Premiär!

 När folktandvården skickade sin första inbjudan till Jonatan Sandgren Clausen hamnade kuvertet långst ned i en hög med andra försändelser från sjukvården, så han kom aldrig iväg. Lika bra det. Vad skulle dom göra med en unge som vägrade öppna mun.
 Men det var då det. Nuförtiden blir Ankan mer sugen för varje dag på att experimentera därinne.

 Och nångång måste även en Anka borsta tänderna för första gången. Nu när han ändå har sex stycken, fyra däruppe och två därnere.
 Han var verkligen med på noterna - öppnade förtjust och nyfiket munnen. Så här såg det ut.

Och så har han fått en ny favorit på matområdet, en tlll alltså. Välling kan man ju liksom inte klara sig utan. Men yoghurt är faktiskt precis lika gott, säger Ankan.

En trappa ner

 Helt plötsligt var Jonatan borta. Eller: utom synhåll. Han återfanns vid storebrors fötter. Det vill säga, under bordet.
 Däruppe satt Jack och knattrade på tangenterna. Därnere förföljde lillebror brandbilen ända fram hit.

Här sitter jag, allihopa. Under min korkek. Och är så lycklig... Fast, som redan meddelats, inte utan min brandbil.

På gång

"Hey ho, let´s go!" The Ramones stolta ord skulle kunna vara Jonatans paroll just nu. Här händer det saker, i hög hastighet.

Nu gör han väldigt gärna så här...

...och det här vore nog också roligt, tror Jonatan.

Inte så att Ankan kryper, även om man kan se att han ibland är sugen på att försöka. Men gå - det vill han gärna. Om någon håler. Fast om ingen gör det, så försöker han gärna ändå...

Och ställa sig, mot saker - det är också väldigt frestande.

Ankan lever med andra ord farligt. Men roligt.

Inte utan min brandbil (Eller. Jacks brandbil)

 Det här har varit en sådan dag, då pappan då och då ryckt till och kommit ihåg att han har en ettåring som han förmodas ha full koll på. Och även erinrat sig dyrt vunna erfarenheter från tidigare barn, den gamla sanningen att när ungen är som tystast då är det mest fara på färde.
 Men inte Ankan, inte! Han har bara suttit och pysslat. Och suttit. Och pysslat. I godan ro. I timtal. På samma ställe. Med samma prylar.
 Under sin korkek, skulle jag ha skrivit, om frasen inte varit aningen utsliten. I varje fall har Jonatan idag varit en mycket nöjd kille som varit ovanligt lite arbetskrävande.
 Kanske för att han fått leka med storebrors saker och för att storebror (nästan) tolererat det.

Och allra kärast är den här fina brandbilen, som för osannolikt mycket oväsen. (Det gillar Ankan. Kanske är hans hörsel fortfarande aningen nedsatt. Eller så är han helt enkelt ett barn.)
 Denna brandbil fick Jack när han fyllde ett år. Den skrämde livet ur honom. Han skrek av skräck bara han såg den, så den fick gömmas undan tills han var ungefär tre. (Kanske är det därför den fortfarande är i topptrim.)
 Men familjens andra ettåring känner helt annorlunda. Kanske för att han är luttrad från födseln. Kanske för att han är lillebror. Eller så är dom helt enkelt bara två olika sorter.

Sladdbarn

Lillpojkens ökande rörlighet är inte bara av godo. Han lyckas nu snabbt ta sig fram till alla möjliga ställen, somliga av dem inte ofarliga.
Hans storebror struntade högaktningsfullt i eluttagen. Han var bara intresserad av det man kopplade in där. Alla barnsäkerhetsprylar var helt onödiga. Då alltså.
 Jonatan däremot, han älskar sladdar och slangar. Kanske är det ett olyckligt  resultat av hans speciella första miljö. Redan har han visat stor förmåga att dra ut (och försöka sätta in) stickkontakter.
 Slangen han älskar mest är den som brukar gå till hans knapp. Får han händerna på den så kan han pyssla halva dagen. Den syns f ö på denna bild, i den hand som inte håller två elsladdar, en grön och en vit.
 Familjens sladdbarn!

Pojken reser sig

 Det går bra för Jonatan just nu. Föräldrarna följer förtjust framstegen. Kanske är dom inte så märkvärdiga, men när man vant sig vid att inte förvänta sig mycket så är det väldigt roligt när pojken ändå tar kliv i utvecklingen.
 Som ikväll: för första gången reste han sig, utan hjälp, mot ett föremål (tv-soffan).

 Och så ökar hans hastighet på golvet märkbart dag för dag, nästan timme för timme. Nej, han går inte, inte kryper han heller. Som den anka han är vaggar han (eller egentligen hasar).
 Med lite hjälp av höger hand får han en vinnande rytm och flyter fram mot djärva mål i fjärran.

 Och så äter han, som om hungersnöd står för dörren. (Och det gör det kanske - så mycket energi han verkar förbruka.)
 Till föräldrarnas glädje äter han dessutom just nu större delen av maten ur flaskan (med hög fart), endast en mindre del genom knappen.
 Jo, han tränar sig på fast föda också. Fast där är han fortfarande långsam.

En vattenfågel

 Att Ankan gillar vatten är kanske ingen högoddsare. (Han skriker inte alls så mycket som storebror när han tvättar håret t ex.)
 Men när han är nybadad, visar det sig att han - även det olikt storebror - har vågor i håret.

Och han trivs verkligen i Ankans rätta element. Första badet i badkaret tillsammans med storebror var en fantastisk succé. Båda killarna tyckte det var roligt, och Jonatan såg ut som den mest självklara anka. En vattenfågel.