Ny början

Ny dag. Ny månad. Ett oskrivet blad. Allt är möjligt. Lycka till i december, lycka till med månad nummer två, Jonatan.
 (Egentligen är han inte en månad förrän 22.56 ikväll.)(Eller så är han fortfarande på minus. Välj själv.)

En månad gammal idag.

30 dagar har november

November är strax över. Ankans första månad i detta jordelivet. Låt oss hoppas att de kommande månaderna blir bättre, att han får en mera mänsklig och mindre plågsam tillvaro och kanske till och med en vacker dag får komma ut i solsken och frisk luft och åka hem till sin käre storebror.

Denne kommer att lära Ankan allt han kan, och, nåja, det kommer att ta ganska lång tid. T ex det här med månader och dagar och hur man byter dem varje morgon i Ankans hem (det som längtar efter honom).

Hur blev månadens sista dag, 30 november, för Ankan då? Jo, tyvärr som de flesta tidigare dagar. Fast lite sämre.
 Alla påfrestningar som tuber och ny förkylning utsatt Ankans känsliga och smala luftvägar för, de hade fått slemhinnorna att svälla så att det knappt fanns plats att andas någon luft.
 Så Ankan fick en dos kortison, en dos adrenalin och lite antibiotika till det. Allt för att han ska kunna andas alls. Och det behövs ju.
 På kvällen kompletterades denna mix med en portion koffein. Den piggnade märkbart upp Ankan, som för första gången blev tämligen nattaktiv.(Sägs det.) Men ska man verkligen börja med kvällskaffe i hans ålder?
 Bilden: Ankan med alla attiraljer vilar i mammas famn, på jakt efter den optimala vinkeln att få in luft.

En lite tröstrik avslutning: Det finns i alla fall mer Anka sista november än första november. Vikt 29 november: 2154 gram, att jämföra med drygt 1600 gram 1 november.

Tålamod

- Ni har kanske förstått att det krävs tålamod.
Sa den gamle doktorn, som sett föräldrar komma och gå och pyttesmå bebisar växa upp till stora vuxna. Nu lämnar han sin pensionärstillvaro då och då, för att vandra i korridoren på Neonatal och titta in till ännu en generation otåliga föräldrar och tålamodskrävande pyttebarn.
- Börjar det ta slut?
Nej, vad ska man säga? Det är klart att vårt tålamod är oändligt. Ankan är vår lag, det han behöver, det behöver också vi. Och när man är tillsammans med honom i hans lilla värld, så frågar man sällan efter något annat.
 Men det finns en värld därute, ibland gör den sig påmind. Den ställer krav. 
Hämta på dagis. Köpa presenter. Laga mat. Skotta. To name a few. Snart är det december, den månad då nästan alla fyller år. Och jul. Och nyår.
 Ankan, kom hem! Allt är förlåtet. Men inte förrän du själv vill.

Mother and child reunion

Tänk, nu börjar lilla Ankan få en viss rutin på att roa sig på egen hand på lördag kväll. För andra veckan i rad fick han klara sig utan mamma och resten av familjen och i stället tillbringa natten i CSK-sköterskornas ömma vård. Mamma var ju hemma med storebror och pappa. (Vad är det för speciellt med det där stället "hemma" egentligen? Jonatan börjar känna sig frestad att ta en liten titt.)

Men på söndag förmiddag var ordningen återställd. Ankan nöjd.

Stark och envis

 Det finns en märklig kontrast hos det här lilla livet. Dels är han förstås fortfarande en bräcklig liten Anka, som har en del väldigt konkreta (fast tidsbegränsade) problem. Men där i djupet av den lilla Ankan, finns det också en allt tydligare personlighet.
 Stark och envis, säger Ankans mamma utan att darra på rösten.

För även om han ser väldigt beskedlig för att inte säga mjäkig ut på (de aningen missvisande) bilderna på denna blogg, så är det en kille som vet vad han vill.
 När han inte får mat, blir han arg!
 När folk mixtrar med honom för mycket blir han sur.
 När han får ligga och mysa på mammans eller pappans mage blir han helnöjd. Och när samma någon får för sig att man nog omärkligt kan lyfta över Ankan till hans lilla säng, viftar han med armarna och blir arg igen.
 Så liten, inte ens född, om man ska vara noga. Men en tydlig liten person är den lilla Ankan. Det är en stor tröst.
 Även om föräldrarna inser att dom kanske kommer att få det hett om öronen, när Ankan känner sig redo för att flyga.

Det är inte så lätt att vara en liten Anka

 Jonatans första månad på Neonatal tickar mot sitt slut. Han och hans föräldrar har blivit tröstade och ompysslade av en lång rad av sjuksköterskor och barnsköterskor, många helt lysande. De allra flesta verkar brinna för sina jobb och sina små skyddslingar.
 Och nu börjar dom försiktigt prata om ankfamiljens hemfärd.

 Lära sig sköta syrgasen på tisdag, sug och portabelt övervakningssystem är också beställda. Betyder det att fortsättningen bara är en formalitet, att Ankan och hans föräldrar kommer att slussas ut efter en plan?

Kanske, kanske inte. Faktum är att Ankan inte är transportfärdig. Han har haft en tuff vecka, konstaterar hans mamma (och det har hon också). Den där tungan som gör sitt yttersta för att sitta på tvären, är inte den som låter sig kuvas.
 Och Ankan är fortfarande en liten stackare. Hans planerade födelse ligger 1-3 veckor framåt i tiden.

Grisanka - blev ren

 - Var fjärde dag badar man dem, sa Ankans favoritsköterska Anna strängt för mycket länge sedan.
Så har det inte blivit. Inte alls (som Jack skulle ha sagt).Och det är inte Ankans fel. Inte föräldrarnas fel heller. Utan omständigheternas.
Nu har Ankan i alla fall fått sitt tredje bad i historien. (Om man inte räknar in alla gånger han flöt runt inne i mammans mage.)
 Det behövdes. Och han gillade det.

För det var något tydligt njutningsfullt över Ankans stilla plaskande i det ljumma vattnet. Inte för att han egentligen plaskade, han bara flöt andäktigt (med viss hjälp).
 Precis så här. Så kändes det. För inte så länge sedan. Precis så tyckte Ankan tänka. Tillbaka i sitt första element.

Med en snigels hastighet

 Ankan är ingen hare. Han är en snigel.
I hans värld går allting långsamt, långsamt. Det kanske kan ursäktas med att han egentligen inte ska födas förrän om 2-3 veckor, att han bara skulle ha svävat i ett bekymmerslöst innanhav utan krav´just nu.
 Men så är det inte. Därför tar han allt så långsamt han kan. (Utom växer - det gör han ganska fort! Relativt sett, alltså.)
Men om man tar fram mikroskopet, så ser man att även i denna långsamma värld händer det saker.

I snigelns värld måste ivriga vuxna lugna ner sig och uppleva händelseflödet med Ankans ögon. Jonatans pappa och (speciellt) mamma börjar också alltmer anpassa sig till den långsamma takten hos Ankan, och se det viktiga även hos de nästan omärkliga sakerna.
En dag därinne hos Ankan är så annorlunda än jäktet och stressen därute. Någon sorts frid finns det för den som orkar sakta in så mycket som krävs. (Fast även i denna synbara frid finns det, märker man då, en avsevärd dramatik.)
Tuben i näsan? Jo, den är tillbaka. Det gick inte så bra utan den. Fast det går inte så jättebra med den heller. Moment 22. 

Mot nya djärva mål

 Ankan är inget litet, litet knytt längre! Numera är han ett något större litet, litet knytt.
Idag landade vågen på ovanstående magiska fyra siffror. Vi har en tvåkilospojke! Det innebär att han har ökat 25 procent på lite drygt två veckor - om han fortsätter i den takten, när är han uppe i tre kilo?
 Före jul i alla fall, fastslår pappa med hjälp av gammaldags huvudräkning.

På många andra sätt är han fortfarande en pytteliten Anka. Fast tapper. Sedan i natt åter befriad från den så omtalade tuben i näsan.
 Hur går det då? Jo, det är förstås lättare att andas genom näsan, och på sikt kommer det att ge slemhinnorna i näsa och hals chans att återhämta sig.
 Å andra sidan ger det Ankans olycksaliga tunga större möjligheter att sätta sig på tvären. Syresättningen fladdrar och gör tillvaron ganska ansträngd både för den lille och hans mamma. men dom kämpar på.

Ankögon

Tittar aldrig Ankan?

Den frågan är ju motiverad, eftersom hans ögon alltid tycks slutna på bilderna. Men faktum är att de små ögonen öppnas allt oftare och allt större, även om det mest handlar om att glänta försiktigt på ankgluggarna och kisa mot världen (som ju är stor, så stor). Ankan verkar helt klart nyfiken på omgivningen, först och främst då förstås mamma och storebror (medan pappa plågar hans små ögon med kamerans olika ljusfenomen).

Idag fick Ankans ögon dock en riktig genomkörare. Han fick besök av en ögonläkare, som bände upp ögonen och belyste dem på olika sätt för att fastställa att de fungerar som dom ska. (Och det verkar dom göra!).

 Efter den persen fick Ankan vila ögonen - och resten av sig . hela kvällen.

En kort stund av frihet

I sådär 15 timmar hade Ankan näsan fri. Andades så fint, sög så fint ur sin specialdesignade nappflaska - men sedan satts sig den dumma tungan på tvären!
 Inte alls bra. Så nu är tuben tillbaka i näsan igen, med säkerhetsnål och allt.
 Men även de små, små stegen i Ankans liv känns som sagt stora. Friheten väntar i förlängningen.

Small step for mankind

Ankans värld är mycket liten. Sakerna och händelserna i hans värld är också små. Så är det förstås när man själv är mycket liten.
 Så i Ankans värld kan även mycket små saker vara stora. Liksom små händelser. Även Ankans stora steg är pyttesmå, eller så är det tvärtom.
 Ikväll är han tre veckor gammal. (Eller minus tre veckor, välj själv.) Dessutom är det måndag. Ändå så testade vi att på försök plocka ut den tub (=rör) han haft i näsan sedan måndagen för två veckor sedan, med mycket korta avbrott. Den tub som ska hjälpa honom att andas, genom att hålla tungan i styr, men samtidigt försvårar andningen, genom att allt som oftast orsaka att näsan klibbar igen.
 Så egentligen vore det bättre utan. Frågan är bara hur länge det funkar. Speciellt på en måndag.
 A giant step for ankkind.
På bilden - tagen idag - finns tuben, med säkerhetsnål och allt, fortfarande kvar.Snart är den kanske tillbaka.

Återförenade

 "Nothing else matters, we´re together again..." Gnolar Ankan i sin lilla säng, beundrad av inte bara mamma utan också sin avgudade storebror.

 Efter 18 timmars frånvaro - tillsammans igen. Medan mamma var hemma och åt fisksoppa, gullade med Jack, såg på tv i sin egen tv-soffa, sov i sin egen säng och åt frukost med Jack (medan pappa sov en stund till), då väntade Ankan troget. Faktum är att han sov mesta tiden, avbrutet av ett mellanmål var tredje timme.
Men det är klart att han var glad att vara tillbaka i mammas armar.

Familjemys på rum 16. Ankan smälter maten i mammas famn, medan Jack kör fordon på golvet.

Och så har han vuxit igen, den lilla Ankan. Ny matchvikt: 1924 gram! Snart flygfärdig? Kanske inte ändå.

Ny dress igen? Nja, snarare nygammal. Denna söta body har storebror Jack en gång burit. Första men inte sista gången Jonatan får ärva därifrån.

En anka utan mamma

 Ikväll får Ankan känna på hur utlämnad man är ute i den stora världen, den som han vistas i sedan 19 dagar.
 Ensam! Övergiven!
(Ja, han har bytt till sjukhusvita kläder igen. Både den blå och den gröna dressen har tyvärr blivit i behov av tvätt.)

Var är mamma?  Jo, här förbereder hon sig för sin rymning. Hon har åkt hem till sitt kalla hus på Majorsgatan för att tillbringa kvällen och natten med Ankans storebror och pappa.
 Bortglömd och endast övervakad av en skara sjuk- och barnsköterskor på Neonatal räknar Ankan minuterna tills hon återkommer i morgon förmiddag. För första gången i sin existens avskild från sin mamma.

Mycket mera att hålla om

 Kolla vilket muskelberg! Ankan är nu uppe i 1840 nymätta gram - nytt rekord förstås. Och kolla dom nya kläderna i blått - presenten från kusin Annika och hennes mamma.
 Storlek 44. Djärvt. Enligt senast längdmätningen är Jonatan bara 41 cm. (Efter att ha uppnått 41,5 cm gången innan. Kanske.)

Om någon undrar om Ankan har fått en ny och bättre näbb, så är svaret (tyvärr)(eller?): Nej. Den s k plattan, som var stor som en ordinär lösgom, täppte effektivt till de luftvägar som faktiskt oftast finns i Ankans lilla svalg. Så nej tack, i varje fall just nu.
Vad ska Ankan då göra för att kunna vara säker på en normal och säker andning? Jo, det bästa är faktiskt att VÄXA. (Och medan han gör det får någon hålla noga koll på honom.)

Åka känguru

 Så här tätslutande är Jenny och Jonatan när dom är ute och åker ambulans. Jonatan är mycket bra på att åka ambulans, har det visat sig. Eller om det är mamma som håller honom så fint.

Dom här bilderna togs idag klockan 13 när mor och son kom tillbaka till CSK igen, alltså sjukhuset i Kristianstad. Konstigt - efter två dagar i Malmö känns det nästan som hemma.

Något för Ankans hals

Ankan är i Malmö, nu inne på andra dygnet. Vad gör han där egentligen?

Jo, han utprovar i samarbete med MAS (sjukhuset i Malmö) en grej som ska kunna sättas in i hans svalg och förhoppningsvis göra det lättare för honom att andas utan att något spärrar vägen för luften.

Därför gjorde doktorerna en avgjutning av översidan i Ankans mun (då fick hans föräldrar inte vara med), och sedan började arbetet för att framställa något som sjukvården anspråkslöst kallar "en platta".

Tanken är att den ska sitta fint och göra allt bättre. Så blev det inte när dom testade den första gången.

Fortsättning följer förmodligen.

Obs - det han har i munnen ovan är något helt annat. En napp. Den har Ankan inga som helst problem med. Fast den är så stor. (Men även - konstigt nog - liten.)

Med utsikt över Pildammarna

 A room with a view. Här kopplar Ankan, hans mamma och pappa av i dagrummet på MAS neonatalavdelning (både lik och olik den i Kristianstad)- På andra sidan John Ericsonvägen lockar Pildammsparken.

 På det här sjukhuset är Ankan mobil. Mamma Jenny kan ta med sig sin lille son under de korta utflykterna på avdelningen (typ till dagrummet).

 Alla vi har kommit härifrån och blivit stora! En fullsmockad anslagstavla påminner om alla som en gång var små, mycket små (en del till och med mindre än Ankan) och nu är stora barn som står på egna ben.
 Ankan växer också - ny notering 1792! Två kilo känns inte länge ouppnåeligt.

Vad ser man genom fönstret då? Jo, komiskt nog åtta glada mammor med varsin barnvagn som är ute och strosar i full frihet i Pildammsparken. Det finns en värld därute. Vänta, snart kommer Ankan också!

Ankan i allas fokus

 Ankan hade knappt kommit till Malmö, innan doktorer i långa rader flockades kring hans enkla bädd. Här blir han dubbelt fotograferad - både vetenskapligt och för Ankans egen blogg.

 Så här fin ser han ut i sin nya dress av märket "Röda Hund" i storlek 40. Perfekt!

 Mamma och Jonatan "åkte känguru" i sin ambulans mellan Kristianstad och Malmö. Det betyder att barnet sitter tryggt tryckt mot mammans mage som vilken Ru som helst. (Pappan färdades samma sträcka med buss, tåg, tåg och buss - och kom fram först!)

Doktorer och andra samlas kring Ankan. Han t v om sköterskan i blått (som medföljde från Kristianstad) är MAS expert på att analysera och laga den lilla onödiga förbindelse pojken har mellan näsa och svalg ("gomspalt"). I morgon ska de göra ett avtryck av hans lilla gom och på fredag får han förmodligen en liten platta där, som täpper till hålet och (ev) håller Ankans bångstyriga tunga i styr.

Grön Anka*

 Visst är detta perfekta kläder för en Anka! Jonatan är så nöjd över paketet från Malmö att han nästan svimmade.
 Visserligen har Ankan fått kläder förr (från Annika och moster Ingamaj), men dom var ju ärligt talat något att växa i. Men aldrig har han fått kläder i storlek 40 förr! (Och hur många har det?)
 De kom från pappas snälla arbetskamrater i Malmö. Ankan skickar dem alla en tacksam hälsning: Snart ska ni få se mig i dem!

Passar, passar inte... Mamma grunnar och kommer fram till att nya dressen är perfekt för hennes diminutive son. Undras om den kommer att testas i morgon, när Ankan gör sin första resa, just till Malmö händelsevis. Den sker i ambulans - fast dessbättre utan rödljus och i fullt laglig hastighet.
*obs: internt skämt: Han ska heta Anka, sa storebror. Det går inte, sa föräldrarna. Varför inte, sa storebror. Han måste ha något mer namn, sa föräldrarna. Då kan han heta Grön Anka, sa storebror.

Monday bloody Monday (litet bildgalleri)

Det var så sant: Ankan gillar ju inte måndagar. Fast jämfört med de två föregående så var denna måndags skräckfyllda sekunder bara en mild västanfläkt. För hans föräldrar alltså, exakt vad Ankan själv tycker kan man bara gissa.

I varje fall så tog hans pappa med den riktiga kameran till Neonatal för ovanlighets skull, därav dessa bilder.

 

 Ankan uppvisar sin kärlek till den lila nappen, iförd en mössa som han alltså nu har blivit befriad från.

 Utpumpad liten gosse har äntligen fått andan tillbaka och vilar fridfullt.

 Det är något extremt rörande med den här bilden. (Tycker fotografen.)

Skräckfilm: Det är den här skärmen som ibland får Ankans föräldrars hjärtan att stanna. När värdena sjunker ner under 80 eller till och med under 70! (Då får han i sig för lite syre.) Så här ska det se ut,eller i alla fall i närheten, då är alla nöjda.

Två veckor idag

Så här gullig är han, Ankan, när han vilar avslappnat efter ännu en dust med nappflaskan som komplicerades av en massa skräp i och runt det där röret han har i näsan. Men själva förkylningen är på återtåg, det är alla överens om.
 Så det kan bli en fin dag idag, när Ankan blir två veckor gammal. (Eller minus fyra, välj själv.)

Ankan gläder far

Titta, Ankan utan nätmössa! Kalufsen i full frihet.

Detta eftersom han fått sin sista dos penicillin (för den här gången). Och överhuvudtaget verkar de flesta parametrar peka åt rätt håll just nu för honom. (Knack i trä.)

Vikt 1750 gram. Längd 41,5 cm. Syreupptagningen stadigare. Näsan mindre snorig. Tittar oftare, demonstrerar tydligare både harmoni och missnöje. Och så suger han, förstås, ur sin flaska, som om det gällde livet.

Bra jobbat, Ankan. En bättre farsdagspresent kunde pappa inte önska. 

Moment 22 i mjölkens värld

Att lära sig äta när man har näsan full av snor är inte lätt.
Ankan har redan visat att han både kan och vill suga ur nappflaskan. Men när han kör igång att suga, så tar det inte lång tid förrän näsgångarna blir blockerade av snor. Och då får det stackars barnet inte någon luft. Så försöken med nappflaskan blir inte långvariga just nu.
Jonatan kan och vill. Men det går inte ändå, i varje fall inte länge. Först måste han bli förkylningsfri.

Ännu en dag med Ankan

 Vad gör egentligen en Anka hela dagarna?
 1. Sover. 2. Äter. 3. Gnäller (ganska diskret). 4. Får problem med syretillförseln (då börjar klockor pingla). 5. Krånglar med huvud och händer, efter sina förutsättningar. 6. Drar i röret med säkerhetsnålen (uppmuntras inte). 7. Bajsar och kissar. 8. Blir utsatt för olika former av vård. 9. Övar sig på att suga. 10  Snorar. 11. Tittar (ganska sällsynt).     *Inte nödvändigtvis i just den ordningen.
Ja, så andas han också. Turligt nog är det vanligare än motsatsen. Och så växer han, fast även det ganska diskret. Dagens notering: 1690 gram. I morgon ska vi allt spräcka 1700-vallen!

Idag har Ankans storebror också åkt på en förkylning. Så pappas besök inne på Neonatal blev ganska kort, sedan fick han rycka ut till dagis för att ta hand om sin store pojke. Så nu är det Ankan och bara mamma. Och alla sköterskorna, förstås.
Översta bilden är inte dagsfärsk, utan från tiden före säkerhetsnål och nätmössa.