Ankmat (eller: Historien om en morot)

 Nej, men, vad är det i Ankans mun! En bit morot, en stor bit morot. Nu tror ni förstås att den stackars lille munhandikappade parveln lärt sig äta stort och smått, mjukt och hårt?
 Fast så är det inte, tyvärr.

 Vad gör den då i hans mun? Och kunde det inte ta en ände med förskräckelse?
Jo, han ville så gärna ha den! Och hans pappa trodde inte att något så stort skulle kunna fastna i ett så litet svalg, som ganska ofta inte ens ostraffat försöker få ned ett risgryn...

 Vad kan då, undrar ni - eller hur? - en liten Anka få i sig ostraffat?
Vad är det som håller den lille vid liv?

 Jo, detta.
I mycket stora mängder: Välling.
I stora mängder:
Fil, yoghurt, Nutrini (fett special-tillskott), MiniMax (dito). Nutrinin får han genom slangen, MiniMaxen i flaska.
 I små mängder:
Smörgås, kex, glass, pasta,  katrinplommonpuré, fruktpuré och en del annat.
 I mycket små mängder:
Chips, jordgubbar och en del annat konstigt.

 Att mata Ankan är alltid lika spännande och oförutsägbart. Ganska länge har han dock blivit bättre och bättre på att äta genom munnen och halsen, så han får just nu ofta bara genom slangen en enda gång per dygn. (Kl 23.)
 Å andra sidan är han inte lika bra på att växa, så föräldrarna bör nog - hur trist det än ter sig för sådana som drömmer om en plastfri framtid - använda slangen lite oftare.
 Fast, säger hans mamma, barnen i familjen Sandgren ä r inte så stora.

Och moroten? Den kom ut! Fast inte förrän mamman - som en gång på BVC tvingades titta på en vidrig instruktionsfilm med just en morot som boven i dramat - slet ut den med våld.
 Lyckligt slut. Typ.