Rör sig snabbt - växer långsamt

 Ankan har varit tillbaka på Neo. Doktor Bo och sköterskan Erika tycker han är jätteduktig. Dom var mycket imponerade av pojkens nya stora rörelseregister, hur han for runt undersökningsrummets golv på rumpan och hur han hela tiden illustrerade sin förmåga att resa sig mot saker.
 Kanske är det för att Jonatan förbrukar så mycket energi som han inte växer så mycket... Senaste matchvikt noterades till 8,2 kilo. En ökning på 150 gram under sex veckor. Inte särskilt hastigt.
 Detta trots att hans föräldrar tycker att han fått ovanligt mycket föda på sista tiden och kräkts ovanligt lite.

Aktivitetslysten liten rackare - sätter allting på spel.
 Den här bilden är inte ett dugg arrangerad. Jonatan letade själv fram föräldrarnas gamla Monopol,  öppnade lådan och tog fram ett och annat. Inte minst tärningen, som han slog kärleksfullt gång på gång.(Säkert inspirerad av storebror och pappa som suttit på golvet och spelat fiskspelet en stund tidigare.)
 Ankan - en gambler.

Sladdbarn (2) och bus baby

 Jonatan gillar sladdar. Idag kom han helt plötsligt guppande genom vardagsrummet med en lång, lång datorsladd i kölvattnet. Som tur var, var ingen ände fastgjord någonstans, varken i eluttaget eller datorn.

 Ja, sladden är lång, lång - mycket längre än en liten anka. Ganska roligt, tycker Jonatan

.

Jonatan tillbringar ibland långa stunder i olika ändar av familjens undervåning, i kök, vardagsrum, tv-rum och farstu. Där finns så mycket som intresserar honom och ibland får han tillgång till det länge, innan ordningsmakten rycker ut och säger stopp.
 Här har han t ex påträffat och inventerat lådan med storebrors älskade bussar.
 Vad hände då, tror ni?

Inget uppseendeväckande, visade det sig.
- Äsch, det gör inget, jag använder dem inte längre, sa Jack generöst.
Man kan fråga sig om just det var orsaken till att Jonatan strax därefter lämnade bussarna åt deras öde och gav sig ut efter mera spännande (och förbjudna) jaktmarker.

Ängel och virvelvind

 Huvudsakligen är husets lilla Anka fortfarande en ängel, ett underbart litet barn. Fast en ängel som tar för sig, och ibland visar temperament genom att höja rösten, riva mammas och pappas ansikten med sina små ankklor eller dra storebror i håret när han blockerar vägen till mammas famn.
 Och så har han ju fått en helt annan hastighet, och en ganska privat agenda. Plötsligt är han någon helt annanstans, och gör... Ja, något helt annat.

När hans mamma upptäckte bytingen i full färd med den här sysselsättningen kunde hon inte riktigt bli arg. Hon lät Jonatan sitta där en stund och vara lycklig.

Upprätt

 Gå kan han inte. Stå kan han inte heller. Fortfarande är det hasa runt på rumpan som gäller för Jonatan.
 Men aptiten växer hela tiden på att komma upp. Att få¨ett fågelperspektiv.

Så därför är det ingen överraskning när pojken helt plötsligt står där vid leksaksspisen och pysslar, och pysslar.
 Så länge benen bär.

Plommon surprise

 Kolla, vad snyggt! Här har det ätits så det syns över hela kroppen. Men vad då, undrar ni säkert.

 Och svaret är: katrinplommonpuré. Något som Ankan gillar, inte bara för smaken utan också för konsistensen. Den innehåller ju inte hårda saker som kan fastna i hans känsliga svalg.
 Dessutom har ju plommomnsmeten mirakulösa egenskaper på ett område där lillpojken just för tillfället behöver lite extra skjuts. (Fast helst lagom.)

Gapar efter mycket

 Ankans gap är inte så stort. Vägen ner genom strupen trång. Särskilt oral är han inte, pojken. Och sedan operationen i Malmö har tummen inte gjort många besök i mun.
 Ändå händer saker. Ett långsamt och försiktigt experimenterande pågår. Jonatan är absolut sugen på att pröva nya smaker och att ta saker, särskilt om dom är mjuka, i mun. Mindre aptit har han på att sedan svälja ned dom.
 Men se här! Vad är det pojken, helt frivilligt, sitter där och tuggar på. Ett sugrör?

Inte alls! Det är fjärrkontrollen till Jacks mekaniska skalbagge. Var själva baggen befinner sig just nu är oklart, den reagerade inte märkbart på Ankans signaler.
 6 februari ska han på återbesök hos läkarna som lagade hans svalg. Ska bli intressant att höra vad dom tycker om det som hänt därinne sedan dess.

Ankor kryper inte

Det vet ju alla! Att ankor inte kryper. Men i sitt fixande och trixande och utforskande av kroppens alla o- och möjligheter, så händer det allt oftare att Jonatan hamnar så här.
 Det gör honom inte förtjust. Snarare förbryllad. Förmodligen minns han också hur sur han blev när, för länge sedan, säkert minst en månad sedan, ambitiösa föräldrar placerade honom i krypställning mot hans vilja.
 Nu hamnar han i alla fall så här alldeles själv. Men kryper gör han inte, inte än i alla fall. Ibland kallar han på hjälp efter ett tag. Ibland lyckas han backa sig upp till sittande igen.
  Då kan han förflytta sig. För vaggar fram - det gör ju ankor.

Fågelfri på rymmen

 Än bär vingarna inte riktigt. Då duger rumpan att hasa sig iväg på. Fort går det. Och långt bort bär det.

Och plötsligt är den lille framme vid det här farliga stället. Hittills har han inte vågat sig på att betvinga trappan.
 Men det vet ju alla vart ankan vill: upp, upp, upp. Och vad är bättre än en trappa att klänga uppför?
Nedfärden vågar man inte tänka på.

...dansar Ankan på bordet

Jo, Jonatan är väldigt förtjust i Jacks järnväg - lok, vagnar och räls. All of it.

 Jack är inte lika förtjust. Inte alls!
 Dilemmat löses ibland med fredliga medel. Då får lillebror några mindre viktiga fordon och larvar runt på ett helt annat golv och är tämligen nöjd, medan storebror kan leka med resten av anläggningen och var nöjd, han också.
 Men så ibland... Är Jack på dagis. Och föräldrarna slarvar med uppsikten, eller unnar helt enkelt den lille att ha lite roligt.
 Då blir resultatet det man kan beundra längst upp.

Förflyttning framåt

 Full fart framåt. Hasande på rumpan - ofta på ett sätt som påminner om hur det ser ut när någon som inte kan ro försöker förflytta en eka över vattnet - har Ankan lämnat brandbilen på efterkälken.
 Fast för säkerhets skull har han den ändå på släp.

Bröderna, var och en med ett fordon efter sin kapacitet.
Jack kör dammsugaren i förgrunden, medan lillebror och hans brandbil säkrar bakåt.

Premiär!

 När folktandvården skickade sin första inbjudan till Jonatan Sandgren Clausen hamnade kuvertet långst ned i en hög med andra försändelser från sjukvården, så han kom aldrig iväg. Lika bra det. Vad skulle dom göra med en unge som vägrade öppna mun.
 Men det var då det. Nuförtiden blir Ankan mer sugen för varje dag på att experimentera därinne.

 Och nångång måste även en Anka borsta tänderna för första gången. Nu när han ändå har sex stycken, fyra däruppe och två därnere.
 Han var verkligen med på noterna - öppnade förtjust och nyfiket munnen. Så här såg det ut.

Och så har han fått en ny favorit på matområdet, en tlll alltså. Välling kan man ju liksom inte klara sig utan. Men yoghurt är faktiskt precis lika gott, säger Ankan.

En trappa ner

 Helt plötsligt var Jonatan borta. Eller: utom synhåll. Han återfanns vid storebrors fötter. Det vill säga, under bordet.
 Däruppe satt Jack och knattrade på tangenterna. Därnere förföljde lillebror brandbilen ända fram hit.

Här sitter jag, allihopa. Under min korkek. Och är så lycklig... Fast, som redan meddelats, inte utan min brandbil.

På gång

"Hey ho, let´s go!" The Ramones stolta ord skulle kunna vara Jonatans paroll just nu. Här händer det saker, i hög hastighet.

Nu gör han väldigt gärna så här...

...och det här vore nog också roligt, tror Jonatan.

Inte så att Ankan kryper, även om man kan se att han ibland är sugen på att försöka. Men gå - det vill han gärna. Om någon håler. Fast om ingen gör det, så försöker han gärna ändå...

Och ställa sig, mot saker - det är också väldigt frestande.

Ankan lever med andra ord farligt. Men roligt.

Inte utan min brandbil (Eller. Jacks brandbil)

 Det här har varit en sådan dag, då pappan då och då ryckt till och kommit ihåg att han har en ettåring som han förmodas ha full koll på. Och även erinrat sig dyrt vunna erfarenheter från tidigare barn, den gamla sanningen att när ungen är som tystast då är det mest fara på färde.
 Men inte Ankan, inte! Han har bara suttit och pysslat. Och suttit. Och pysslat. I godan ro. I timtal. På samma ställe. Med samma prylar.
 Under sin korkek, skulle jag ha skrivit, om frasen inte varit aningen utsliten. I varje fall har Jonatan idag varit en mycket nöjd kille som varit ovanligt lite arbetskrävande.
 Kanske för att han fått leka med storebrors saker och för att storebror (nästan) tolererat det.

Och allra kärast är den här fina brandbilen, som för osannolikt mycket oväsen. (Det gillar Ankan. Kanske är hans hörsel fortfarande aningen nedsatt. Eller så är han helt enkelt ett barn.)
 Denna brandbil fick Jack när han fyllde ett år. Den skrämde livet ur honom. Han skrek av skräck bara han såg den, så den fick gömmas undan tills han var ungefär tre. (Kanske är det därför den fortfarande är i topptrim.)
 Men familjens andra ettåring känner helt annorlunda. Kanske för att han är luttrad från födseln. Kanske för att han är lillebror. Eller så är dom helt enkelt bara två olika sorter.

Sladdbarn

Lillpojkens ökande rörlighet är inte bara av godo. Han lyckas nu snabbt ta sig fram till alla möjliga ställen, somliga av dem inte ofarliga.
Hans storebror struntade högaktningsfullt i eluttagen. Han var bara intresserad av det man kopplade in där. Alla barnsäkerhetsprylar var helt onödiga. Då alltså.
 Jonatan däremot, han älskar sladdar och slangar. Kanske är det ett olyckligt  resultat av hans speciella första miljö. Redan har han visat stor förmåga att dra ut (och försöka sätta in) stickkontakter.
 Slangen han älskar mest är den som brukar gå till hans knapp. Får han händerna på den så kan han pyssla halva dagen. Den syns f ö på denna bild, i den hand som inte håller två elsladdar, en grön och en vit.
 Familjens sladdbarn!

Pojken reser sig

 Det går bra för Jonatan just nu. Föräldrarna följer förtjust framstegen. Kanske är dom inte så märkvärdiga, men när man vant sig vid att inte förvänta sig mycket så är det väldigt roligt när pojken ändå tar kliv i utvecklingen.
 Som ikväll: för första gången reste han sig, utan hjälp, mot ett föremål (tv-soffan).

 Och så ökar hans hastighet på golvet märkbart dag för dag, nästan timme för timme. Nej, han går inte, inte kryper han heller. Som den anka han är vaggar han (eller egentligen hasar).
 Med lite hjälp av höger hand får han en vinnande rytm och flyter fram mot djärva mål i fjärran.

 Och så äter han, som om hungersnöd står för dörren. (Och det gör det kanske - så mycket energi han verkar förbruka.)
 Till föräldrarnas glädje äter han dessutom just nu större delen av maten ur flaskan (med hög fart), endast en mindre del genom knappen.
 Jo, han tränar sig på fast föda också. Fast där är han fortfarande långsam.

En vattenfågel

 Att Ankan gillar vatten är kanske ingen högoddsare. (Han skriker inte alls så mycket som storebror när han tvättar håret t ex.)
 Men när han är nybadad, visar det sig att han - även det olikt storebror - har vågor i håret.

Och han trivs verkligen i Ankans rätta element. Första badet i badkaret tillsammans med storebror var en fantastisk succé. Båda killarna tyckte det var roligt, och Jonatan såg ut som den mest självklara anka. En vattenfågel.