Han tyckte det var okay. Medan hans pappa ständigt var i upplösningstillstånd.
Det visar sig nämligen, igen, att Ankan inte alls är en social varelse. Medan ett 15-tal föräldrar satt i ring med sina lydiga telningar sittande som små ljus framför och alla sjöng en lång rad mer eller mindre roliga sånger, hade Jonatan helt andra saker för sig.
Musiken, gruppbeteendet - de betydde inget för honom. Det var som om de inte fanns. Medan 95% av alla närvarande deltog efter bästa förmåga, eller i varje fall visade någon sorts respekt, travade Jonatan fram genom det hela: knuffade till något barn, stödde sig på någon mamma, knyckte leksaker ur händerna på förskräckta småknytt (vars mammor instinktivt höll fram händerna för att skydda sina ungar).
När han tröttnat på det, eller på att hans pappa hela tiden ryckte bort honom från roliga saker, avvek han helt enkelt. Och gav sig i stället ut på spännande strövtåg i församlingshemmet ändlösa korridorer och salar.
Där var det kul!
Efteråt, när sjungandet äntligen dött ut, blev Jonatan som tur var något mindre iögonenfallande i den allmänna röra som då uppstod. Spontan lek här och där, helt enkelt. Och så fika.
Därefter flydde far och son till den trygga och förutsägbara tillvaron på tu man hand i hemmets trygga vrår, långt från den krävande samvaron med andra barn och föräldrar.
PS. Men jo, han slog på trumman - som ingen annan. BOM BOM BOM.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar