Uppåt, bara uppåt (i viktkurvan)

 Egentligen spelar det väl inte så stor roll hur mycket pojken väger. Ändå har Ankans viktuppgifter stått i fokus ända sedan han kom till världen - alla 1,6 kilona.
 Vad han väger har att göra med om han växer. Och det är ju viktigt av många skäl: en pojke med hans problematik (att nästan bara äta flytande föda, och det mesta av den via flaska eller slang) kan inte slarva med maten.
 Bara genom att bli större kan han erövra de förmågor dom flesta av oss tar för självklara: Äta, tugga, svälja.
 Så det kändes ändå bra, när han häromdagen hos BVC fick vågen att visa 9.200 gram. Första gången över nio! (Längd: 77,5 cm. Kanske.)
 Jonatan håller sin position på kurvan: Liten för sin ålder - men inte mer än han brukar.

Själv tycker Jonatan inte något av detta är något problem. Han är i full färd med att erövra världen.
 Trappan upp till övervåningen är numera hans käraste lekplats. Och döm om hans förtjusning när han upptäckte hur lätt han kunde klättra upp i storebrors matstol.
 Det ger nya, så att säga, möjligheter.
 Föräldrarna är mindre förtjusta. Eller, äsch, dom är förtjusta. Men också aningen nervösa.

Sandtroll

Vad är detta? Tänkte Jonatan, när hans pappa forslade honom och storebror till den stora breda sandstranden bara några hundra meter från hans hem.
 För säkerhets skull ville han inte sätta sin fot i sanden. Han klängde sig fast vid sin far och ville bli buren.
 Till en början.
 Men när Jack kastade loss från sin försiktighet och började gräva och vattna, då tyckte även Jonatan att han ville pröva.
 Fast mer än så här blev det inte (denna gång). Sittande i sanden med en spade. Och utsikten är ju fin.

Strawberry Boys Forever

 Jonatan är inte särskilt bra på att äta. Inte någonsin. Och just nu är han sämre än på länge.
 Vad det beror på? Nya tänder på väg, kanske. Eller ont i magen. Eller ont i halsen. Eller så kan han, begripligt nog, bara ha tröttnat på alltihop.
Det är inte alltid så lätt att veta, för det är ju som bekant bara en anka som förstår en anka.
 Då är det skönt att veta att det ändå finns EN sak som han alltid vill ha!

 För denna pojke, fallen efter en jordgubbsmamma och en -pappa och lillebror till en jordgubbsJack, är inte vansläktad.
 Det är inte bara att han vill kladda (fast det vill han också). Eller bara gojsa runt dom i munnen (som han också vill). Inte bara. En hel del går ändå ned.
 Jordgubbar är ju faktiskt till och med nyttiga.
-
Så i framtiden kan ni kanske läsa:
Jordgubbar byggde denna (lilla späda) kropp!

Jack, som slukade sin första jordgubbe vid 7 månaders ålder, och stoppade in dom hela i sin lilla mun ett år senare, det är så gammal Ankan är nu, spelar förstås i en annan division.
 Det säger bara slurrrp.
-
Strawberry Boys Forever.

Boys will be boys (även i Grekland)

Dom här söta pojkarna stiftade bekantskap med den Lilla Svenska Ankan under hans sista kväll i Grekland.

-
Dom tre bröderna (?) var ute och lekte precis intill den trånga gränd där Jonatans familj åt sin sista middag för den här grekiska semestern.

Och då dök alltså den här lille mannen upp i full frihet. Det kunde dom inte motstå.
 Alla tre, även den minste (klädd i pyjamas och inte större än Jonatan), kom fram och klappade den blonde lille turisten på huvudet.
 Och han... Han klappade inte ens till dom nya bekantskaperna. Respekt!

Dags att ta farväl. Jonatan är återbördad till sitt fordon. Adjö, adjö, lycka till med det fortsatta eurosamarbetet!

c/o Mamma Mia

Mamma Mia! Sjunger Jonatan där han kramar mamma på sin första greklandssemester, här på Skiathos längsta strand Koukounaries.

Och jo, just Skiathos (och grannön Skopelos) är det som är den vackra miljö Mamma Mia-filmen utspelar sig i.

 På hotellrummet: Jonatan har hittat ett mera kreativt sätt att använda de paket med MiniMax som utgör hans egen främsta näringskälla.

 Balkongen: härifrån är utsikten bedövande ut över det glittrande Egeiska Havet.

-

 Jonatan övar sig på läsning ute på balkongen.

Pappa och Jonatan diskuterar vyerna inne i Skiathos vackra stad.

 Bröderna tillsammans på stranden precis nedanför hotellet.

 Storebror fick åka "riktig" bil, Jonatan fick nöja sig med barnvagnen.

-

 Pappa och Jonatan på Skiathos hamnpromenad, bakom skymtar de vackra husen uppe i gamla stan.

 Där, i gamla stan, åt familjen resans sista middag, på en av många pittoreska restauranger som trängt sig ner mitt i gyttret av små gränder.

Här kommer jag! Jonatan på egen utflykt när han tröttnat på middagen. Då mötte han tre grekiska pojkar, två av dem skymtar i bakgrunden. Nyfikenheten var mycket ömsesidig.

-

Dags att åka hem.

Vårdspecialist. Vårdtrötthet

 Jonatan är bara 19 månader gammal. Men han har varit på sjukhus mer än pappa, mamma och storebror tillsammans. Han är med andra ord en tämligen rutinerad patient.
 Rädd är han inte heller. Det tog bara en minut från det att han och hans pappa slagit sig ner i väntrummet, innan Ankan var på rymmen - ögonkliniken har gott om sådana rymliga korridorer som han inte kan motstå.

 Pappa tycker förstås inte att sonen ska springa fritt i vårdapparaten. Fåfängt försöker han intressera honom för den rika mängd av leksaker som väntrummet faktiskt erbjuder.
 Jonatan föredrar att springa.
 Men den här grejen tyckte han var rätt bra. Ett tag.

Jonatan brukar då och då besöka:

• Neonatal-mottagningen (hans gamla polare som följt honom hela livet.)
• Dietist.
• Sjukgymnast.
• Öronkliniken.
• Knappsköterskan (som är en man).
• Hjärtspecialisten.
• Och idag var det alltså ögonkliniken. The good news är att det inte verkar vara några problem med hans syn. (Fast han blev ändå inbokad för nytt besök 2013.)

Jonatan är en mycket erfaren och duktig patient. Fast en som numera lärt sig säga nej. Han gillar inte alls när man håller fast honom och lyser ljusstrålar i hans ögon. Det sa han nej till. Med viss (men inte total) framgång.

En pojke kan alltså bli vårdtrött. Som synes.

Spegel, spegel...

 ...känner du en annan regel? (För att citera Tintin i stället för Snövit.)

En långhårig, ganska tovig pojke steg ned i söndagsbadet. En helt annan ("snaggad" enligt somliga) steg upp igen. Mammas plastskål var helt full med mellanskillnaden, en massa hår.

Den här killen är klar för Grekland. Frågan är hur klart Grekland är.

Storebror har fortfarande sin kalufs kvar (fast den är ju lite tunnare). Frisören hann faktiskt inte med, speciellt som Mästarnas Mästare-finalen just startat.

Att klippa en Anka tar längre tid än man tror.

Kattkärlek

Siena, katten, har bott in sig. Hon vet var hon kan fjäska sig till mera mat, och vem som kan gosa ena sekunden och nästa drämma en leksak i hennes huvud.
 Hon känner sig rätt cool. Snabbast, smartast och vigat som hon är i familjen kan hon bjuda på närhet, Bara det blir mat i utbyte.
 Jonatan älskar henne. Men hans kärlek är - som framgår på andra ställen - ofta hårdhänt.
 Turligt nog lönar hon, än så länge, ont med enbart gott.
 Och funkar det inte, vet hon hundra ställen där hon får vara i fred.

Äntligen sommar (och farbrorbesök)

Äntligen juni! En solig men blåsig helg kom farbror Jens och hans Annika på ett länge emotsett besök från Göteborg.
 I de sedvanliga attraktionerna ingick besök på den vackra stranden med den mäktiga vyn av himmel, hav och halva Skåne samt besök i glasskiosken på torget.
 Jonatan var förtjust i de nya bekantskaperna, och det var nog ömsesidigt.