycket mindre än festföremålet - ingick också i Jonatans första födelsedagskalas. Gillar Ankan tårta? Ja. Ankan gillar tårta. Lite grann. Han tillät det i alla fall att komma in i mun och inte komma ut igen (ens genom näsan).

Men mest tyckte han förstås - som det lilla barn han är - det vackra paketet som presenterna fanns i.

Samling i soffan. Morbror Christian, Midde och My hade alla kommit för att gratulera.

 Morbror Peter och morfar ingick också i det hela.

Barn och tv

Jonatan må vara sen med det mesta, men inte med tv. Där spöar han storebror med hästlängder. Jack var nästan tre år när han blev tv-biten. Jonatan var där redan efter tre månader.
 Fast i nödfall duger andra alternativ.

Ankmat

 Att äta är inte det lättaste. Speciellt om man bara är en liten Anka.
En som inte alls förstår att smörgåsbitar är något man ska stoppa i mun.

 Första experimentet med att ge Jonatan små smörgåsbitar att själv hantera efter behag, gick bra. Han hanterade verkligen, inte utan behag. Men inte hamnade något i mun, inte.
 Faktum är att Jonatan inte frivilligt placerar något i munnen just nu. Inte ens tummen. Kanske är han avvand, eller så lyder han bara fortfarande det underförstådda budskapet från de senaste två veckorna.

Men visst är Jonatan fingerfärdig! Och nog är det en fröjd att se hans händer i full fart igen.
Ja, och så har han varit på BVC, och har en ny vikt. Inte är det mycket för en nybliven ettåring, men det är ändå det särklassigt mesta han någonsin vägt. 7.910 gram.
 Så vi har nästan åtta kilo välgödd anka lagom till Mårten Gås.