Asocial

Jonatan har gjort sitt andra besök på Öppna Förskolan.
 Han tyckte det var okay. Medan hans pappa ständigt var i upplösningstillstånd.
 Det visar sig nämligen, igen, att Ankan inte alls är en social varelse. Medan ett 15-tal föräldrar satt i ring med sina lydiga telningar sittande som små ljus framför och alla sjöng en lång rad mer eller mindre roliga sånger, hade Jonatan helt andra saker för sig.
 Musiken, gruppbeteendet - de betydde inget för honom. Det var som om de inte fanns. Medan 95% av alla närvarande deltog efter bästa förmåga, eller i varje fall visade någon sorts respekt, travade Jonatan fram genom det hela: knuffade till något barn, stödde sig på någon mamma, knyckte leksaker ur händerna på förskräckta småknytt (vars mammor instinktivt höll fram händerna för att skydda sina ungar).
 När han tröttnat på det, eller på att hans pappa hela tiden ryckte bort honom från roliga saker, avvek han helt enkelt. Och gav sig i stället ut på spännande strövtåg i församlingshemmet ändlösa korridorer och salar.
 Där var det kul!
 Efteråt, när sjungandet äntligen dött ut, blev Jonatan som tur var något mindre iögonenfallande i den allmänna röra som då uppstod. Spontan lek här och där, helt enkelt. Och så fika.
 Därefter flydde far och son till den trygga och förutsägbara tillvaron på tu man hand i hemmets trygga vrår, långt från den krävande samvaron med andra barn och föräldrar.

PS. Men jo, han slog på trumman - som ingen annan. BOM BOM BOM.

Närkontakt av tredje graden

 Kattjakten drar fram genom huset. Jonatan kan inte låta bli. Han måste hårdgranska den nya familjemedlemmen.
 Som i sin tur är ganska försiktig och frågande inför den lilla varelsen som ger ifrån sig alla dessa konstiga ljud.

 Ibland låter Siena sig fångas. Det är ju ändå spännande att se vad den lilla krabaten tänker ta sig för.  Hm. undrar ankpojken, vad har man egentligen en katt till?
 Ska man slå henne? Det är nog säkrast att låta bli, försöker föräldrarna få sonen att inse.

Äntligen! Här har Jonatan lyckats fånga in katten på ett lysande sätt. The point of no return. (Försiktigtvis grep pappan in, och höll undan pojken, så att katten kunde avlägsna sig om hon ville. Och det ville hon.)

Ankmat (eller: Historien om en morot)

 Nej, men, vad är det i Ankans mun! En bit morot, en stor bit morot. Nu tror ni förstås att den stackars lille munhandikappade parveln lärt sig äta stort och smått, mjukt och hårt?
 Fast så är det inte, tyvärr.

 Vad gör den då i hans mun? Och kunde det inte ta en ände med förskräckelse?
Jo, han ville så gärna ha den! Och hans pappa trodde inte att något så stort skulle kunna fastna i ett så litet svalg, som ganska ofta inte ens ostraffat försöker få ned ett risgryn...

 Vad kan då, undrar ni - eller hur? - en liten Anka få i sig ostraffat?
Vad är det som håller den lille vid liv?

 Jo, detta.
I mycket stora mängder: Välling.
I stora mängder:
Fil, yoghurt, Nutrini (fett special-tillskott), MiniMax (dito). Nutrinin får han genom slangen, MiniMaxen i flaska.
 I små mängder:
Smörgås, kex, glass, pasta,  katrinplommonpuré, fruktpuré och en del annat.
 I mycket små mängder:
Chips, jordgubbar och en del annat konstigt.

 Att mata Ankan är alltid lika spännande och oförutsägbart. Ganska länge har han dock blivit bättre och bättre på att äta genom munnen och halsen, så han får just nu ofta bara genom slangen en enda gång per dygn. (Kl 23.)
 Å andra sidan är han inte lika bra på att växa, så föräldrarna bör nog - hur trist det än ter sig för sådana som drömmer om en plastfri framtid - använda slangen lite oftare.
 Fast, säger hans mamma, barnen i familjen Sandgren ä r inte så stora.

Och moroten? Den kom ut! Fast inte förrän mamman - som en gång på BVC tvingades titta på en vidrig instruktionsfilm med just en morot som boven i dramat - slet ut den med våld.
 Lyckligt slut. Typ.

Pussel på dig!

- Inga pussar! Brukar storebror säga med eftertryck till sina föräldrar ganska ofta.
 Så säger aldrig lillebror. Han kan ju inte prata...
 Men just nu är det mera pussel än puss som gäller. Jonatan kan inte motstå pusslens fascination.
 Än så länge är han (mycket) bättre på att ta isär dem. Ganska många pusselbitar tycks dessutom försvunna just nu.
 Dom kommer nog fram. Men var? Och när? Det vet ingen.

(Sedan känner man sig frestad att citera Lasse&Inger Sandberg från en bok med en pojke som komiskt nog heter Pusslet:
 "Jo, Pusslet vet.
 Men han säger inget.")

På efterkälken

 Breaking news: första bilden med båda två, Ankan (Jonatan) & Katten (Siena).
 Bråkdelen av en sekund senare var det över.

 När det bara är Jack i närheten, är katten mycket mer avspänd. Läsare med goda ögon kan urskilja henne i solstrimman under bordet.

 Här nånstans!
Jag vet att jag såg henne alldeles nyss. (Katten är i själva verket redan, as the old saying goes, på nästa specialsträcka.)

Siena börjar i alla fall bo in sig.
Lite överraskad blev mamman - som just bestämt att Jack skulle ha nya kläder till dagis varje dag, för att undvika allergirisk för andra barn - att hitta henne just här.
 I Jacks klädlåda.

Social träning

 Ankan är, ärligt talat, ganska ovan vid andra barn. Särskilt små barn, det vill säga sådana som är i hans längd- och viktklass. Han vet inte riktigt hur man ska bete sig när man möter en jämnstor.
 Vuxna är han däremot tämligen van vid, och helt orädd inför.
 Men när han träffar andra barn är han helt oförutsägbar. Vad som helst kan hända. Det var med andra ord ett risktagande att ta med honom till öppna förskolan.

 Där mötte Jonatan ett tiotal barn, de flesta helt klart yngre än han, men också tyngre. Det var spännande, men inte bara roligt, att följa hans framfart i mängden. Som när han klippte till ett annat, betydligt yngre barn med en hammare (av plast, förvisso, men ändå). Eller när han med en välriktad höger slog nappen ur munnen på en pojke som kom krypande. (Denne hette dessutom Jack, visade det sig.)
 Eller när han bara försvann, på snabba ben ut i de vidsträckta lokalerna. Eller när han, som den mest naturliga sak i världen, stödde sig på de andra barnens mammor när han hade vägen förbi.
 Själva sångstunden var han måttligt intresserad av, bortsett när han fick en chans att slå på den trumma som cirkulerar runt barnen när dessa presenteras. Den trumman vågade aldrig storebror Jack slå på, när det begav sig, men Jonatan tvekade inte: BOM BOM BOM!

Varning: Barn! Eller kanske hellre: Varning Anka! (Lille Mateo kom dock undan denna nära-döden-upplevelse med blott förskräckelsen.)
 Så om Jonatan ska få börja på dagis i augusti, är det nog bäst med fler besök på Öppna Förskolan. Social träning är av nöden. Allmänheten varnas härmed.

Var och en på sin nivå

Denhär bilden säger allt: här leker båda bröderna, inte tillsammans men nära.
 Jack sitter vid matsalbordet och pysslar med sitt, teckningsblock, papper och penna och datorns ändlösa universum.
 Lillebror påträffas en trappa ner, där han arrangerar sin lekvärld på ett för utomstående obegripligt sätt. Allt har sin plats, för en tid, sedan flörändras det mesta eller lämnas bara bakom.
 Två bröder, två världar, ändå är dom ett.

Upptäcktsfärd

 En liten anka orienterar sig bland allt det som spirar och grönskar i hans trädgård.
 Ibland är han alltför närgången mot det som mamma planterat för att sätta färg på omgivningen.

 På sina korta små ben och i sina nya, första skor trippar han runt och utforskar.
 Det är spännande att vara på upptäcktsfärd.

 Därför är det skönt att vila sig ibland.

Jonatan - ett solskensbarn.

Stör mig inte, mamma, jag läser!

 Man får roa sig på de sätt som erbjuds. Även på skötbordet kan man hitta lite tidsfördriv.
 Tänkte Ankan och hittade en gammal bok, som han fördjupade sig i.
 En groda!
 Det var roligt, tyckte Jonatan.

Ny frisyr

Förlåt, det händer så mycket i ett ankliv, att vi har glömt att berätta att pojken har fått en ny, och kanske modernare, frisyr.
 Det var hans mamma som klippte av en del av hårsvallet i samband med senaste badet. Det blev riktigt fint.

Annika + Anka = kusiner

Jonatan har varit på långfredagens sedvanliga kalas hos morbror Peter. Här med kusinen Annika.

Lillebror leker (med storebrors saker)

Det finns saker som lillebror gärna gör, när storebror är på dagis. Det här är en av dem.
 Det finns nämligen en ikeaservis i miniatyr på Jacks rum, porslinstallrikar som ägaren aldrig ser åt. Dem älskar Jonatan.
 I dag fick han chansen att pyssla och flytta om och arrangera. Ankan är också en lekpojke.

17 månader

17 månader i går. Finaste ankan i universum.
 Stor är han inte, drygt 8½ kilo och 75 centimeter, men vad gör det.?
 Han går ju så fint. Och pratar så flitigt, även om det inte är några ord hans obildade föräldrar förstår.
 Och äter? Jo då. På sitt eget vis (svalget är inte riktigt färdigt än). Men mjuk fast föda, i mycket små bitar, klarar han, i alla fall ibland. Och flytande föda är han grym på.
 I morse slevade han i sig en hel deciliter filmjölk med sked innan pappa övergick till vällingflaskan.
 Men det allra bästa är ändå hans personlighet. Glad och positiv och väldigt sällan gnällig.
 Fast just nu är det något i munnen som oroar, kanske en ny tand är på gång. Det är nog därför han hela tiden biter i saker (som på bilder).

Fotnot: Sex veckor för tidigt föddes han. Så på sätt och vis är han bara drygt 15½ månad.

Vill du jämföra med storebror? Så här var han för tre år sedan:
http://jackhumla.blogspot.se/2009/04/barfotalopare-med-spring-i-benen.html
http://jackhumla.blogspot.se/2009/04/varflanoren-i-ahus.html