Upprätt

 Gå kan han inte. Stå kan han inte heller. Fortfarande är det hasa runt på rumpan som gäller för Jonatan.
 Men aptiten växer hela tiden på att komma upp. Att få¨ett fågelperspektiv.

Så därför är det ingen överraskning när pojken helt plötsligt står där vid leksaksspisen och pysslar, och pysslar.
 Så länge benen bär.

Plommon surprise

 Kolla, vad snyggt! Här har det ätits så det syns över hela kroppen. Men vad då, undrar ni säkert.

 Och svaret är: katrinplommonpuré. Något som Ankan gillar, inte bara för smaken utan också för konsistensen. Den innehåller ju inte hårda saker som kan fastna i hans känsliga svalg.
 Dessutom har ju plommomnsmeten mirakulösa egenskaper på ett område där lillpojken just för tillfället behöver lite extra skjuts. (Fast helst lagom.)

Gapar efter mycket

 Ankans gap är inte så stort. Vägen ner genom strupen trång. Särskilt oral är han inte, pojken. Och sedan operationen i Malmö har tummen inte gjort många besök i mun.
 Ändå händer saker. Ett långsamt och försiktigt experimenterande pågår. Jonatan är absolut sugen på att pröva nya smaker och att ta saker, särskilt om dom är mjuka, i mun. Mindre aptit har han på att sedan svälja ned dom.
 Men se här! Vad är det pojken, helt frivilligt, sitter där och tuggar på. Ett sugrör?

Inte alls! Det är fjärrkontrollen till Jacks mekaniska skalbagge. Var själva baggen befinner sig just nu är oklart, den reagerade inte märkbart på Ankans signaler.
 6 februari ska han på återbesök hos läkarna som lagade hans svalg. Ska bli intressant att höra vad dom tycker om det som hänt därinne sedan dess.

Ankor kryper inte

Det vet ju alla! Att ankor inte kryper. Men i sitt fixande och trixande och utforskande av kroppens alla o- och möjligheter, så händer det allt oftare att Jonatan hamnar så här.
 Det gör honom inte förtjust. Snarare förbryllad. Förmodligen minns han också hur sur han blev när, för länge sedan, säkert minst en månad sedan, ambitiösa föräldrar placerade honom i krypställning mot hans vilja.
 Nu hamnar han i alla fall så här alldeles själv. Men kryper gör han inte, inte än i alla fall. Ibland kallar han på hjälp efter ett tag. Ibland lyckas han backa sig upp till sittande igen.
  Då kan han förflytta sig. För vaggar fram - det gör ju ankor.

Fågelfri på rymmen

 Än bär vingarna inte riktigt. Då duger rumpan att hasa sig iväg på. Fort går det. Och långt bort bär det.

Och plötsligt är den lille framme vid det här farliga stället. Hittills har han inte vågat sig på att betvinga trappan.
 Men det vet ju alla vart ankan vill: upp, upp, upp. Och vad är bättre än en trappa att klänga uppför?
Nedfärden vågar man inte tänka på.

...dansar Ankan på bordet

Jo, Jonatan är väldigt förtjust i Jacks järnväg - lok, vagnar och räls. All of it.

 Jack är inte lika förtjust. Inte alls!
 Dilemmat löses ibland med fredliga medel. Då får lillebror några mindre viktiga fordon och larvar runt på ett helt annat golv och är tämligen nöjd, medan storebror kan leka med resten av anläggningen och var nöjd, han också.
 Men så ibland... Är Jack på dagis. Och föräldrarna slarvar med uppsikten, eller unnar helt enkelt den lille att ha lite roligt.
 Då blir resultatet det man kan beundra längst upp.

Förflyttning framåt

 Full fart framåt. Hasande på rumpan - ofta på ett sätt som påminner om hur det ser ut när någon som inte kan ro försöker förflytta en eka över vattnet - har Ankan lämnat brandbilen på efterkälken.
 Fast för säkerhets skull har han den ändå på släp.

Bröderna, var och en med ett fordon efter sin kapacitet.
Jack kör dammsugaren i förgrunden, medan lillebror och hans brandbil säkrar bakåt.