Ankan kan ju egentligen inte sitta på egen hand. Men de vackra gamla fåtöljerna från pappas barndomshem (då var dom i grön plysch) passar honom precis.
Jonatan är för övrigt inte det första barnet i huset, som förtrollats av luften, ljuset och (den relativa) stillheten på glasverandan. Precis som storebror blir han lugn och tankfull därute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar