I hans värld går allting långsamt, långsamt. Det kanske kan ursäktas med att han egentligen inte ska födas förrän om 2-3 veckor, att han bara skulle ha svävat i ett bekymmerslöst innanhav utan krav´just nu.
Men så är det inte. Därför tar han allt så långsamt han kan. (Utom växer - det gör han ganska fort! Relativt sett, alltså.)
Men om man tar fram mikroskopet, så ser man att även i denna långsamma värld händer det saker.
En dag därinne hos Ankan är så annorlunda än jäktet och stressen därute. Någon sorts frid finns det för den som orkar sakta in så mycket som krävs. (Fast även i denna synbara frid finns det, märker man då, en avsevärd dramatik.)
Tuben i näsan? Jo, den är tillbaka. Det gick inte så bra utan den. Fast det går inte så jättebra med den heller. Moment 22.
Snön ligger djup i Västsverige och julstressen har definitivt satt igång på allvar. Mamma Helene fick barnvakt under dagen och flängde runt i stan i rasande tempo för att hinna med allt. Dvs massor av oviktiga saker om man sätter det i perspektiv. Pappa Cålle jobbade. Vi tänker att Jonatan nog uträttar betydligt viktigare saker på dagarna trots sitt stillsamma tempo. Hoppas ni har det bra allihop - vi pratar om er ofta!!! Stora kramar från Helene, Cålle och Caspian (som nu är 8 månader, har två tänder, kan gå med lära-gå-vagn och nästan har vant sig av med att äta mellan 00 och 06....)
SvaraRaderaTack Cålle, vi längtar efter att snart träffa Caspian. Och hans föräldrar. Ankan instämmer.
SvaraRadera