Gelehallon och inget annat

Att försöka mata en Anka är inget nöje alltid. Ibland går det bra, pojken sätter i sig både det ena och det andra, och när inte det räcker så har han inget emot att suga i sig en flaska MiniMax för att få den näring han behöver.
 Andra dagar - som nu till exempel - är hela proceduren trög och frustrerande. Flaskan tycks stå honom upp i halsen, och vanlig mat stoppar han in i munnen och processar ett tag för att sedan ta ut den igen, då förvandlad till en obekrivlig sörja, som han kastar ned på golvet åt katten.
 Det blir man inte fet på, precis.
 Sådana dagar känns det ändå trösterikt att se Jonatan i alla fall förtära en sak med förtjusning. Gelehallon, nämligen! (Det är ju lördag.)
 Bättre inte än alls, som Ankans pappa brukade säga i forntiden.