Lillebrors mun

Bröderna poserar för kameran, till synes villigt och allvarligt. Men samtidigt jobbar Jonatan frenetiskt med sin mun. Den är föremål för ständig uppmärksamhet, både från honom och föräldrarna.

 En mysig stund utomhus med mamma, medan Jack är på dagis (och pappa på jobbet). I måndags började en ny vardag.

Men fortfarande kretsar det mesta kring Jonatans roll som GödAnka. Han har blivit allt mer intresserad av att stoppa in saker i munnen, som på bilden, men ätandet har ändå försvårats under veckan av dels förkylning*, och dels, tror vi, av att nya tänder nog är på gång i överkäken.

Så Ankan är ganska ovillig att äta. Det är tur att knappen finns.

*Förkylningen producerar också massor av slem i pojkens luftvägar, något som tyvärr får honom att kräkas rätt ofta. Vi besparar er bildbevis på detta.

Konstigt

 När storebror, mamma och pappa travade runt på Wanås och förundrades över konstverken, låg Jonatan mest och sov. På den ganska ojämna marken bumpade och stampade vagnen på ett ganska rogivande sätt.
 Men ¨så vaknade han - mitt i en myriad av färger och former.

 Men när man inte kan klättra eller hoppa - då får man roa sig på de enkla vis som bjuds.

Mat, mat, mat - allt ni tänker på?

 Jonatans lilla ankliv handlar ju väldigt mycket om mat. Flaska, flaska, flaska... Men nu också allt oftare mat på sked.

 Det är ingen tvekan om vilket alternaticv han föredrar. Nu för tiden öppnar han glatt munnen för mat på sked nästan varje gång. Omvänt gäller för flaskor.

 Ja, Jonatan gillar att äta som den stora pojke han är. Flaskor är för bebisar! Tyvärr är han dock fortfarande ganska dålig på det. Så nästan all näring får han fortfarande ur flaskan (och genom knappen i magen.)

 Men det är ändå kul, och löftesrikt att se honom villigt fylla munnen med mat. En del kommer ut igen, en del hamnar nog ändå i magen.

 Och det där med skedar... Det gillar Jonatan! Helst vill han äta själv, och när inte det går, vill han i alla fall ha en egen sked. Minst en.

Då blir man så här glad!
Dessutom är Ankan numera större än någonsin. Efter att ha hackat fram från 6,3 till 6,45 till 6.475 klio de senaste vägningarna hoppade han idag upp till 6,88 kilo. En vecka med äthjälpmedel har satt sina spår.

Breaking news! Tunga i bild

 Så här har ni aldrig sett Ankan förr, garanterat! Föräldrarna hade det inte, inte förrän häromdan såg dom en skymt av den i full frihet, men på webben har den aldrig visats förr. Helt enkelt bara för att den är så snabb så att den inte fastnar på bild.
 Ankor har ju näbb. Men har dom tunga? Döm själv.

 Eller? Var är den nu igen? Jonatan tycks fundera på var han egentligen har denna lilla besvärliga muskel, som av ond slump hamnat på fel ställe i hans mun (för långt bak, om du glömt).

 Jo, där är den! Jonatan har en tunga. Så här ser den ut. (Förmodligen använder han den till att känna på de fina små vassa tänderna som dykt upp i hans underkäke.)
 En av Jonatans storasystrar - hon som var med i SvT härommorgonen - har världens längsta tunga. Redan som liten kunde hon slicka hakspetsen med den. Där är inte lillebror än.
 Men åsynen av tungan på detta offentliga sätt tycker i varje fall hans föräldrar är något att fira.

Ankan på rockfest

 Jonatan har varit på sin första riktiga vuxenfest. Mer än sju timmar i hjärtat av Åhus med massor av musik, den mesta framförd livs levande, och horder av nya bekantskaper. Detta piggade upp honom till den grad att han var vaken nästa hela tiden och kräktes två gånger.
 Bilden ovan är tagen vid 17.27...

 ...och denna vid 21.56. Jonatan ville missa minsta möjliga av aktiviteterna på scen. Dock sov han när hans far och mor tillsammans framförde "With a little help from my friends" utan komp. Och det var väl tur det.
 Inte för att han skulle ha skämts... Utan att för att han väl annars skulle ha varit med på scen också!

 Samspråk med tant Anette, en av åtta arrangörer av R Ö G A (som det hela döpts till) och den som bjudit in Ankans föräldrar till amatörmusikfesten.
 Hon var också den som sparkade igång den amatörmässiga delen av evenemanget med en sprakande och visuellt häpnadsväckande "Oh boy".

De flesta deltagarna var i åldern 40-60 år. Men där fanns också betydligt yngre gäster (som råkade vara barn till arrangörerna). De flesta av dem sjöng dock inte, fast det fanns ju annat att göra.

Sjukhuset, en bildsvit

 Nu är Ankan hemma igen efter avklarad sjukhusvistelse. Tre dagar på SUS i Lund som hela familjen är glad att nu ha lämnat bakom sig.

 Jaha, så är man i en sådan här säng igen. Förra gången var jag mycket mindre. Då kunde jag inte sitta så här fint.

 Oj, vad konstigt med bandage överallt. Tur att tummen är fri.

 Förbryllad Ankan väntar på operation. Väntan blev lång, och - som sagt - mattillförseln obefintlig. Även en matskeptiker tyckte allt var konstigt.

 På uppvaket. Nyopererad Anka sover fortfarande. När han vaknade var han sig inte lik. Det gjorde ont och kroppen var konstig på något sätt.

Nästa dag. Glad pojke igen. Men vad är det för konstig stor spruta han har i handen..? För tankarna tillbaka till gamla tider. Här ska det pumpas mat igen, fast denna gång inte genom näsan.

Nästan sig lik

 Nyopererad var Ankan sig inte riktigt lik, grät och skrek som han aldrig gjort förut, inte ens under dom svåraste stunderna i hans prenatala barndom. En dubbel dos morfin fick honom dock genom natten och han vaknade som en nygammal ankpojke med ett leende på näbben.

När storebror (och pappa) dök upp för att kolla Jonatans nyaste utstyrsel så var han sig tämligen lik. Om man bortser från - men vem skulle kunna det - från diverse saker som hängde ut ur hans kropp här och där.

 Knappen finns alltså på plats och verkar ha kommit på rätt ställe. Den är vederbörligen testad och det tycks som att maten hamnar där den ska. Hur den ser ut återkommer vi till.

Den här bilden från Ankans rum var det många som gillade på Facebook. Som synes har båda bröderna sysselsättning som dom gillar. (Vad Jack tittar på framgår ju inte av bilden, men erfarna föräldrar kan säkert gissa?)  

Hungrigast

 Stackars Ankan har nog aldrig varit så hungrig. Inte nog med att han skulle fasta mellan klockan 06 och 12, dessutom blev hans operation (förstås) försenad. Tur att tummen fanns, även om händerna dessutom var inslagna i ett obegripligt bandage.
 Men nu är han opererad och försedd med en praktiskt anordning i maghöjd, och efter en nervpåfrestande lång väntan återbördad i mammans vård. Fortfarande hungrig, men det är väl något vi ska kunna åtgärda i dom dagar som kommer. Det är ju själva idén med alltihop.
 Hem på torsdag. Tror vi.

Knapplöst, klockan klämtar

Så här söt ser Ankans lilla mage ut om man knäpper upp hans pyjamas. Än så länge, men inte länge till. I detta nu finns Jonatan och hans ankmamma på Skånes Universitetssjukhus i Lund och väntar på morgondagens operation för att montera in lite extrautrustning på honom.
 Knappen i magen ska säkerställa att han alltid får mat, och så mycket mat han behöver, oavsett vad hans lilla mun har för åsikt i frågan.
 Ankan har firat detta med att äta ur flaskan på bättre sätt än på många veckor. Någon sorts budskap kanske, eller bara ett bevis på att det var bra att tänderna äntligen tittade fram i underkäken.

 Föräldrarna är fortfarande lika tvehågsna, egentligen vill dom inte att någon ska skära i deras lilla Anka, och tycker oftast att han är bra som han är, men ändå så tror dom att det här kanske på lång sikt är för allas bästa. Bilden tagen strax utanför sjukhuset.

Och här Jonatan i sin sjuksäng på vårdavdelning 65. För första gången sedan 30 december - vibbarna är tämligen motsägelsefulla.

Ankan själv tycker, numera, att sjukhus är ganska trist. Dåligt med underhållning och ingen storebror inom synhåll.

Första besöket i Ankeborg

Jonatans längsta resa i livet var nyligen till Malmö. Nu kan han däremot skryta med att ha åkt ända till Göteborg, för att inte säga Landvetter. Här sprattlar han förtjust på golvet hos vännerna Peter och Helene K, medan storebror botaniserar bland deras son Emils många prylar.

Farbror Jens i Guldheden fick också besök. Hans parkettgolv visade sig vara mycket halt, det var utomordentligt enkelt att förflytta sig baklänges, och hårt - det senare visade sig när Ankan välte.

Storebror botaniserade förstås i Jens fina uppsättning med leksaker, oftast nyttjade av hans kusinbarn Anton och Filippa, medan Jonatan inriktade sig på humankapitalet.

Denna fina leksak, som också fungerar som värmekudde, fick Jonatan av vännerna Helene A och Cålle som också dök upp i Landvetter för att hjälpa till.

Samling framför tv-n. Jonatan, Jack, Emil och Peter, de sistnämnda  son och far. Som kanske syns.

Vägkrogens nöjen. Storebror är nöjd med leksak, pommes frites och hamburgare på restaurangen i Örkelljunga, Jonatan nöjde sig med samma gamla vanliga flaska och att få vara med. Sedan var det gasen i botten hem.

 Och de sista milen efter Hässleholm var faktiskt enda gången på hela utflykten som Ankan visade sig aningen trött på hela konceptet resa. Det var väl hemlängtan som tog över.

Tand i näbben

Finns det fåglar med tänder? Inte nuförtiden, va? Fast nu finns det en!

Ankan har nämligen numera näbb med bett. Hans allra första tand har lyckats ta sig upp till ytan, den känns så vass och fin som man kan begära.

Skönt, tycker föräldrarna, som tycker sig ha anat tänderna därnere under ytan i så där tre månader nu, ungefär varje gång som sonen sticker en eller flera fingrar i mun och gnuggar sin gom. (Det är ofta, det!)

Dessutom har han en ny matchvikt: 6.450 gram. Vilket betyder att han fortsätter att växa, men mycket långsamt. Fast från och med nästa vecka kanske det blir annan fart på tillväxten.

Flaskan han kramar så hårt? "Infatrini byggde denna kropp!"

Duck´s Gang

 När Ankan beger sig till vattnet, så saknas det inte sällskap. Här umgås han med morfar Calle och morbror Peter nere hos den förstnämnde.

På stranden. Storebror och mamma hänger förstås med.

Kusinen Niklas var också där. Han visade sig vara storartad på att gräva kanaler i sanden tillsammans med storebror.

Och vem hade trorr att morfar var så bra på att hålla ett litet pyttebarn i ett så stadigt men tryggt grepp!

Vertikalt

 Ankan gillar björnar. I vanliga fall brukar dom sväva över hans huvud där han ligger på skötbordet, men idag gick hans längtans drömmar i uppfyllelse.

 För titta, så stadigt han står på sina små ben! (Med lite hjälp förstås.) För stå upp måste man ju om man ska komma åt sina älskade små nallar.

För visst säger den här blicken allt!

Tre kvarts

 1 augusti. Sommarens sista månad är här. Och just idag alltså nio månader sedan Jonatan Anka kom till världen, 1 november 2010.

Han var en liten plutt då. Det är han nu också, med sina 6,3 kilo bara en puttefnask jämfört med så gott som alla jämnåriga.
 Men för oss är han nu en stor och duktig (och förstås underbar) liten pojke. Han förstår så mycket, deltar efter bästa förmåga i familjens liv och har lärt sig massor. Som att blixtsnabbt sträcka ut armen för att rycka åt sig kameran på den övre bilden.
 Den här gången gick det inte. Pappa var också snabb.