Fortsättning följer på Jack&Jonatan

Ankan är bloggen där man med hjälp av över 450 inlägg kan följa Jonatans långa väg från en späd liten anka till den duktiga pojke han är nu, den för tidiga födseln i november 2010 till vattkoppor och vinterkräksjuka i januari 2013.


Nu kommer det inte att hända mycket nytt på den här bloggen. Vill du följa Jonatans nya äventyr så är du välkommen till brödernas gemensamma blogg JACK&JONATAN.

http://jackjonatan.blogspot.se/

Ljus i tunneln

Jonatan har inte haft det lätt på sistone. Två dagar på dagis sedan mitten av december kan väl räcka som bevis för det.
 Men nu är han sakta men säkert på väg tillbaks på ankfötterna.
 Vid dagens besök på dagis för att lämna storebror visade han för första gången på länge tecken på att vilja stanna.
 När han och pappa kom hem, ville han plötsligt inte gå in utan krävde att få vara ute och gunga en stund först.
 Och inomhus har tempot ökat betydligt, jämfört med den lilla milda anka som häromdan mest ville sitta i pappas eller mammas knä eller bli buren runt.
 Men... Vad han väger? Samma som vanligt, gissar man. Mellan nio och tio kilo. Den vikten nådde han i maj-juni i fjol, och sedan dess har mycket hänt, men inte på vågen.

Fotnot: Detta epos döptes först, dumt nog, till "Tillbaka på fötterna", precis samma som en helt annan rapport för inte länge sedan.

På sparlåga

Att livet inte är en lek endast, har Jonatan lärt sig ända sedan sina första dagar som liten anka.
 En ny påminnelse har han - och hela familjen - fått sedan knappen gick förlorad för en månad sedan.
 På många sätt var det en positiv händelse eftersom den snart visade sig att Jonatan egentligen nu var en anka med aktningsvärd förmåga att hantera mat, både i mun och hals.
 Däremot så var det inte alls roligt med alla sjukdomar som infann sig samtidigt.
 Först en ordentlig förkylning.
 Sedan vattkoppor.
 Och som kronan på verket - efter bara två dagar på dagis - vinterkräksjuka.
 Pojken har i och för sig slutat kräkas vid det här laget men den mesta maten rinner tyvärr snabbt igenom honom. Och det är inte alls den bästa medicinen för en liten spinkis som Jonatan.
 Så just nu är hans energi och goda humör - det som normalt utmärkt Ankan i alla livets skeden - på sparlåga.
 Liksom hela familjen.

"Hyngrig!"

Efter att mest ha kommunicerat genom enstaviga ljud och mycket uttrycksfullt teckenspråk, har Jonatan verkligen börjat få fart på pratet.
 Häromdan överraskade han pappa med att säga "ett-två-tre-fyra" medan han lade ett pussel med liknande innehåll (0-9 nämligen). Och ikväll sjöng han med i både "Vyss lulla lille palt" och "Aja aja buff", hela texten, i varje ganska snarlikt.
 Och han älskar att sitta med en bok och peka. "Ka(tt)", "bil" och en del andra enkla ord, slinker ur hans mun då.
 Men tydligast är ordet "hyngrig". Det använder han jämt. För, som meddelats på annan plats, så har han fått helt nya matvanor sedan han blev knapplös. I dag har han vräkt i sig bland annat. pannkakor, fiskpinnar, banan och majsflingor, och en del (fast inte jättemycket) välling/MiniMax.
 I morgon ska han börja på dagis, för första gången på nästan e månad. Får se om personalen där kan stilla hans glupande aptit. Annars är han nog "jättehyngrig" vid hemkomsten.

...och mat... kommer det att bli!

Minns ni den än? "Mat, mat, mat, mera mat! Och mat... kommer det att bli!" (Eller? Äsch, "mål" hette det nog. Men det är väl samma sak?)

En dag med Jonatan handlar numera väldigt mycket, väldigt ofta, om väldigt mycket olika mat. Hela tiden!

Sedan Jonatan förlorade sin knapp, har hans inställning till vällingen/MiniMax blivit väldigt ansträngd. För det mesta avvisar han den bryskt, skakar på huvudet, säger "nähhh" och slår efter flaskan. Ibland är han så hungrig att han kastar sig över flaskan och tömmer den i ett huj.

Men resten av tiden... Äter han. Här följer en matlogg från torsdag 10 januari:

• klockan 03.35: MiniMax - 100 ml
• Efter uppstigningen vid 7.30: smörgås (lite), en annan smörgås (lite), K Special (massor)
• Under förmiddagen: apelsin (en hel), kex (en liten bit), en bulle (minimalt), en annan bull (något mer), korv (tre prinskorvar), en annan korv (halv).
• Under eftermiddagen: K Special (massor, vid flera tillfällen), korv (2 prinskorvar), apelsin (en halv), banan (allt som fanns, tyvärr bara en tredjedel), vindruvor (två)
• Middag: Två fabrikstillverkade köttbullar, en prinskorv, en av pappas hemstekta köttbullar (direkt ur ugnen), pommes frites (en aning), K Special (lite till).
• Före sänggåendet: 160 ml MiniMax.

Kanske har något glömts bort under detta kombinerade maraton- och sprinterlopp. Jonatan är helt enkelt en hungrig kille, nästan som en vanlig liten kille (med betoning på liten) som vill äta som alla andra 2-åringar (bara lite mindre i taget och mycket oftare),
 och kanske extra hungrig efter knapptappet, förkylningen och vattkopporna (som man nu bara ser minnen av här och där).
 Han verkar må bra. Han är på utmärkt humör (utom när han får vänta på maten) och har hur mycket energi som helst.
Men växer han? Time will tell.

Fotnot: Bilderna är arkivbilder. Av någon anledning tar bloggen just nu inte emot nya bilder. Kanske är någon kvot överskriden...

 



Tillbaka på fötterna

 Jonatan är ju en luttrad anka. Hans första två månader lärde honom att livet inte är en lek (endast).
 Nu är han ju en stor (fast liten) pojke, som kan och vet oändligt mycket mer än när han var en nykläckt liten anka.
 Men ibland är det nästan som då. I går, till exempel, var det inte mycket energi kvar i den lilla kroppen.
 Först blivit av med sin livlina ("knappen") 20 december, sedan drabbats av en dunderförkylning och direkt på den en omgång vattkoppor som får de flesta andra utbrott att förblekna. När det dessutom kliar så mycket att han inte sovit på två dygn, så var han inte pigg alls i går torsdag.
 I dag är han tillbaka på fötterna igen. Mamma kom hem med en kylspray som dämpade klådan och gav bättre nattsömn (för alla!). Nu finns det åter hopp om livet.
 Fast prickig är han.

Prickig galaktisk anka

Jacks vattkppor var bara en andeviskning. Dem kunde man ha räknat (om man ville).
 Jonatans utbrott av vattenkoppor är i en annan division. Som att jämföra solsystemets åtta planeter och några asteroider därtill med hela universums miljarder galaxers miljarder stjärnor.
 Liksom stjärnorna är Jonatans prickar mest aktiva om natten. Så den stackaren har inte sovit nämnvärt sedan i tisdags.
 Inte hans föräldrar heller.

Nytt år till alla!

Jonatan önskar alla ett gott nytt 2013. Själv planerar han att köra hårt.

Knappast knapphänt

Sedan augusti 2011 har, som sagt, lille Jonatan haft en genväg in i magsäcken. Det är mer än halva hans liv, det.
 Och skälet är alltså att hans något felkonstruerade haka och trånga svalg har gjort det svårt och långsamt för honom att få i sig mat på samma vis som andra.
 Nu har han ingen "knapp" längre. Den slets loss ur honom i samband med en gymnastisk övning Jonatan hade för sig i torsdags kväll. Det gjorde nog ont. Men mer gråt vållade det inte än att det gick att missta för en normalt kvällströtthet.
 Det enda som finns kvar är det röda märket på hans mage. Där gick slangen in för inte länge sedan. Saknad? Tja.
 Den var praktisk att ha när Jonatan var förkyld, precis som han är nu, och därför inte hade så lätt att svälja maten den vanliga vägen. Men samtidigt är familjen - som en doktor uttryckte saken redan för länge sedan - "trött på plast".
 Nu får vi klara oss ändå. Jonatan har, som hans mamma uttrycker saken, blivit "en vanlig pojke".
 Hur sådana nu är.

Något fattas (fast saknas inte)

Ankans föräldrar gjorde en omtumlande upptäckt för ett knappt dygn sedan. När pojkens pappa rutinmässigt skulle fylla på pojken med kvällsdosen vid 23-tiden, så fanns det ingen knapp i hans mage!
 Bara en röd liten fläck, ett liten hål,där det helt nyligen suttit ett plaströr med slutbart (tank)lock.
 Knappen var spårlöst försvunnen.Upphittades en stund senare under vardagsrumsbordet, där den hamnat efter att oturligt och oplanerat ha ryckts ur den lilla ankmagen. (Där fick en tidigare oförklarlig gråt strax före sänggåendet sin förklaring.)
 Så nu är pojken knapplös. (Det lilla hålet tillsluter sig själv på en timme.) Vill han inte svälta ihjäl får han - och föräldrarna - försöka få i födan på samma sätt som dom flesta andra. Genom halsen.
   Opraktiskt. Men lite skönt också. Om det hela inte tajmats med ännu en förkylning.
 Fast sådana måste man ju överleva. Också. Och Ankan är en överlevare. The comeback kid.
 Liten men naggande god.

Jonatan fick sin knapp 9 augusti i fjol. Om någon vill kolla hur han såg ut då: http://jonatananka.blogspot.se/2011/08/knapplost-klockan-klamtar.html

Lusse lelle

 Jonatans första luciafirande. Blev också det kallaste. (Förmodligen nånsin.)
 Efter en lång dag på dagis och sedan en grym halvtimme i en skrinda medan kvicksilvret sjönk under -10 och kamraterna sjöng obegripliga sånger, blev han inte sig själv på hela kvällen.

Spökrösten

Jonatan viskar:
- PAPPAA!
Jonatan ligger i barnvagnen, så stilla att man lätt kunde få för sig att han redan inlett sin middagssömn. Om det inte varit för de spöklika viskningarna:
-PAPPPAA!
Som drakens viskning i Merlin-serien, om den är bekant.
Drag av Darth Vader. Eller Gollum. Eller en osynlig röst i ett till synes tomt rum i en skräckfilm.
 Jonatan viskar. Och pappa lyssnar. Fast snart, snart så sover han ändå.

Nu har jag skottat, får jag komma in?

Jonatan är (i vanliga fall) ett utomhusbarn, alltid redo att - som värsta hunden - rusa till dörren så fort han får vittring på at någon är på väg ut ur huset.
 Men dagens vinteryra i Åhus var inte riktigt i hans smak. Redan efter någon minut ute i trädgården, medan pappan for runt som ett torrt skinn och borstade och skottade, började han snyfta.
 Och tillbringade resten av dagen i den goda stugvärmen. Men i morgon är det dagis, då försöker vi igen!

Trängsel vid handfatet

Jonatan älskar att borsta tänderna. Han kan stå och experimentera med tandborsten 5-6 gånger på ett dygn.
 Siena, katten, nobbar sin vattenskål för det mesta, föredrar att slicka i sig vattnet direkt ur kranen.
 Ibland korsas deras vägar. Den här gången slutade det fredligt.

Barnkalasets fripassagerare

 När de sex gästerna anländer till Jacks barnkalas, sover Jonatan i godan ro. Han missar helt när uppspelta 4- och 5-åringar far runt huset med turbon på.
 När lillebror vaknar sitter alla andra runt fikabordet. Nyvaken som han är väljer Jonatan att ligga lågt ett tag. Roar sig själv på ett diskret sätt.

Men detta blyga tillstånd går över. Jonatan känner sig med tiden redo att delta efter bästa 2-åriga förmåga.
 Jack, här kommer jag!

Och när kalasets final godispåsarna öppnas, och alla sjunker ned framför teven, är dom inte längre sju utan åtta.Nästan omärkligt har en 2-åring dykt upp i festligheternas mitt.
 Barnkalasets fripassagerare. Utan godispåse. Mycket nöjd ändå.

Pyssling

 Att ankpojken är en pyssling har väl redan alla förstått. Han gillar med andra ord att pyssla.
 Här pysslar han med samma sak som föräldrarna brukar göra allt som oftast. Han härmar. Dom läser dock - oftast - inte Sydsvenskan upp och ner.

För det mesta pysslar Jonatan dock med sånt här. Husgeråd, tallrikar, bestick och sånt. Leksaks- eller äkta vara.
 Allt han kan få tag på, i lådor och skåp. Och det är massor, det.
 Pysslar.Det är livet!

Vattenfågelns lek

 Jonatan älskar vatten. Han dyrkar det. Han måste bara i.
 I badkaret hemma, alltså.
 Strandkanten i Äspet gillar han också.
 Bassängen i Furuboda var han mera tveksam till.
 Efter en stunds halvhjärtat kajkande ihop med pappa, beslöt han sig för att det kunde räcka.

Innan dess hann lillpojken dock leka lite med Jacks kompis Vincent (Jonatans favorit). I bakgrunden ses en skock mammor, tre av dom sju som en gång i tiden åstadkom att dessa barn och deras föräldrar i mer än ett år träffades varje tisdag.
 Numera sker det mera sällan. Roligt är det dock fortfarande, för stora och små.
 Men Ankan är nog bara en vattenfågel i vattensamlingar modell mindre.

Och slutet på citatet ovan är förstås: ...kring fjärd och ö. (Vintern rasat ut, Herman Sätherberg 1838.)

Inkräktare

Dörren till Jacks rum stängs inte sällan framför nosen på lillebror. Både Jack och hans föräldrar är snabba att se till att Jonatan inte sprider förödelse i de minutiöst uppställda arrangemangen därinne.
 Fast ibland låter pappa nåd gå före rätt, och släpper in Jonatan bara för att se vad som ska hända. Och det blir inte alltid katastrof.
 Lillebror leker, försynt och nästan omärkligt, med Jacks tåg. Ett tag.
 "Men man kan dock, men man kan dock, aldrig honom tro."

Remembrance day

 Om ni råkat glömma: Så här såg han ut för två år sedan.
Hans pappa har inte glömt. Här är en text han skrev häromdagen apropå den tid då Ankan var alldeles färsk.
 http://smalandsfolkblad.etc.se/kronika/glad-min-son-foddes-i-sverige

Och så här såg Jack ut, 11 november 2010.

Vilda små ben

 Nej, äta är han inte så bra på. Men orkeslös är han inte ändå. Inte alls.
 Här ränner Jonatan iväg efter Äspetstranden, kanske på väg mot Stenshuvud.

 Och här traskar han tappert, uppåt uppåt, så långt benen bär, upp genom Forsakars vilda och denna dag så vackert höströda ravin.

 Framme vid fallet. Inte världens ända. Men ändå så måste vi vända. Och Jonatan pinnade raskt vägen tillbaka, minst lika fort utför som uppför.
 Turligt nog höll han gärna sin pappa i hand, när det behövdes, ofarlig är stigen inte.
 Och när det åetsrtod 100 meter tillbaks till bilen - då var han färdigmotionerad för dagen.

På utfärd med festföremålet på Fars Dag.