Kungen av innandömet

 Ankan är ju en nyfiken liten själ. En undersökare. Med tanke på det har det ju varit skönt att han varit så ointresserad av skåp och lådor.
 Kanske kunde han helt enkelt inte öppna dem. Kanske ville han inte.
 Förrän nu. Nu vill han, och kan.
 Innandömet, det som gömmer sig innanför, kommer kanske inte att vara sig likt. Nu när det har fått en ny härskare.

Dom här lådorna, som gömmer skatter av olika slag - tänk, att det var så lätt att ta av locken!

Trappa upp

 Det måste förstås hända förr eller senare. Att vår försiktiga och kloka (?) lilla Anka skulle få smak på äventyr.
 Och då är ju trappan nära till hands.
 I alla sin levnads dagar har han (med något litet undantag) nöjt sig med handpåläggning, att känna lite på trappan bara, och sedan vända igen.
 Men nu, idag var måttet rågat. Här ska det minsann klättras. Och det gick ju riktigt bra. Gång på gång måste han göra det, tyckte han.
 (Jo, med en pappa precis bakom sig. Lagom nära, för att inte distrahera.)
 Problemet är bara: Ankor kan ju inte klättra ned. Baklänges kan dom inte ens stava till.
 Och trappan är - ärligt talat - ganska livsfarlig för den lilla sorglösa själ som försöker på egen hand.
 Detta problem är än så länge olöst.

"Trappa ned" - ja, den rubriken dyker kanske upp. En vacker dag.

Stå på näsan

 Livets hårda skola klarar man inte utan blåmärken. Denna läxa gäller även Ankan, trots att hans ganska sena utveckling gör att hans sunda förnuft då och då har en chans att göra sig gällande.
 Men trappor. Jonatan har i stort sett avstått, frivilligt. Fast den lilla yttertrappan, om två och ett halvt trappsteg - den kunde han till sist inte motstå.
 Att komma upp för den var, visade det sig, piece of cake. Ner däremot - för en kille som aldrig krupit, speciellt inte bakåt - är inte lika lätt. Man blir stående och tvekar.

 Det senaste dygnet har han övat och övat. Och pappan har försökt visa och coacha.  Men det kunde bara sluta på ett sätt.

Helt plötsligt låg han där pladask på marken, efter att ha landat med ansiktet först.
Förhoppningsvis lärde dom sig något, både Ankan och pappan. Och det som inte dödar oss... ni vet.

Springpojke

Det var inte länge sedan Jonatan bemästrade konsten att förflytta sig, hasande på rumpan, vaggande som en... ja, anka.
 Sedan kunde han, helt plötsligt känns det som, gå också, om än på vingliga ben.
 I förra veckan förändrades ljudet av Jonatan. Helt plötsligt låter fötterna tapp-tapp-tapp-tapp i hög takt.
 Pojken springer!
 Det är roligt att se. Och det är roligt att vara med och dela hans förtjusning.
 Men det innebär också att föräldrarna måste få upp farten dom också. Annars kan dom bli frånsprungna!

Gatekeeper

Jonatan har som sagt gjort trädgården till sin privata lekplats. Han älskar att vara ute och pyssla och nyttja de nöjen som erbjuds.
 Och för det mesta är han inom synhåll.
 Men inte alltid.
 För det finns ju ett nöje på husets andra sida, den som vetter ut mot den trafikerade Stubbagatan: att stå vid grinden och titta på bilarna. Där står Jonatan gärna hur länge som helst.
 Men öppna grinden - nä, det kan han inte! Inte än på några år.

Trädgårdsanka i full frihet

 Jonatan är helt klart en utomhusanka. Lämnas ytterdörren på glänt, tar det inte många sekunder innan han står där på trappan. (Än så länge har han inte tagit sig nerför den själv, varken under ordnade eller andra former.)
 Han vill ut!
 Och väl ute, så är han inte dålig på att hitta saker att pyssla med.

Dom här bilderna - och ganska många fler i samma stil - togs en eftermiddag, då pappan egentligen stod och lagade mat, medan han bevakade sonens (tämligen oskyldiga) bestyr därute genom fönstret.
 Till sist kunde han dock inte motstå att springa ut med kameran och dokumentera sin lilla trädgårdsanka i (nåja) full frihet.

Äta eller (m)ätas

Allra först är det trevligt att börja med något positivt, Ankans nya mått:

• 8.860 gram - nästan tre hekto över förra "rekordet".
• 73,5 centimeter lång - men nästan säkert någon centimeter mer i verkligheten. BVC-Cajsa är legendariskt dålig på att dra ut barn till deras riktiga längd.

Då kunde man ju tro att det här är en kille som äter så det står härliga till. Fast det är faktiskt tvärtom. Det är halsflussen som har förstört allt. Killen, som åt fem av sex mål själv och bara fick slangen på natten, behöver nu förstärkning genom knappen vid varje måltid. Ganska sur är han också på filmjölk och yoghurt.

Enda trösten är Jonatans fortsatta förtjusning i en hel del fast föda. Han stoppar in och stoppar in. Men han sväljer inte. Till sist kommer det mesta (fast inte allt) ut igen, samma väg som det kom.

Varför växer han då alls? Svaret på det heter nog MiniMax, en ganska kladdig vit dryck som han nu får i stället för välling. Smakar okay, lite svårare att äta men dubbelt så näringsrikt.

Doktor Anders, som Jonatan mötte på 18-månaderskontrollen häromdan, tyckte för sin del att pojkens haka nu ser nästan normal ut ("Men vad vet män?"). Själv tycker pojken dock att halsen är trång, alldeles för trång.

Det är kanske mest psykologiskt. En dag kommer genombrottet, för i grunden är detta ju en hungrig liten anka som gillar mat (men som har en begriplig rädsla för att kvävas).

Men när den dagen kommer, det vet ingen.

"Jo,Pulvret. Men han säger inget."

Nu har han dagisplats

I dag kom beskedet: Jonatan är inte längre bara en liten hemmaanka. Han har upphöjts till dagisbarn!
 Kristianstads kommun har nämligen behagat placera honom på förskolan Talldungen, avdelng Barret från 21 augusti. Samma avdelning där storebror började ganska exakt tre år tidigare.
 Och ja... Jonatan hittar redan.

Solskensungar

Så sakteliga börjar dom vänja sig vid varandra, Ankan och Katten. Häromdagen gullade dom med varann i solstrimman, som föll in så skarpt från en annars egentligen mulen himmel. Katter trivs ju där, så mycket att inte ens en närgången pojke kan förstöra njutningen.

Jonatan och Siena undersöker fredlig samexistens. 

Dagiskandidat

Jonatan har halsfluss. Det är inget vidare. Men tack vare penicillin och en vilja av stål är han på benen, och dom små benen - dom pinnar på! (Halsen är en annan, och sorgligare, historia.) Och när Jonatan är på Jacks dagis, då vet benen vart dom ska: Till Barret, förskolans småbarnsavdelning. Förhoppningsvis ska Jonátan börja där i augusti, men så länge vill inte han vänta. Så varje morgon nästan får barnen på Barret besök - dagiskandidat Ankan!

Ett och ett halvt år

Så stor han har blivit, Ankan!
Eller: Så himla stor har han inte blivit. Men han är i alla fall 18 månader idag, strax före klockan 23 den 1 november 2010 såg han första gången nattens ljus.
 Hur går det, då? Jo, det går bra men det går långsamt. (Själv går Jonatan inte långsamt, han pinnar på för fullt och står på näsan då och då.)
 Han är i varje fatt ett underbart (och just nu aningen förkylt) barn.