Inte utan min brandbil (Eller. Jacks brandbil)

 Det här har varit en sådan dag, då pappan då och då ryckt till och kommit ihåg att han har en ettåring som han förmodas ha full koll på. Och även erinrat sig dyrt vunna erfarenheter från tidigare barn, den gamla sanningen att när ungen är som tystast då är det mest fara på färde.
 Men inte Ankan, inte! Han har bara suttit och pysslat. Och suttit. Och pysslat. I godan ro. I timtal. På samma ställe. Med samma prylar.
 Under sin korkek, skulle jag ha skrivit, om frasen inte varit aningen utsliten. I varje fall har Jonatan idag varit en mycket nöjd kille som varit ovanligt lite arbetskrävande.
 Kanske för att han fått leka med storebrors saker och för att storebror (nästan) tolererat det.

Och allra kärast är den här fina brandbilen, som för osannolikt mycket oväsen. (Det gillar Ankan. Kanske är hans hörsel fortfarande aningen nedsatt. Eller så är han helt enkelt ett barn.)
 Denna brandbil fick Jack när han fyllde ett år. Den skrämde livet ur honom. Han skrek av skräck bara han såg den, så den fick gömmas undan tills han var ungefär tre. (Kanske är det därför den fortfarande är i topptrim.)
 Men familjens andra ettåring känner helt annorlunda. Kanske för att han är luttrad från födseln. Kanske för att han är lillebror. Eller så är dom helt enkelt bara två olika sorter.