Avada Kedavra

 Trollkarlens lärling övar.

 Lärosäte: Hogwarts School of Magic and Witchcraft.

 Expelliarmus! Konstigt... Lyfter sig ändå inte. Kanske är Potter d y inte riktigt klar för examen än.

The force is strong in this one. Kanske är det inte en trollstav familjens yngste, som var en hårsmån från att döpas till (bl a) Skywalker, har i handen ändå.

Uppdatering; en månad efter operationen

 27 oktober var det som Jonatans svalg opererades och det som varit ett integrerat mat- och luftsystem, i stället blev två separata kanaler, en för mat och luft, en för luft och snor.
 Hur gick det? Vad har förändrats? Hur klarar sig Ankan?
 Ja, vad ska man säga? Inga mirakel årecis. Men Jonatan har i alla fall blivit en pålitlig vällingätare. Vid varje mål kämpar han på och suger i sig efter bästa förmåga. Det är tydligt att hans hals nu fungerar mera "normalt", men tiungan sitter fortfarande lite avigt.
 Mat då? Jo, där har föräldrarna tagit det varligt. Och Jonatan är inte den som så gärna stoppar saker i mun. Tummen till exempel - den är inte tillbaka! Men när tiden har gått efter operationen, har pojken i alla fall allt oftare stoppat in fingrar och ibland annat i gapet.
 Och idag åt han faktiskt couscous med sås. Inte mycket, men med god aptit.

 Fortfarande är det knappen i magen som är hans livlina. Mer än hälften av Jonatans matintag sker den vägen.
 Men det finns hopp om livet. Den här munnen är numera mera öppen än stängd.

När katten är borta

 Jack håller stenkoll på lillebror, så att han inte missbrukar storebrors saker. Konstigt nog verkar det bara öka Ankans längtan efter att göra just detta.
 Och så händer det ibland att katten är borta, att Jack redan har somnat men Jonatan fortfarande är vaken.

 Då kan man roa sig efter behag. Den här oranga saken på Jacks garage t ex, visst borde den sitta någon annanstans?

 Och helt plötsligt har lillebror, som fortfarande varken kan gå eller krypa, vickat sig fram på ändan så att han kan undersöka Jacks alla färgglada och spännande bilar!
 Meddelas endast på detta sätta. För nästa morgon är allt återställt, inga spår återstår av missdådet kvällen före.

Ett nytt ljud

Men vad är det som låter?
 Ett konstigt ljud letar sig ut ur Ankans lilla mun. Om man inte visste bättre skulle man tro att pojken stoppat in något föremål i gapet och nu nyfiket äter på det.
 Riktigt så är det dock inte. I själva verket gnisslar han tänder. De nya fina tänderna, två uppe och två nere, frambringar ert påtagligt gnisslande. Käkarna är ju visserligen inte parallella (än), men det kan man tydligen kompensera för om man är en liten ankpojke med aptit på nya upplevelser.
 När Ankan är redo att hugga in, då är tänderna det nog också!

Utanför

Jo, det är klart att även Jonatan träffade syrran Lina när hon avlade ett hastigt besök i Åhus, så långt från den b(e)rusande huvudstaden, i söndags.

Men ärligt talat var det storebror som fångade Linas uppmärksamhet mest. Lillebror hamnade oftast utanför. På fel sida tröskeln.

Premiärcykelturen

 Eftersom Ankan är liten för siu ålder och (kanske, i alla fall känns det så för ömhudade föräldrar) aningen ömtålig, så har hans första cykeltur fått vänta.
 Tills idag. Pappa tyckte att tillfället var precis rätt. Storebror på dagis, mamma på jobbet, båda var trötta på barnvagnen (och bilen använder pappa bara när det är nödvändigt) - det rätta färdmedlet för en snabb och effektiv sväng till elbutiken var så klart cykeln.

Ja, så var man framme!
 Hur han gillade sin första cykeltur? Jo, han tyckte den var intressant, många spännande vyer (inte minst det pågående byggprojektet på Flaket i Åhus) och lite mer action än att snigla fram i barnvagn.
 Och: Ja, han glömde ta på sig cykelhjälmen. Men det var både första och sista gången.

Snurrig förflyttning

 Förflyttning (och förstås förtäring, som alltid) är orden i fokus i Ankans liv. Kommer han att krypa snart? Nja, för en kille som hatar att ligga på mage, ser det inte ljust ut.
 Men det finns ju andra sätt.

 Dels har han ju förstås sin "bil", lära-gå-fordonet, som han förflyttar med svindlande hastighet nuförtiden Men sedan några dagar är det en annan form av förflyttning som väcker mest uppmärksamhet. Denna.

 Den gär helt enkelt ut på att hasa på baken. Speciellt i en riktning. Nämligen runt, runt, runt. Jonatan har blivit en snurrig pojke.

Problemet är .- kanske - att hur snabbt man än snurar så kommer man inte så långt. Men viss förflyttning uppstår ändå.
 Helt plötsligt är han framme vid det önskade föremålet. Oftast något som tillhör storebror.
 Så förfyttning pågår. Rena snurren, men ändå.
Fortsättning följer. Har man en känsla av.

Kärlek vid första ögonkastet

 En vacker dag kommer skattebetalarna att inse var alla pengarna dom betalar till Region Skåne blir av... Dom gör Ankan av med.
 Och när han blir stor, kommer han att skriva "Uppväxt på Centralsjukhuset Kristianstad" i sin CV:
 Idag var det dags igen. Lille Jonatan sysselsatte tre vårdanställda och två föräldrare en hel timme. Det är inte billigt. det.

Några fel upptäckte dom inte, Alltså inga som inte redan är välkända, inte minst för alla som läser Ankans blogg. Framsteg tycks han också göra, fast - naturligtvis, eftersom det är hans natur - rätt diskret och långsamt.
 Men det blev kärlek vid första ögonkastet mellan Ankan och stetoskopet. Han visade stort handlag i konsten att hantera det också.
 Så kanske blir Jonatan doktor när han blir stor. Det vore inte särskilt konstigt. Uppväxt på CSK som han är.

Mys med moster My (2)

My är mammas kompis, nästan som en syster, så därför My nästan som en moster. Dessutom är hon Ankans fadder.

Så det var förstås mycket välkommet när Moster my tillbringade nästan hela söndagen med dom två små systersönerna.

Första kalaset

 Paket? Presenter?
Den nyblivne ettåringen förstår inte mycket av det, storebror förstår desto mer. Han vet också att det är Snobben som pryder tröjan Jonatan fått av Kribbe och Midde.

 En gigantisk tårta vid namn Åhus Special - inte mycket mindre än festföremålet - ingick också i Jonatans första födelsedagskalas. Gillar Ankan tårta? Ja. Ankan gillar tårta. Lite grann. Han tillät det i alla fall att komma in i mun och inte komma ut igen (ens genom näsan).

Men mest tyckte han förstås - som det lilla barn han är - det vackra paketet som presenterna fanns i.

Samling i soffan. Morbror Christian, Midde och My hade alla kommit för att gratulera.

 Morbror Peter och morfar ingick också i det hela.

Barn och tv

Jonatan må vara sen med det mesta, men inte med tv. Där spöar han storebror med hästlängder. Jack var nästan tre år när han blev tv-biten. Jonatan var där redan efter tre månader.
 Fast i nödfall duger andra alternativ.

Ankmat

 Att äta är inte det lättaste. Speciellt om man bara är en liten Anka.
En som inte alls förstår att smörgåsbitar är något man ska stoppa i mun.

 Första experimentet med att ge Jonatan små smörgåsbitar att själv hantera efter behag, gick bra. Han hanterade verkligen, inte utan behag. Men inte hamnade något i mun, inte.
 Faktum är att Jonatan inte frivilligt placerar något i munnen just nu. Inte ens tummen. Kanske är han avvand, eller så lyder han bara fortfarande det underförstådda budskapet från de senaste två veckorna.

Men visst är Jonatan fingerfärdig! Och nog är det en fröjd att se hans händer i full fart igen.
Ja, och så har han varit på BVC, och har en ny vikt. Inte är det mycket för en nybliven ettåring, men det är ändå det särklassigt mesta han någonsin vägt. 7.910 gram.
 Så vi har nästan åtta kilo välgödd anka lagom till Mårten Gås.

På rymmen

Jonatan uppskattade det vaclkra höstvädret i Åhus, och följde med pappa ut när han räfsade löv i solskenet, som synes även ute på gatan utanför familjens hus. Under tiden sysslade storebror med obestämda saker inomhus.

Men så plötsligt var han långt borta!

Fast om sanningen ska fram, så berodde det inte på att Jonatan gett sig iväg, utan på att pappa gjort det.

Jonatan använder mycket hellre sin nyvunna rörlighet till att åka till än från.

Fri hand

 Ett oväntat återseende.

 Ja, vad är det egentligen för fel med bilden?
Eller rättare sagt - vad är det som är ovanligt på den?

 Jo, förstås. Det är Ankans små labbar som åter är i full frihet. Fast en något begränsad frihet, med utskrivningsprövning och elektronisk handboja.
 Jonatans mamma stod helt enkelt inte ut med att se sonen sakna sina händer längre, så idag - 13 dagar efter operationen - är han på fri hand igen. På prov.

Titta - inga händer!

Almost famous

 Jonatans första besök på Ikea i Älmhult. Det började på ett oväntat, för att inte säga förbluffande sätt. På väg uppför trapporna insåg familjen att en kvinna som också var på väg in på varuhuset nyfiket studerade Jonatan och hans pappa (i vars armar han befann sig).
 - Ursäkta, att jag stirrar, sa hon, men jag kände igen er. Jag har precis läst tidningen.

 Tidningen? Jo, Må Bra, i var senaste nummer man ju kan läsa Ankans pappas berättelse om ett år i ultrarapid.
 Ankan är en kändis!
 Turligt nog var beundrarinnan inte på plats två timmar senare när Jonatan kräkte ned samma pappa på avdelningen för mattor. (Eller så var det fullsmockat även där med mera diskreta MåBra-läsare.)
 Bortsett från detta var besöket odramatiskt. Sex timmar inklusive tur och retur. 3.082 kronor trots att det mesta vi egentligen skulle köpa visade sig vara slutsålt.
 Vill du läsa artikeln. Här finns den:
 http://oddclausen.blogsome.com/2011/11/09/foraldrar-till-en-anka/

Vad händer? Fötter!

 Jonatan är just nu extra fixerad vid sina händer, dom som han inte får hantera efter behag. Men egentligen är det fötter som är hans passion. Här ser man alla fyra i full frihet (och även den berömda knappen, som kanske aldrig visats för omvärlden förr), så det är klart att pojken njöt av fulla drag.
 Ankan älskar fötter, egna och andras.

Det är därför han ser så nöjd ut här, där han - trots strumpskrällena - fångat pappas fötter i ett stadigt grepp.

- You like deck*, va? Lär Aftonbladets (dåvarande) fotograf Paulo Rodriguez ha utbrustit när han en gång skulle plåta en av surrealistiska konstnären Salvador Dalis mera absurda verk*. Det har Ankans pappa hört från Aftonbladets redaktionschefs fru, så det stämmer säkert.
 Man skulle kunna hitta på något liknande att säga till Ankan, fast vad? Typ:
- Det händer att du gillar fötter, va? 

*Bildäck var en viktig beståndsdel i verket.

Somöster

...borde denna årstid kunna heta, föreslår pappas kusin T. (f ö en flitig besökare i Ankans gästhus). En blandning av sommar, höst och vinter alltså. Och visst är det konstigt just nu, när dom skördar jordgubbar i Norrbotten och luktärterna just, äntligen slår ut i Ankans trädgård.
Och Jonatan gillade att leka på uteplatsen, medan storebror botaniserade i sandlådan för första gången sedan i juli.

All you need is löv

"Write your name in sand" avråds man ju ifrån. Frågan är om det är så mycket bättre att skriva sitt namn i gula höstlöv, men det har denna blogg i alla fall försökt sig på.

Konvalescent

 Det har nu gått åtta dagar efter Jonatans operation. Det värsta verkar vara över, så vitt man kan bedöma går läkningen bra, även om patienten så där var åttonde timma får ont (då får han Alvedon).
 Men det som är mest påtagligt är konvalescentens begränsade tillgång till sina händer. Numera uppnås detta (med acceptabel framgång) med hjälp av strumpor. Röda...

 ...och orange...

 ...och gröna. Målet är att förhindra Ankan att stoppa fingrarna och andra saker i mun, det skulle ju kunna skada den känsliga lagningen därinne i svalget.
 Det funkar hyggligt, även om han givetvis nu utvecklat en god förmåga att greppa föremål genom strumporna. Så man får hålla koll. I går hejdade pappa i sista stund en smörkniv som var på väg in i mun.

 Så här såg armarna ut de första dagarna. "Manschetter" av papp hindrade effektivt patienten att böja armarna, så därmed blev det omöjligt att komma åt munnen.
 Eller, nåja, effektivt och effektivt. Rätt snart hade Jonatan slitit pappkonstruktionerna så att dom blev både mindre och mjukare, och då var dom faktiskt inte mycket att ha.
 Hur länge han måste ha dessa armhinder, som ju också sätter stopp för varje försök att stoppa tummen i mun? Två veckor, sa dom på sjukhuset. Vi får se hur länge föräldrarna står ut. Åtta dagar är inte så illa.

Avsked. Vaktavlösning i ankdammen

Dagen efter Ankans ettårsdag hände det. Mamman packade sin portfölj och återvände ut i den stora världen, som hon rövades bort ur en dryg vecka före minstingens födelse.
 Dom som alltid varit tillsammans. Under drygt 365 dagar har mamman tålmodigt och kärleksfullt uppfyllt alla önskningar hos och övervakat och vårdat sin lille krabat. Bortsett från en helg i oktober har dom inte varit ifrån varandra mer än några timmar då och då.
 Nu går dom skilda vägar, Ankan och Mamman. Jonatan är ensam hemma.
 Nästan ensam. Om man bortser från storebror och pappa. Dom har lovat att göra sitt bästa. Men några mammor är dom sannerligen inte.

Ettårsjubileum

I dag är dett ett år sedan bloggen Ankan kom till världen, bara timmar efter att dess huvudperson landade på CSK i Kristianstad.
 Första inlägget såg ut så här: http://jonatananka.blogspot.com/2010/11/ankan-har-landat.html. Som framgår av bilden har det hänt en hel del sedan dess.
 En hel del av det har man kunnat läsa hos Ankan. Det här är inlägg nr 279 i Ankans blogg. Bilden är tagen på den tiden då han hade en praktisk förbindelse mellan näsa och hals - så att fruktpurén kunde rinna ut både uppe och nere på det här klädsamma sättet.
 Så är det inte längre.

Glad på sin födelsedag

 Det var länge sedan Jonatan skrattade så mycket som idag. Det känns som om vår glade lille krabat är tillbaka - i varje fall när smärtlindringen (dosen nu halverad) fungerar. Ett bra sätt at fira sin födelsedag.

 Och vem var det då som förlöste Jack och fick skrattet att åter pärla upp ur hans inre? (Mer än tiden som läker alla sår.) Jo, förstås storebror.

 Jack sprang och sprang, och skojade och skojade, och lillebror skrattade och skrattade. Medan mamma plåtade, plåtade och plåtade.

Tack, Jack, för att du är en sådan snäll och omtänksam storebror.