Nytt år till alla!

Jonatan önskar alla ett gott nytt 2013. Själv planerar han att köra hårt.

Knappast knapphänt

Sedan augusti 2011 har, som sagt, lille Jonatan haft en genväg in i magsäcken. Det är mer än halva hans liv, det.
 Och skälet är alltså att hans något felkonstruerade haka och trånga svalg har gjort det svårt och långsamt för honom att få i sig mat på samma vis som andra.
 Nu har han ingen "knapp" längre. Den slets loss ur honom i samband med en gymnastisk övning Jonatan hade för sig i torsdags kväll. Det gjorde nog ont. Men mer gråt vållade det inte än att det gick att missta för en normalt kvällströtthet.
 Det enda som finns kvar är det röda märket på hans mage. Där gick slangen in för inte länge sedan. Saknad? Tja.
 Den var praktisk att ha när Jonatan var förkyld, precis som han är nu, och därför inte hade så lätt att svälja maten den vanliga vägen. Men samtidigt är familjen - som en doktor uttryckte saken redan för länge sedan - "trött på plast".
 Nu får vi klara oss ändå. Jonatan har, som hans mamma uttrycker saken, blivit "en vanlig pojke".
 Hur sådana nu är.

Något fattas (fast saknas inte)

Ankans föräldrar gjorde en omtumlande upptäckt för ett knappt dygn sedan. När pojkens pappa rutinmässigt skulle fylla på pojken med kvällsdosen vid 23-tiden, så fanns det ingen knapp i hans mage!
 Bara en röd liten fläck, ett liten hål,där det helt nyligen suttit ett plaströr med slutbart (tank)lock.
 Knappen var spårlöst försvunnen.Upphittades en stund senare under vardagsrumsbordet, där den hamnat efter att oturligt och oplanerat ha ryckts ur den lilla ankmagen. (Där fick en tidigare oförklarlig gråt strax före sänggåendet sin förklaring.)
 Så nu är pojken knapplös. (Det lilla hålet tillsluter sig själv på en timme.) Vill han inte svälta ihjäl får han - och föräldrarna - försöka få i födan på samma sätt som dom flesta andra. Genom halsen.
   Opraktiskt. Men lite skönt också. Om det hela inte tajmats med ännu en förkylning.
 Fast sådana måste man ju överleva. Också. Och Ankan är en överlevare. The comeback kid.
 Liten men naggande god.

Jonatan fick sin knapp 9 augusti i fjol. Om någon vill kolla hur han såg ut då: http://jonatananka.blogspot.se/2011/08/knapplost-klockan-klamtar.html

Lusse lelle

 Jonatans första luciafirande. Blev också det kallaste. (Förmodligen nånsin.)
 Efter en lång dag på dagis och sedan en grym halvtimme i en skrinda medan kvicksilvret sjönk under -10 och kamraterna sjöng obegripliga sånger, blev han inte sig själv på hela kvällen.

Spökrösten

Jonatan viskar:
- PAPPAA!
Jonatan ligger i barnvagnen, så stilla att man lätt kunde få för sig att han redan inlett sin middagssömn. Om det inte varit för de spöklika viskningarna:
-PAPPPAA!
Som drakens viskning i Merlin-serien, om den är bekant.
Drag av Darth Vader. Eller Gollum. Eller en osynlig röst i ett till synes tomt rum i en skräckfilm.
 Jonatan viskar. Och pappa lyssnar. Fast snart, snart så sover han ändå.

Nu har jag skottat, får jag komma in?

Jonatan är (i vanliga fall) ett utomhusbarn, alltid redo att - som värsta hunden - rusa till dörren så fort han får vittring på at någon är på väg ut ur huset.
 Men dagens vinteryra i Åhus var inte riktigt i hans smak. Redan efter någon minut ute i trädgården, medan pappan for runt som ett torrt skinn och borstade och skottade, började han snyfta.
 Och tillbringade resten av dagen i den goda stugvärmen. Men i morgon är det dagis, då försöker vi igen!

Trängsel vid handfatet

Jonatan älskar att borsta tänderna. Han kan stå och experimentera med tandborsten 5-6 gånger på ett dygn.
 Siena, katten, nobbar sin vattenskål för det mesta, föredrar att slicka i sig vattnet direkt ur kranen.
 Ibland korsas deras vägar. Den här gången slutade det fredligt.

Barnkalasets fripassagerare

 När de sex gästerna anländer till Jacks barnkalas, sover Jonatan i godan ro. Han missar helt när uppspelta 4- och 5-åringar far runt huset med turbon på.
 När lillebror vaknar sitter alla andra runt fikabordet. Nyvaken som han är väljer Jonatan att ligga lågt ett tag. Roar sig själv på ett diskret sätt.

Men detta blyga tillstånd går över. Jonatan känner sig med tiden redo att delta efter bästa 2-åriga förmåga.
 Jack, här kommer jag!

Och när kalasets final godispåsarna öppnas, och alla sjunker ned framför teven, är dom inte längre sju utan åtta.Nästan omärkligt har en 2-åring dykt upp i festligheternas mitt.
 Barnkalasets fripassagerare. Utan godispåse. Mycket nöjd ändå.

Pyssling

 Att ankpojken är en pyssling har väl redan alla förstått. Han gillar med andra ord att pyssla.
 Här pysslar han med samma sak som föräldrarna brukar göra allt som oftast. Han härmar. Dom läser dock - oftast - inte Sydsvenskan upp och ner.

För det mesta pysslar Jonatan dock med sånt här. Husgeråd, tallrikar, bestick och sånt. Leksaks- eller äkta vara.
 Allt han kan få tag på, i lådor och skåp. Och det är massor, det.
 Pysslar.Det är livet!

Vattenfågelns lek

 Jonatan älskar vatten. Han dyrkar det. Han måste bara i.
 I badkaret hemma, alltså.
 Strandkanten i Äspet gillar han också.
 Bassängen i Furuboda var han mera tveksam till.
 Efter en stunds halvhjärtat kajkande ihop med pappa, beslöt han sig för att det kunde räcka.

Innan dess hann lillpojken dock leka lite med Jacks kompis Vincent (Jonatans favorit). I bakgrunden ses en skock mammor, tre av dom sju som en gång i tiden åstadkom att dessa barn och deras föräldrar i mer än ett år träffades varje tisdag.
 Numera sker det mera sällan. Roligt är det dock fortfarande, för stora och små.
 Men Ankan är nog bara en vattenfågel i vattensamlingar modell mindre.

Och slutet på citatet ovan är förstås: ...kring fjärd och ö. (Vintern rasat ut, Herman Sätherberg 1838.)

Inkräktare

Dörren till Jacks rum stängs inte sällan framför nosen på lillebror. Både Jack och hans föräldrar är snabba att se till att Jonatan inte sprider förödelse i de minutiöst uppställda arrangemangen därinne.
 Fast ibland låter pappa nåd gå före rätt, och släpper in Jonatan bara för att se vad som ska hända. Och det blir inte alltid katastrof.
 Lillebror leker, försynt och nästan omärkligt, med Jacks tåg. Ett tag.
 "Men man kan dock, men man kan dock, aldrig honom tro."

Remembrance day

 Om ni råkat glömma: Så här såg han ut för två år sedan.
Hans pappa har inte glömt. Här är en text han skrev häromdagen apropå den tid då Ankan var alldeles färsk.
 http://smalandsfolkblad.etc.se/kronika/glad-min-son-foddes-i-sverige

Och så här såg Jack ut, 11 november 2010.

Vilda små ben

 Nej, äta är han inte så bra på. Men orkeslös är han inte ändå. Inte alls.
 Här ränner Jonatan iväg efter Äspetstranden, kanske på väg mot Stenshuvud.

 Och här traskar han tappert, uppåt uppåt, så långt benen bär, upp genom Forsakars vilda och denna dag så vackert höströda ravin.

 Framme vid fallet. Inte världens ända. Men ändå så måste vi vända. Och Jonatan pinnade raskt vägen tillbaka, minst lika fort utför som uppför.
 Turligt nog höll han gärna sin pappa i hand, när det behövdes, ofarlig är stigen inte.
 Och när det åetsrtod 100 meter tillbaks till bilen - då var han färdigmotionerad för dagen.

På utfärd med festföremålet på Fars Dag.

Gelehallon och inget annat

Att försöka mata en Anka är inget nöje alltid. Ibland går det bra, pojken sätter i sig både det ena och det andra, och när inte det räcker så har han inget emot att suga i sig en flaska MiniMax för att få den näring han behöver.
 Andra dagar - som nu till exempel - är hela proceduren trög och frustrerande. Flaskan tycks stå honom upp i halsen, och vanlig mat stoppar han in i munnen och processar ett tag för att sedan ta ut den igen, då förvandlad till en obekrivlig sörja, som han kastar ned på golvet åt katten.
 Det blir man inte fet på, precis.
 Sådana dagar känns det ändå trösterikt att se Jonatan i alla fall förtära en sak med förtjusning. Gelehallon, nämligen! (Det är ju lördag.)
 Bättre inte än alls, som Ankans pappa brukade säga i forntiden.

Kalasungar

 Nu har det födelsedagskalasats i dagarna två i Ankans hem. Alla är aningen trötta och ljudnivån då och då ganskae hög.
 Jonatan har nämligen fått presenter. Presenter av det slag som han verkligen gillar.
 Sådana som låter!

 Lördagsgästerna: Niklas, Tim, Göran och Ingamaj hade med sig ett paket (som också var från Annika) - till vänster på bilden.
 Inuti fanns ett slags hundkoja med många knappar och mycket ljud, bl a ett 40-tal käcka små sånger.

 Söndag: Moster Carina och moster Midde beundrar tillsammans med födelsedagsbarnet ännu en musikmaskin, helgens tredje.
 Den var en gåva från Peter, Carina, David och Jonas.

Full fart i tv-soffan: Jack och Jonatan kollar och testar presentbordet medan gästerna bevakar det hela

Clausen & McSandgren! Jack testar de elektroniska bongotrummorna (från Midde och Kribbe m fam) medan Jonatan går loss på keyboarden (som alltså kom från Peter och Carina m fam). Hemmet kommer aldrig mer att vara tyst.

The comeback kid

Jonatan är en underbar liten pojke, två äpplen hög, med en okuvlig livsglädje.
 Idag fyller han två år.
 Lite på efterkälken, men ändå händer det saker, och han är inte densamme som för tre eller sex månader sedan.
 Full fart, men inte alltid framåt, det handlar mera om att zick-zacka sig mot nya djärva mål.
 Vi försäkrar: Han har koll. Han har en tydlig agenda.

Några saker som är typiska för Ankan vid två års ålder:

Han är inte särskilt förtjust i sin flaska. Han är ju en stor pojke nu. Han äter hellre riktig mat, och hans smak och register utvecklas hela tiden. (Korv är favoriten, men inte längre allenarådande. Vårrullar är t ex en kanske överraskande utmanare.)
 Men i nödfall, ibland, när han överrumplas av en hungerattack eller en önskan att gosa med mamma, kan han sluka innehållet i flaskan på 90 sekunder.

 Han vill göra allt som Jack gör. (Fast det vill inte Jack.) Och så vill han undersöka, och testa, innehållet i alla lådor han kommer åt.
 Och dom blir allt fler.

 Han vill verkligen använda mamma och pappas datorer. Inte populärt.

Och så vill han upp. Minst upp på vardagsrumsbordet. Och om han bara kunde - upp i taklampan.
 Vår egen vilda bebi.

Två år

Tänk, att det är 1 november igen. Dagen då den lilla Ankan för första gången såg nattens ljus. En omskakande upplevelse för pojken, mamman och pappan.
 Nu fyller han strax två år.En glad buspojke som hela tiden lär sig nya saker, och bereder alla i familjen mycket glädje men även en och annan (ibland oönskad) överraskning.
---
Dagens överraskning var extremt oönskad. Helt plötsligt satte pojken något i halsen, och hostade och kräktes frenetiskt utan att få upp något annat än gigantiska mängder slem. Var sedan nästan otröstlig i mer än en timme trots föräldrarnas fåfänga försök att hjälpa honom få loss vad det nu var.
 Till sist, i sängen, kom en liten nyckelring med kort kedja ut ur munnen, när han kräktes ännu en gång.

 Vi som brukade säga att just den risken var obefintlig för vår lilla Anka, eftersom han ju aldrig tog något (mat eller annat) i munnen.
 Det var då, det.

Spelar och sjunger tillsammans

 Kanske är det för att Ankan hade nedsatt hörsel mycket av sitt första levnadsår. Kanske älskar han musik för att storebror sjöng för honom när han fortfarande var i mammas mage.
 Eller så är hans kärlek till ljud och oljud något han var programmerad till.
 Så ni förstår. Det är inte tyst i huset. Jonatan hörs!
(Jack också, när han är på det humöret.)

Mikrofoner, spelande plastmaskiner och den ädla konsten att slå på en plåtbunke med en plastskopa.
 Allt duger. Bara det låter.
 Föräldrarna tycker ibland att det blir för mycket. Dom skulle säga ifrån på skarpen. Om dom bara haft en chans att göra sig hörda.

Ett litet steg för Ankkind

Jonatan har lärt sig ta på skorna själv. Det tyckte hans föräldrar var fantastiskt kul. Vilket framsteg!
 Det kunde inte Jack när han just skulle fylla två år, konstaterade dom.
Det är när Jonatan vill gå ut som han tar på sina skor. Och Jonatan vill ofta gå ut (han är - duktig som han är - ett riktigt utebarn).
 Så han tar på skorna hela tiden, Sedan kommer han gående - inomhus! - med skorna på och ger ifrån sig ivriga ljud som betyder att han vill ha sällskap därute.
 Så föräldrarnas entusiasm över det nya framsteget börjar avta.

Bilden: Med skorna på, en söndagsmorgon vid teven. Oturligt nog har vänsterskon hamnat på höger fot och vice versa. Så kan det gå.

Mesta möjliga

Det är inte alls så att Jonatan föddes med en för liten tunga. Däremot hade den hamnat för långt in i munnen på grund av att underkäken/ hakan inte riktigt lyckats växa ut i sin fulla längd.
 Det tog följaktligen sin tid innan utomstående fick beundra Jonatans unga tunga i någon nämnvärd usträckning.
 Fortfarande är den inte lika framträdande som storasyster Linas (hon kunde slicka sig själv på hakspetsen redan i späd ålder), men Jonatan har inget alls emot att visa mesta möjliga för världen.

Up, up and away

Ankan kan inte flyga. Det kan nog konstateras slutgiltigt nu. Men klättra kan han.
 Upp vill han. Vidare vill han. Längre, högre, farligare. Up, up and away.
 På den övre bilden är dom två om det, som om dom tävlade i den ädla kampen att först trilla i golvet.
 På den nedre bilden har dom båda på något märkligt sätt lyckats komma upp (eller ned) på samma stol. Det tyckte Jack var mysigt. Kanske inte Jonatan.
 Han ser mest överväldigad ut.

Datorpirat

- Stör inte, pappa, jag är upptagen med något viktigt!
 Eller:
- Förlåt, pappa, jag kunde inte låta bli! Och för övrigt så gör jag bara precis som storebror.
 Och:
- Det är jätteroligt, pappa!

(På nedre bilden tittar orolig storebror fram:
 Vad är det egentligen Jonatan har för sig? Och: han gör väl inte alls som jag? Det kan han inte!)