8 månader liten

1 juli. Tänk. Betyder det att Ankan är åtta månader? Ja och nej.

Visst föddes han 1 november. Det är åtta månader sedan. Men egentligen är han snarare sex och en halv månad. Om ens det. Jonatan väger ju fortfarande bara cirka sex kilo. Det finns barn som väger nästan så mycket när dom föds.
 Så en del av hans motoriska utveckling går rätt långsamt i väntan på att han ska få mer muskelmassa.
 Men ändå händer saker. Att han är rätt fingerfärdig har redan rapporterats. Men hans förmåga att förflytta sig ökar också. Även om han varken kryper eller krälar.
 Lika fullt så har han plötsligt rört sig från sin plats inne under babygymmet och tittar glatt upp från en helt ny position mitt ute i golvet.

Hur han förflyttar sig? Jo, jag tror man får säga att han vaggar fram. Som en anka. Fast på rygg.

Tummen rätt i mun

Visst är han söt, med den lilla tummen rätt i mun! Ankan må stå still i sin utveckling på en del sätt, men fingrarna jobbar han energiskt med. Men allra mest gillar han ändå, när tummen vilar där den hör hemma.
(Ja, han använder napp också. Men inte lika passionerat som storebror gjorde.)

Så här nöjd kan han vara, även med munnen fri. När han sträcker ut sig i hela sin impoerande längd.
- Visst har han blivit stor... Lång! Säger folk i vården ofta.
- Jo, många säger det, genmäler mamma. Synd bara att det inte ger utslag på mätinstrumenten.

Då är det skönt att tummen finns till hands. Den funkar i alla väder, även som substitut för nappflaskan. Tycker Ankan (tyvärr).

Pappan, bebin och havet

 Är Ankan en vattenfågel? Too soon to tell. Familjen har släpat med pojken till havet helg efter helg, ganska många faktiskt sedan fågeln kunde lyfta från neonatal, men än så länge visar han ingen längtan ut i böljorna.
 Han tycker det räcker så bra med familjens sällskap, och det vilsamma bruset från vind och vågor som slår mot strand.

Man ska leva för veranda

 Ankan kan ju egentligen inte sitta på egen hand. Men de vackra gamla fåtöljerna från pappas barndomshem (då var dom i grön plysch) passar honom precis.

Jonatan är för övrigt inte det första barnet i huset, som förtrollats av luften, ljuset och (den relativa) stillheten på glasverandan. Precis som storebror blir han lugn och tankfull därute.

Toppluv

 Midsommarvädret har varit omväxlande. Efter fredagens många skurar, blev lördagen torrare. Men blåsig och inte särskilt varm.
 Därför fick Jonatan finna sig i att skydda huvudet med denna snygga toppluva.

Som synes är mamma nöjd med både sonen och hans klädsel.

("Luv" är ett småländskt äldre uttryck, som helt enkelt betyder "pojke".)

Modern in Midsommer

Fast egentligen är det ju här Sonens, Den Heliga Andens, evangelium.

Så här snygg var han på midsommar, vår Anka. Av olika skäl hann han med en rad olika kreationer. (Någon jordgubbstårta åt han dock aldrig.)

Många bollar i luften

 Ankans fingerfärdighet ökar hela tiden. De små händerna hittar allt oftare rätt, allra helst in i munnen förstås, men det är mycket annat som pojken också raskt lägger beslag på. Allt applåderas inte av resten av familjen.
 Här har Jack - först motvilligt, men sedan storsint i överkant - delat med sig av påsklämmorna till lillebror.

Att hålla nånting först i ena handen och sedan byta till den andra har Jonatan blivit allt bättre på.
Jonglera kan han däremot inte än. Fast han nog gärna skulle vilja, tycker man sig förstå av den här minen.

GrötAnkan

Jonatan är som bekant en lättviktare. Pga förkylning och andra små åkommor är han ofta ovillig att äta så mycket ur sin flaska som föräldrarna skulle vilja.

Därför går han inte upp i vikt. De tre senaste noteringarna: 5.920 gram, 5.860 gram och 5.890 gram är ju väldigt jämna, men uppåt pekar det inte precis.

Fast föda då?

Tja... Vad ska man säga? Om gröt, till exempel...

Det h a r faktiskt hänt att han ätit 2-3 teskedar, eller åtminstone tolererat att ha innehållet i munnen (för att sedan, senare, låta en del av gröten sippra ut ur näsan). Men fet blir man inte av den mängden, nä.

Däremot så här betänksam.

DubbelAnka, (tre)dubbel trygghet

 Jonatan är visserligen inte främmande för att då och då suga på en nappa. Men hans förhållande till den är inte alsl lika intensivt som storebrors var när det begav sig. (Kanske är ankmunnen fortfarande inte perfekt för napp.)
 Å andra sidan har Jonatan verkligen fått kläm på det här med tummen i mun. Man vet vad man har, och tummen har man ju alltid inom räckhåll.
 Favoritmjukisen Ankan (en av två favoriter) älskar han också. Så här befinner sig Jonatan i den bästa av världar.

Speciellt som scenen utspelar sig i den egna vagnen, även den en pålitlig kålla till trygghet och avkoppling.

Lättklädd

 För inte så länge sedan så var det riktigt varmt. Så varmt faktiskt att Ankan tyckte det blev lite svettigt i vanliga kläderna. Då befriade mamma honom från det mesta. Och så här nöjd blev den lättklädde pojken då.

 Behagfullt fotograferad, njuter Ankan som vanligt av att slappa i sin egen barnvagn. (En plats där han har mycket lätt att komma till ro, när sömnen tränger på.)

Bäst just nu

 Ankan är finsmakare. Vad som helst tolererar han inte i sin mun. Nästan ingenting faktiskt. Utom möjligen sin egna fingrar. Dom gillar han.
 Man skulle kunna säga att Ankan är kinkig. (Precis som mamma och pappa när dom var små? Jo då.) Till nöds kan han acceptera att suga i sig sin special-bebis-mat, Infatrini. I varje fall ibland. Men de s k smakportionerna som BVC och CSK anbefaller, dom finner ingen nåd.
 Potatis? Bah!
 Morot? Äckligt!
 Mangopuré? Blä!
 En liten, liten slick glass har han också testat och det var aningen bättre. Och när han idag för första gången fick övriga familjens favoritföda just nu i munnen... Då sög han eftertänksamt, allvarligt, utan vare sig bah eller blä.

Jordgubbar....? Hm. Jo, det kan man kanske tänka sig. I varje fall i framtiden. När min haka vuxit fram och min tunga hamnat på rätt ställe. (Vilket förstås kommer att underlätta även allt annat ätande.)
 Då kommer jag att vara med i jordgubbsmatchen!

Vän av ordning:

Självklart var Ankans mamma och pappa mycket äldre när dom var som kinkigast.

Vem äter vem?

Jonatan har ju inga tänder än. Det är ju tur. För då skulle han nog bitas. För ibland vill han äta upp sin mamma!

Som sagt. Ganska kladdigt blir det ibland när man blir överfallen av en anka.

Sedan blir man ju ganska trött och behöver vila. Då är lillpojken inte lika glupsk.

Frukost i Ankans hem. Ibland blir det trångt vid bordet när båda bröderna vill sitta i mammas knä.

Men där finns plats för båda. Än så länge.

Sjuksängen 2

"Som ni vet har jag en snäll men vimsig storebror. Han är lite sur på mig ibland eftersom han tycker att mina problem tar för mycket av mina föräldrars tid.

Just nu tar dom extra mycket tid eftersom jag är sjuk. 39,2 i morse! Så mycket har jag inte haft sedan jag var ett minibarn inne på Neo. Och när jag är sjuk, har jag ändå svårare att äta ur flaskan, och då försöker mina föräldrar ännu oftare få mig att äta, och då tar det längre tid och dom pratar allt mer med varandra om varje liten milliliter jag äter (och inte äter). Jobbigt är det, för alla. Så nu säger mamma och pappa att jag nog i alla fall ska få en knapp i magen, så vi får tid över för annat. Så att jag hinner göra andra saker än bara äta, och mina föräldrar hinner göra annat än att (försöka) få mig att äta.

Det tycker Jack också, han är minsann också sjuk.  Men omtänksam. Här kom han och lade sig bredvid mig på sängen, tog mig i handen och sjöng för mig. En så snäll storebror är det inte många som har."

Sju nyanser av blått

 Det fanns dom som badade (i det drygt 15-gradiga åspetvattnet). Ankan nöjde sig, trots sitt namn, med det här avståndet till sitt rätta element.
 Stranden var härlig, himlen blå, men vinden aningen kall.

Så Jonatan, storebror och mamma retirerade tillbaka till morfars skyddade trädgård. Här får Ankan en lektion i konsten att använda tallkottar.

Helgmiddag med Anka

 Ankfamiljen fick gäster till lördagsmiddagen. Här är det kusinbarnet Tim som kollar in minste släktingen tillsammans med Jack.

Vädret var härligt. Alla kunde vara lättklädda.

Men till sist fick alla gå in och dricka kaffet inomhus. Här har Jonatan tagit på sig pyjamasen och njuter sin självklara plats i centrum, beundrad av Jonas och Carina.

Snart sex kilo. Eller?

Man kan inet riktigt lita på Ankan. Hur är egentligen korrelationen mellan den mängd mat han äter och hans viktutveckling? Ja, det kan man fråga sig. Svaret just nu: Oklar.

Som framgår av detta färska exempel.

Vecka 1: 5.600 gram.

Vecka 2 (efter att ha ätit utmärkt): 5.690 gram (+90 gram).

Vecka 3 (efter att ha ätit halvbra): 5.734 gram (+44 gram).

Vecka 4 (efter att ha ätit motvilligt och måttligt): 5.920 gram (+186 gram).

Av detta kan man dra slutsatsen att det tar sin lilla tid innan maten Ankan äter omvandlas till kropp. Eller hur?

Med viss anspänning inväntar vi nästa veckas resultat. Medan vi försöker tvinga, sjunga och lura i den stackars förkylda och motvilliga Ankan så mycket mat det bara går.

Snart sex kilo! Kanske. 

PS: Vecka 5 (efter att ha ätit rätt illa igen): 5.860 gram (-60 gram).

Going up the country

 Jonatan är inte så frisk. Efter att ha haft en ganska diskret men ändå tydlig infektion ett antal dagar, så blev han idag snuvig med besked. Inte särskilt diskreta vulkanutbrott, små fontäner av snor som drabbade när och fjärran. Och inte särskilt sugen på mat. Nä.
 Han behövde helt enkelt lantluft.

Jonatan fick hänga med hela familjen ut till vännerna i Söndraby vid Oppmannasjön. (Två ortsnamn som inte upphör att fascinera.)
 Det tyckte han var kul. Även om han inte precis blev friskare. Även om han och storebror kanske överlämnade en del av bakterierna till Jacob, Alex och Amanda. (Bilder på somliga av dom på brorsans blogg.)

7 månader

 Född  1 november 2010. Sju månader på utsidan. Kanske Sveriges minste i sin åldersklass. Men bästa Ankan av alla!

Jonatan är en förtjusande liten familjemedlem, glad och pigg och mycket aktiv på sitt stillsamma vis. Sover gott på nätterna, vaknar diskret på morgnarna och väldigt glad när någon behagar gå upp och ge honom mat. Ett mycket behagligt litet barn att umgås med.
 Men... Växer han? Inte som många skulle önska. Och just nu, när han av allt att döma har en infektion någonstans i luftvägarna på grund av storebrors bakterier, så är han ofta ärligt talat ganska ointresserad av att äta. I varje fall efter dom första 30-50 millilitrarna.
 Så mamma och pappa funderar igen på den där knappen i sonens mage. Visst funnes det fördelar med att kunna enkelt ge honom den matmängd han behöver, även när omständigheterna är mindre bra och i väntan på att Jonatans haka ska växa färdigt.
 Processen pågår. Kanske slutar den med att Ankan får ett tillfälligt hjälpmedel igen, en genväg till magen. Vi vill inte plåga hans lilla mun och näsa för mycket.
 Men kanske inte. Ankan får avgöra det själv, genom att äta. Eller inte äta (så mycket).

Och egentligen är han alltså, typ, fem och en halv månad.