Hungrigast

 Stackars Ankan har nog aldrig varit så hungrig. Inte nog med att han skulle fasta mellan klockan 06 och 12, dessutom blev hans operation (förstås) försenad. Tur att tummen fanns, även om händerna dessutom var inslagna i ett obegripligt bandage.
 Men nu är han opererad och försedd med en praktiskt anordning i maghöjd, och efter en nervpåfrestande lång väntan återbördad i mammans vård. Fortfarande hungrig, men det är väl något vi ska kunna åtgärda i dom dagar som kommer. Det är ju själva idén med alltihop.
 Hem på torsdag. Tror vi.

Knapplöst, klockan klämtar

Så här söt ser Ankans lilla mage ut om man knäpper upp hans pyjamas. Än så länge, men inte länge till. I detta nu finns Jonatan och hans ankmamma på Skånes Universitetssjukhus i Lund och väntar på morgondagens operation för att montera in lite extrautrustning på honom.
 Knappen i magen ska säkerställa att han alltid får mat, och så mycket mat han behöver, oavsett vad hans lilla mun har för åsikt i frågan.
 Ankan har firat detta med att äta ur flaskan på bättre sätt än på många veckor. Någon sorts budskap kanske, eller bara ett bevis på att det var bra att tänderna äntligen tittade fram i underkäken.

 Föräldrarna är fortfarande lika tvehågsna, egentligen vill dom inte att någon ska skära i deras lilla Anka, och tycker oftast att han är bra som han är, men ändå så tror dom att det här kanske på lång sikt är för allas bästa. Bilden tagen strax utanför sjukhuset.

Och här Jonatan i sin sjuksäng på vårdavdelning 65. För första gången sedan 30 december - vibbarna är tämligen motsägelsefulla.

Ankan själv tycker, numera, att sjukhus är ganska trist. Dåligt med underhållning och ingen storebror inom synhåll.

Första besöket i Ankeborg

Jonatans längsta resa i livet var nyligen till Malmö. Nu kan han däremot skryta med att ha åkt ända till Göteborg, för att inte säga Landvetter. Här sprattlar han förtjust på golvet hos vännerna Peter och Helene K, medan storebror botaniserar bland deras son Emils många prylar.

Farbror Jens i Guldheden fick också besök. Hans parkettgolv visade sig vara mycket halt, det var utomordentligt enkelt att förflytta sig baklänges, och hårt - det senare visade sig när Ankan välte.

Storebror botaniserade förstås i Jens fina uppsättning med leksaker, oftast nyttjade av hans kusinbarn Anton och Filippa, medan Jonatan inriktade sig på humankapitalet.

Denna fina leksak, som också fungerar som värmekudde, fick Jonatan av vännerna Helene A och Cålle som också dök upp i Landvetter för att hjälpa till.

Samling framför tv-n. Jonatan, Jack, Emil och Peter, de sistnämnda  son och far. Som kanske syns.

Vägkrogens nöjen. Storebror är nöjd med leksak, pommes frites och hamburgare på restaurangen i Örkelljunga, Jonatan nöjde sig med samma gamla vanliga flaska och att få vara med. Sedan var det gasen i botten hem.

 Och de sista milen efter Hässleholm var faktiskt enda gången på hela utflykten som Ankan visade sig aningen trött på hela konceptet resa. Det var väl hemlängtan som tog över.

Tand i näbben

Finns det fåglar med tänder? Inte nuförtiden, va? Fast nu finns det en!

Ankan har nämligen numera näbb med bett. Hans allra första tand har lyckats ta sig upp till ytan, den känns så vass och fin som man kan begära.

Skönt, tycker föräldrarna, som tycker sig ha anat tänderna därnere under ytan i så där tre månader nu, ungefär varje gång som sonen sticker en eller flera fingrar i mun och gnuggar sin gom. (Det är ofta, det!)

Dessutom har han en ny matchvikt: 6.450 gram. Vilket betyder att han fortsätter att växa, men mycket långsamt. Fast från och med nästa vecka kanske det blir annan fart på tillväxten.

Flaskan han kramar så hårt? "Infatrini byggde denna kropp!"

Duck´s Gang

 När Ankan beger sig till vattnet, så saknas det inte sällskap. Här umgås han med morfar Calle och morbror Peter nere hos den förstnämnde.

På stranden. Storebror och mamma hänger förstås med.

Kusinen Niklas var också där. Han visade sig vara storartad på att gräva kanaler i sanden tillsammans med storebror.

Och vem hade trorr att morfar var så bra på att hålla ett litet pyttebarn i ett så stadigt men tryggt grepp!

Vertikalt

 Ankan gillar björnar. I vanliga fall brukar dom sväva över hans huvud där han ligger på skötbordet, men idag gick hans längtans drömmar i uppfyllelse.

 För titta, så stadigt han står på sina små ben! (Med lite hjälp förstås.) För stå upp måste man ju om man ska komma åt sina älskade små nallar.

För visst säger den här blicken allt!

Tre kvarts

 1 augusti. Sommarens sista månad är här. Och just idag alltså nio månader sedan Jonatan Anka kom till världen, 1 november 2010.

Han var en liten plutt då. Det är han nu också, med sina 6,3 kilo bara en puttefnask jämfört med så gott som alla jämnåriga.
 Men för oss är han nu en stor och duktig (och förstås underbar) liten pojke. Han förstår så mycket, deltar efter bästa förmåga i familjens liv och har lärt sig massor. Som att blixtsnabbt sträcka ut armen för att rycka åt sig kameran på den övre bilden.
 Den här gången gick det inte. Pappa var också snabb.