Att mata den lilla Ankan är en hel vetenskap. Både lik och olika matningen av andra bebisar. T ex så får vår bebis mat var fjärde timme - klockan tre, sju och elva.
Men han ammar ju inte. Har aldrig och kommer aldrig, även om instinkten definitivt finns där, som hans mamma märker när hon råkar placera sonen i närheten av brösten.
Däremot får han mat ur flaska. Men på grund av sin än så längre felkonstruerade mun och hålet i svalget, har han svårt att suga. Det vill säga, han suger och suger, men får inte i sig särskilt mycket.
Därför måste den som matar bistå och med hjälp av Ankans specialflaska trycka ned mjölk(ersättning) i hans svalg. Detta bör ske i takt med pojkens eget sugande, annars sätter han i halsen.
Och man får inte vara feg. Tempot bör vara högt, annars produceras det stället en massa onödigt slem och skum i halsen. Och då ökar risken att han kommer att kräkas.
Och när Ankan kräks är det inte så mysigt, inte för någon. Det kommer ur både näsa och mun, ibland med förvånansvärd kraft.
Rapa är han inget vidare på, tyvärr.
Flaskan kompletteras med sondslangen. Varje mål ska vara 115-120 ml. Om man är lyckosam med flaskan, får han kanske 40 ml den vägen, och alltså resten genom slangen.
Rekordet är 50 ml. Det var Jonatans pappa som klarade det (givetvis i samarbete med sonen).
Kommer Ankan någonsin att kunna suga hela sin dos själv? Och vad händer när han blir så fingerfärdig att han själv kan dra ut sondslangen ue näsan (som han så gärna vill)? Allt detta står skrivet i stjärnorna.
Men ett vet vi: Varje matning av Ankan är ett äventyr.
PS kl 19: Nya rekordet är nu 60 ml, första gången någonsin som Ankan fått mer än hälften av sitt mål via flaskan. (Han kräktes två gånger också, men det är han ju inte den ende bebisen i världen som gör.) A small step for mankind, but...
Välförtjänt puss i pannan efter lyckat rap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar