Social träning

 Ankan är, ärligt talat, ganska ovan vid andra barn. Särskilt små barn, det vill säga sådana som är i hans längd- och viktklass. Han vet inte riktigt hur man ska bete sig när man möter en jämnstor.
 Vuxna är han däremot tämligen van vid, och helt orädd inför.
 Men när han träffar andra barn är han helt oförutsägbar. Vad som helst kan hända. Det var med andra ord ett risktagande att ta med honom till öppna förskolan.

 Där mötte Jonatan ett tiotal barn, de flesta helt klart yngre än han, men också tyngre. Det var spännande, men inte bara roligt, att följa hans framfart i mängden. Som när han klippte till ett annat, betydligt yngre barn med en hammare (av plast, förvisso, men ändå). Eller när han med en välriktad höger slog nappen ur munnen på en pojke som kom krypande. (Denne hette dessutom Jack, visade det sig.)
 Eller när han bara försvann, på snabba ben ut i de vidsträckta lokalerna. Eller när han, som den mest naturliga sak i världen, stödde sig på de andra barnens mammor när han hade vägen förbi.
 Själva sångstunden var han måttligt intresserad av, bortsett när han fick en chans att slå på den trumma som cirkulerar runt barnen när dessa presenteras. Den trumman vågade aldrig storebror Jack slå på, när det begav sig, men Jonatan tvekade inte: BOM BOM BOM!

Varning: Barn! Eller kanske hellre: Varning Anka! (Lille Mateo kom dock undan denna nära-döden-upplevelse med blott förskräckelsen.)
 Så om Jonatan ska få börja på dagis i augusti, är det nog bäst med fler besök på Öppna Förskolan. Social träning är av nöden. Allmänheten varnas härmed.