Allt som du kan göra

Visst blir man inspirerad!
 Tycks Jonatan mena, när han tar sig upp på stolen bredvid storebrors och spänt följer Jacks intressanta aktiviteter.
 Än har han inte begärt en egen - eller samma - dator. Men det känns som att den dagen inte är så väldigt långt borta...

Mycket vilja (men inte alltid kunna)

Jonatan har ju alltid varit en godmodig och tålig liten varelse, men de senaste veckorna har föräldrarna noterat en förändring.
 Den lilla Ankan har sent omsider fått vilja! Vill ha! Och när han inte får så gråter han stora och arga krokodiltårar, så komiska att mamma och pappa ibland inte kan hålla sig för skratt. (Inte så diplomatiskt kanske.)
 På den här bilden är dock alla nöjda, Inte minst pojken som just försöker lära sig läsa tidning.

Som lillebror ser det

En hel vecka skulle jag och storebror klara oss utan pappa, som åkte till Stockholm förra söndagen för att jobba.

En kvart efter han åkt blev jag sjuk och bestämde mig för att hänga på min mamma tills jag kände mig bättre igen (till storebrors förfäran).

Det är inte mycket man kan göra när man är sjuk. Mer än att hålla sig i skuggan eller inne (till mammans förfäran), ta sin alvedon - och spela lite musik.

Man kan spela inne...

Och ute! Helst med uppskattande publik!

När jag blivit frisk igen så hjälpte jag mamma ta hand om små djur som råkat illa ut i trädgården.

Och så försökte jag hålla efter katten, som inte alltid är så gullig som på den här bilden.

 

Jag gjorde mitt bästa för att se så snäll ut att jag fick leka med storebrors nya vattenleksak.

Men det fick jag inte.

Mycket anka för pengarna

 Jonatan var tillbaka på Neo idag. För första gången på ett halvår. Förra gången han var där så imponerade han på vårdpersonalen genom sitt eleganta sätt att förflytta sig, genom att vagga på rumpan. Den här gången mötte dom en Anka som sprang fram på lätta ben, snabb och smidig.
 Jonatan är verkligen numera en kille som har bråttom (oklart vart). Ibland går det så fort att kameran inte hinner med, som när han klarade designrean i Åhus på typ 30 sekunder (bilden t h). Då hamnar föräldrar lätt på efterkälken.
 Eller när han - barfota - avvek från kusinen Davids födelsedagskalas och helt utan att se sig om på nolltid hade trippat två kvarter söderut genom Täppet. (Turligt nog med pappa smygande efter.)

 Jonatan gillar också - liksom på sin tid storebror - att pyssla i köket.
 Och när han nu lärt sig öppna kökslådorna finns det faktiskt inga gränser för alla prylar han kan sprida över grannskapet.

Vad tyckte sjukvården om Ankan då? Jo, de var riktigt nöjda.

AKTUELL VIKT: 9,45 kilo. En bra ökning sedan förra månaden. (Tacka MiniMax för det.)

MOTORIK: Mycket bra. En snabb utveckling, som fick en förtjust sjukgymnast att glatt titta på Jonatan och säga: Ja, här behövs inte jag!

HALSEN: Ser mycket bra ut, tyckte doktorn som var med. Lite trångt, men inte på något sätt alarmerande. Hakan har inte vuxit ikapp, men skillnaden är inte stor mot en "normal"

FÖRMÅGAN ATT ÄTA: Så där. Han kan nog, men han vågar inte. Förhoppningsvis kan inträdet i dagismiljön med alla andra barnen göra ett han vågar ge sig i kast med att tugga och svälja precis som dom gör. (Så än så länge är det tur att MiniMax finns.)

Vattenlek

En blöt sommar som denna sker vattenleken inte ofta på stranden. Men eftersom solen skiner oftare än sitt rykte så är det ändå en hel del som behöver vattnas.
 Och både Jonatan och hans storebror är väldigt förtjusta i vattenkannor.
 Ibland vattnar de till och med varandra. Och det är ju onödigt. Våt kan man bli ändå.

Havet väntar inte

 Söndag 15 juli. Mitt i sommaren. Både pappa och mamma har semester. Då åker vi förstås till stranden i Äspet.
 Kanske inte riktigt badväder, men mysigt vid havet, som alltid.

Ankan har alltid en egen agenda. Här är han den idoge trädgårdarbetaren, som (förgäves) (föräldrarna sa nej) försöker ta med sig vattenkannorna inomhus.

Dockvagnens nye förare

 Jack tyckte att det var dags att överlämna sin dockvagn (med docka) i nya händer.
 Jonatan var mycket villig att ta över.

 "Har det hjul, kan Jack köra det", brukade föräldrarna säga om storebror. Nu är detlillebror som ska visa om han har sammaförmåga.
 Ambitionen är det i alla fall inget fel på.

 Köra dockvagn ute. Köra dockvagn inne. Dockvagn upp, och dockvagn ner.
 Vad som händer med dockan verkar intressera mindre.

Något körkort har han inte, Ankan. Strax efter den här bilden tappade han fotfästet i trappan och dunkade med huvudet före ner i stenläggningen.
 Vagnen stod lugnt kvar på alla fyra hjul, utan att röra en min när dess förare bet i gruset.
 Men strax var han tillbaka och körde vidare.

Kletigt men gott

 Jonatan är ju sparsmakad. Tar inte vad som helst i mun. Och sväljer det nästan aldrig, alls.
 Därför har frågan om godis aldrig varit på tapeten. Förrän nu.
 På lördagskvällen hade Jack ställt sin godisskål på ett sorglöst sätt. Risken var ju ändå så liten. Lillebror är ju ändå inte intresserad av godis.
 Döm därför om Jonatans pappas förvåning när hans lille pojke dyker upp med något mycket kladdigt i munnen. Det visar sig vara en Dumle-kola med omslag och allt.
 Jonatan sög maniskt på detta, medan allt kladdigare delar av kola spred sig över kinder, händer... och en massa andra ställen.
 Total sanering var nödvändig efteråt, när pappan äntligen fått ut ett grundligt färdigsuget Dumle-papper ur sonens mun.
 Men gott var det, tyckte Ankan. Väldigt gott! En aha-upplevelse.

Klätterankan

Detta är Jonatans nya favoritställe, som sagt. Där finns så mycket att göra:
 T ex att klättra upp, snabbt som ögat, så fort någon förälder vänder ryggen till.
 Eller att sitta på översta trappsteget och pyssla med en bil eller legogrej.
 Eller att kasta ned saker genom grinden, som finns längst upp, och sedan skrika surt tills man får klättra efter dem neråt.
 När man sedan langat ner alltihop, kan man sitta nedanför trappan och pyssla och se oskyldig ut.
 Men det är man inte. som sagt. För så snart föräldern vänder ryggen till, så kan Jonatan åter vara på väg uppför trappan. (Som ä r rätt brant, och rätt farlig.)
 Vart han ska? Helst in i Jacks rum och testa alla storebrors fantastiska leksaker. Men mest klättrar Ankan för att han kan.