Boys will be boys

 Här ligger en ung man och studerat mycket intresserat något. Något som har fångat hans intresse. Vad kan det vara?

 Jo, samma sak som storebror också kollar in - om än på mycket närmare håll. De snygga tjejerna i Top Model (upplaga 15)!

 Är det verkligen något för så unga pojkar? Jo, det tycker uppenbarligen bröderna Clausen. Boys will be boys.

Familjens lille solstråle

Familjens lilla problembarn har ett mycket milt temperament. (Därmed inte sagt att han inte kan beklaga sig, men det sker nästan alltid förhållandevis lågmält och begripligt.) Ofta verkar han att trivas med det mesta. Det lilla leendet dyker upp allt oftare och gör alltid föräldrarna lika glada.

Mycket nöjd är Ankan också med sin nya babysitter (lånad av Loke och Zack, välkända från bebisgäng 1). Därifrån följer han intresserat det som sker i hans närhet.

Kan man veta att en pojke på tre månader har humor? Jo, det kan man faktiskt!

Frukostdags i familjen. Från en perfekt utsiktsplats på mammas arm följer Jonatan uppmärksamt smått och stort i hans närhet. Inte minst storebror, förstås.

Lång och tung

...eller?
Fast faktum är att så mycket som 4.410 gram har han aldrig vägt, och så lång som 55 cm har han aldrig mätt, vår lilla Anka.
 Mycket mer än 1.600 gram, eller 40 cm. Men - för att ge perspektiv - också ganska exakt vad storasyster Lotta vägde redan vid födseln (4420 g och 54 cm).

Paul Gunnar!

 Idag har vi postat brevet till skattemyndighetens inläsningscentral, tre veckor för sent men ändå. Och vår Anka ska alltså heta: Jonatan P G Sandgren Clausen.
 SANDGREN efter mamma.
 CLAUSEN efter pappa.
 P = PAUL, efter The Beatles, mammas favorit.
 G = GUNNAR, efter pappas mentor, han som sa att han var "som en dålig far för Odd" (på ett väldigt bra sätt).
 JONATAN är bara hans eget.

 Berätta inte detta för storebror. Denne har bestämt att lillebror ska heta "Jonatan C. Sandgren Clausen" och inget annat.
 På samma sätt är det bäst att tala tyst om Jack Tintin Carl Sandgren Clausen med högstdensamme.

Fotnot: Så det är inte den norska skidlegenden Pål Gunnar Mikkelplass som stått för inspirationen...

Söndagskräk på kalas

 Jonatan har varit på kalas. Philippas födelsedagsfest /(nr 1).  Och bjöd - ganska ofrivilligt - mamma på en påminnelse varför man oftast inte har finkläder på sig, när man hanterar en bebis som gärna kräks.

 Men det är klart: Tanka en bebis, som är dålig på att rapa, full med mat, stoppa in honom i en barnbilstol och plocka sedan upp honom på födelsedagskalas. Då är det inte så oväntat att man kan få hela sin fina gåbortblus nedstänkt, både till höger och vänster.
 Som tur var lånade moster My gärna mamma en ny skjorta.

Obs: handduken på vänster axel.

- Förlåt, mamma!
- Don´t mention it, jag älskar dig ändå, mitt lilla kräk.

Tredubbel Anka

Och hur är det med Ankan nuförtiden då?

Jo, tack, han sov gott i natt, och för ovanlighet skulle gjorde föräldrarna det också, eftersom den gula maskinen höll sig förhållandevis tyst och lugn för det mesta.
Klockan 23 åt han glupskt ur sin flaska, ca 70 ml, med sin mamma. Klockan 07 åt han hela innehållet, 120 ml, med sin pappa, men fick måltiden svårt störd av att en oaptitlig vit klet rann ut ur hans näsa efteråt, kombinerat med urusla syrevärden. Förmodligen orsakat av att sondslangen hamnat "på dekadinken", ett uttryck vi lärde oss på sjukhuset. (Alltså: att den hamnat på snedden och därmed retade kräkreflexen.)
Klockan 11 åt han - utan sondslang - med pappa metodiskt och ovanligt medvetet mycket duktigt allt som fanns i flaskan, medan syrevärdena förblev i topp.
 Det är ett omväxlande liv för Ankan och alla i hans närhet.

En anka på grunt vatten

 Ankan gillar inte alltid att bada, paradoxala sanning! Men idag njöt ungen verkligen av att vara tillbaka i det varma, mjuka, omslutande element som en gång bar honom i han spädaste skepnad.
 Han låg och flöt, stöttadav mammas armar, och ville bara ha mer.

 Det här är också mysigt: att hänga på mammas axel, straxöre två äventyr:Bada med mamma, en njutning. Äta med pappa, en ansträngning.

Så här drömskt skådar Ankans ögon mot... Mot ljuset? Mot framtiden? Mot kameran? Allt det och dessutom: Mot dig, käre läsare!

Avslappnad pojke

 Jonatan, också känd i detta sammanhang som Ankan, har en del favoritplatser. Det här är en av dem - mammas knä, därav den väldig avslappnade stilen.

På golvet, ovanpå ett barntäcke med Lilla Spöket Laban och Jacks gamla babygym över huvudet, tycker han också om att ligga och kolla allt som sker i köket.
 Ibland får han sällskap. Det är väldigt frestande att lägga sig bredvid och möta Ankans nyfikna och outgrundliga blick.

Dagsnoteringar

Ankans superfärska vikt. Aldrig har vi haft så mycket pojke att tycka om.

Allra Hjärtans Anka!

 Jonatan och hans storebror...

 ...önskar alla trogna och trevliga läsare och anhängare...

...en riktig lyckad Allra Hjärtans Dag, med dessa nytagna kort. Hjärtevarma hälsningar!

Breaking news: En milstolpe

 Ni som har varit med från början fattar hur stort det här är, i Ankans liv alltså. Denne lille pojke som aldrig kunnat amma och på grund av sin något försenade mun har svårt att suga. Han som fått föda genom en sondslang i alla sina 104 levnadsdagar - så där 750 gånger kanske.

 Idag, mellan klockan elva och tolv, åt han sitt allra första "normala" mål mat. Hela målet intogs med hjälp av nappflaskan, inte en milliliter genom sondslangen. 120 ,milliliter, alltihop sväljde Ankan ned själv genom sin lilla ankhals.
 Detta i samarbete med sin pappa, som är den som hittills varit mest framgångsrik i den svåra konsten att flaskmata sin lilla Anka. (Barn som inte ammas är mer jämställda. Eller kan vara i alla fall.) Det är inte alls så enkelt som det låter, det gäller att hitta rytmen och trycka in mjölken på rätt sätt, och inte låta sig avskräckas när pojken gnäller i början eller sätter i halsen ibland.
 Samma procedur upprepades klockan 15, och fyra timmar senare lyckades Jonatan och mamma också få nästan ett helt mål med hjälp av flaska.
 Om en gång är ingen gång, så tycks detta ju i alla fall vara mer än så.

Två nöjda rekordinnehavare pustar ut efteråt.

Därmed inte sagt att Ankan numera är ett vanligt barn, utan sina speciella problem. Eller att vi kan kassera sondslangen, den kommer att behövas.
 Dessutom undrar vi om möjligen det myckna "nappandet" (som man säger på CSK) har tröttat ut honom i munnen så mycket att han har vissa problem att mellan varven hålla koll på tungan lika bra som normalt. Vissa tecken på sämre syresättning på sistone, och ovanstående skulle i så fall kunna vara förklaringen på det ovanligt frekventa plingandet från den gula apparaten.
 Men att konstatera att Jonatan numera är en pojke som - under lyckliga omständigheter - kan få i sig maten på ett mera normalt och hanterligt sätt, är en mycket stor lättnad.

80 milliliter!

Jonatan har inte varit klockren med syresättningen det senaste dygnet, vilket gjorde att hans föräldrar sov halvdåligt (som bäst, speciellt mamma) under natten.
 Så det kom som en stor överraskning när ankpojken drämde till med ett nytt rekord med flaskan kl 15 i eftermiddag. I samarbete med sin pappa lyckades han suga hela 80 milliliter ur flaskan, nytt rekord med hästlängder. Det innebär alltså att han fick två tredjedelar av sin portion ur flaskan, och alltså bara en mindre del genom sondslangen.
 Och kräkte inte ens. (I skrivande stund.)
 Det är för tidigt att ropa hej. Men det finns hopp om en framtid när Jonatan får all sin mat på ganska konventionellt sätt.
 Knack i trä.

Tätt intill

När den lilla Ankan ibland får problem med syresättningen och tungan krånglar och det är för mycket slem i lufvägarna, så finns det alltid en sista utväg att ta till.

Den här oerhört behagliga positionen, tätt tätt mot mamma. Det brukar ge resultat. Och båda två blir lika lugna.

Lika som bär

 Men hallå! Hur många bebisar finns här egentligen? (För att inte tala om hur många mammor...)

 Det är något fascinerande med små barns första upptäckt av spegeln och den överraskande anblicken av en annan bebis, som man med tiden inser inte är annat än ens egen avbild.
 Jonatan tycker också att den andra bebisen verkar bekant. Ett hot? En vän? Eller bara ett sken?

Och så här såg det också ut:...Photo Opportunity.

Att mata ankor; kort instruktion

Att mata den lilla Ankan är en hel vetenskap. Både lik och olika matningen av andra bebisar. T ex så får vår bebis mat var fjärde timme - klockan tre, sju och elva.

Men han ammar ju inte. Har aldrig och kommer aldrig, även om instinkten definitivt finns där, som hans mamma märker när hon råkar placera sonen i närheten av brösten.

Däremot får han mat ur flaska. Men på grund av sin än så längre felkonstruerade mun och hålet i svalget, har han svårt att suga. Det vill säga, han suger och suger, men får inte i sig särskilt mycket.

Därför måste den som matar bistå och med hjälp av Ankans specialflaska trycka ned mjölk(ersättning) i hans svalg. Detta bör ske i takt med pojkens eget sugande, annars sätter han i halsen. 

Och man får inte vara feg. Tempot bör vara högt, annars produceras det  stället en massa onödigt slem och skum i halsen. Och då ökar risken att han kommer att kräkas.

Och när Ankan kräks är det inte så mysigt, inte för någon. Det kommer ur både näsa och mun, ibland med förvånansvärd kraft.

Rapa är han inget vidare på, tyvärr.

Flaskan kompletteras med sondslangen. Varje mål ska vara 115-120 ml. Om man är lyckosam med flaskan, får han kanske 40 ml den vägen, och alltså resten genom slangen. 

Rekordet är 50 ml. Det var Jonatans pappa som klarade det (givetvis i samarbete med sonen). 

Kommer Ankan någonsin att kunna suga hela sin dos själv? Och vad händer när han blir så fingerfärdig att han själv kan dra ut sondslangen ue näsan (som han så gärna vill)? Allt detta står skrivet i stjärnorna.

Men ett vet vi: Varje matning av Ankan är ett äventyr.

PS kl 19: Nya rekordet är nu 60 ml, första gången någonsin som Ankan fått mer än hälften av sitt mål via flaskan. (Han kräktes två gånger också, men det är han ju inte den ende bebisen i världen som gör.) A small step for mankind, but...

Välförtjänt puss i pannan efter lyckat rap.

Ankan förnöjer mamma och pappa

 Ankan är ju fortfarande bara en liten skrutt - 4.140 gram och 54 cm i senaste mätningen. (Det innebär att han nu är lika tung som storasyster Linnea när hon föddes, men tre centimeter längre.)
 Men han tar mycket plats i familjens liv.

 Just nu är både mamma och pappa hemma. Här får Ankan en välförtjänt puss när han försöker rapa efter maten. (Det har han inte lärt sig så bra än.)

Och här är både han och mamma lika förtjusta och överraskade, när Ankan sitter på bordskanten. Därifrån har man strålande utsikt!

Anka vs Nalle

 Så här tätt intill ligger Ankan och hans minsta Nalle (en present från storebror) ibland, näsa mot näsa. Mjukt och mysigt, tycker Jonatan.

Nallen har ingen kommentar.

Vad är det som fångat Ankans intresse?

 Vad är det nu Ankan har fått korn på? Hans små mörka ögon utstrålar plötsligt och intensivt intresse för ett föremål på andra sidan rummet. Vad är det för spännande, undrar han (och kanske ni som läser det här).

Jo, det är - förstås - tv-rutan som blänker och flimrar så förföriskt i alla tänkbara färger därborta. Detta ska, tänker Ankan, hädanefter bli min musik.

Beach Boys

 ...innehöll tre bröder, här har vi bara två, Sandgren Clausen senior och junior.
Ankan och hans familj på Äspetstranden för fjärde söndagen i rad, alltså, men liksom man inte kan stiga ned två gånger i samma flod, är en söndagspromenad på stranden sällan lik den föregående. Idag var det mindre sol, fler plusgrader men också mera vind.

 Jonatan tröttnade till sist på tillvaron i sin lilla babylift och beskådade i stället havet från en bekväm plats i mammas armar.

Men hade inte alls emot att åter vara hemma på sitt varma golv.

Landmärken

Senaste viktnoteringen (från i tisdags) 4.080 gram. Killen har alltså passerat ännu en gräns.
Och nytt rekord ur flaskan: Pappan fick pojken att suga 45 ml vid ett och samma tillfälle häromdan.
"Det går bra men det går långsamt" säger mamma. Fast då bör man tillägga att doktorn på CSK är mycket nöjd med Ankans stadiga och rätt snabba viktökning.

Puss, tjocka släkten

 Om ni ursäktar uttrycket. Ingen av dom inblandade är det minsta överviktig. Däremot är dom alla mycket viktiga i Jonatans familjs liv... Och de främsta kandidaterna till barnvaktsposten!
 Som moster Inga-Maj, händelsevis den första som vågade barnvakta storebror. (Och fick betala ett fruktansvärt pris: en riktigt elak småbarnsförkylning.

 Dagein innan var moster Carina - som å andra sidan har vaktat Jack mest - på besök...

..liksom morbror Peter. Konstigt nog finns det några nästan exakta likaana bilder på honom och Jack.

A letter from the Editor

 Ankans blogg har funnits sedan 2 november. Det fanns så många frågor kring Ankans lilla liv, och så lite ork att besvara dem personligen, så det kändes nödvändigt och naturligt att  ge ny information så ofta som möjligt.
 Därför har Ankans blogg uppdaterats varje dag, ofta flera gånger. På tre månader har vi publicerat 126 inlägg.
 Men nu lever Ankan (a k a Jonatan) ett mera normalt liv, utan nämnvärd dramatik. Det stora som sker, gör det i tysthet, och - som framhållits ofta - rätt långsamt. Han är inte som alla andra bebisar, men hans liv är inte så olikt deras.
 Därför kommer publiceringen här hädanefter att ske mera sällan, då och då. När något händer, eller trots att inget händer.

När Ankan, eller hans uttolkare, har lust, helt enkelt.
 Välkommen att fortsätta läsa. Det stora engagemang som du och andra läsare har visat för vår lilla fågel har gjort skrivandet mödan värt.
 Vi har aldrig känt oss ensamma med vår gullunge, och det gör vi inte nu heller. Tack.