Snart ett kvarts år. Typ.

Gissa vem som är tre månader gammal i morgon! (Om man räknar på det viset. Man kan också hävda att han snarare är motsvarande 1½ till två månader.).
 Dagen firas med återbesök på CSK. Många är dom som vill se hur stor och duktig - och utan tub! - deras lilla Anka har blivit.

Tripp trapp trull

 Katten på råttan, råttan på repet... Det är inte utan att Ankans pappa erinrar sig den gamla ramsan när han lägger sig på golvet för att insupa lillpojkens doft, och helt plötsligt får en mycket större pojke på sin egen rygg.
Pappan på Ankan, Humlan på Pappa!

 Med andra ord är det trångt värre i Jonatans lilla babygym.

Storebror övervakar hur lillebror har det under hans gamla tak.

Sova vid vattnet

 Jonatan fick följa med mamma, pappa och Jack till stranden ännu en söndag. Vilsamt värre. Det är något hypnotiskt över vågor, vatten och sol.

Hemma har Ankan gärna ögonen öppnare. Och, jo, vi har hittat storebrors babygym. Jonatan trivs riktigt bra under dess höga tak.

Anka med Anka

 Av alla söta mjukisdjur som vår lilla Anka har fått från snälla vänner,är den här den gulligaste. Visst känns dom som ett fint par, Anka&Anka.

Extra tack till givarna, Helene och Kålle i Lerum, och förlåt att gåvan inte hamnat till allmänt beskådande förrän nu...

Golvad

 Skeppbruten på en ö ute på det stora, stora köksgolvet.

 Spännande utgångspunkt för en nyfiken liten pojke. (Men trampa inte på honom!)

Var har Jacks babygym blivit av, kan man undra. Lillebror vill ha något att titta på, och kanske också med tiden sträcka sig efter.

Ankan, statusuppdatering

 Tröttnat på Ankan? Är han inte spännande längre? Nu när han inte tycks sväva mellan liv eller död (fast det har han nog aldrig gjort), och inte är en liten plutt på 1,6 kilo längre. Och inte heller övervakas sekund för sekund av östra Skånes skickligaste sköterskor, alla dessa fantastiska kvinnor i grönt...
 Det är begripligt om du, käre läsare, inte längre tycker att de små händelserna i Ankans liv är så dramatiska. Det är dom ju inte heller. Mer än för hans föräldrar.
 Det betyder inte att han plötsligt förvandlats till en dussinbebis.

 Ankan har fortfarande sina egenheter. Som det faktum att han varken ammar eller är särskilt bra på att suga ur flaska. Sin mat får han genom den tunna, tunna sondslangen. Hur länge det kommer att fortsätta vara på det viset, är det ingen som vågar gissa.
 Och så har han ju sin gomspalt, öppningen mellan näsa och hals där långt bak. Och sin Pierre Robin, den outvecklade hakan, som kanske inte vuxit färdigt förrän han är sex år så där. Det medför ju att hans tunga sitter fel, även om den inte längre tycks - tycks, alltså - kunna kväva honom. Detta faktum hindrar inte Ankan från att med hjälp av tungan frambringa de kusligaste ljud när han andas (när han är på det humöret).
 Allt det här kommer att fixa sig.

 Om hans egenheter också är orsaken till att han ofta har magknip och ofta kräks på det effektfullaste sätt, ja, vem vet? Det kan ju också bero på att han bara är en bebis, och sådana levereras ju inte fullt funktionsdugliga. Det är så mycket dom måste lära sig, och lära sin föräldrar.

 Det viktigaste ni behöver veta om Ankan är dock att han är en underbar liten kille, väldigt söt, väldigt tapper och av allt att döma med ett obegripligt uthålligt humör.

Långsmal

 Nej, anorektiker är han inte. Men Ankans mage är inte alltid samarbetsvillig med Projekt Gödanka. Pojkens pappa hade redan utlovat fyra kilo, men sonen tvekar: 3.960 gram i tisdags (fulltankad) och bara 3.940 gram (halvtom) idag torsdag.
 Vi besparar er detaljerna om alla sätt som den lilla ankmagen sätter käppar i hjulet, bortsett från upplysningen att den ofta gör det med förvånansvärd kraft.

Inte tyngre, alltså, men längre. Om man ska tro den senaste mätningen, och det ska man väl kanske. 53 centimeter lång är han numera, den lilla smalungen.
 Förhoppningsvis har han inte krympt till nästa gång.

Hemma med pappa

...medan mamma är på stan och shoppar loss. Då måste vi hitta på något kul!
 Jag tror vi börjar med att kräkas ner honom. Sedan behöver jag nog vila mig en stund.

Och sedan mamma, så kissade jag på hans byxor och på golvet!

För att inte tala om hur mycket bajs det kom sedan. Svart, segt och luktstarkt...

Han gillar mig ändå, verkar det som. Undrar vad det beror på.

Paul Anka

 Ni vet väl vem som har namnsdag idag... Paul (och hans svenske namne Pål)!
 Och eftersom Jonatan, när processen väl är komplett, kommer att heta på det viset, så firar han denna stora dag tillsammans med en annan Paul.
 Men det är inte efter McCartney han fått namnet, påstår hans mamma (som vill ha Beatles för sig själv). Utan, givetvis, Anka.

Jonatan är ju snart tre månader (rent formellt) och då tycker myndigheterna att man ska ha grunnat färdigt. Namngivningsprocessen närmar sig följaktligen ett krtiskt skede.
 Jonatan Paul (nånting) Sandgren Clausen. Ja, vad passar in, tycker ni? Begåvade förslag mottas gärna. Skickas till adressen: Paul c/o Anka.

Och Jack är förstås uppkallad efter John Lennon.

Handpåläggning

 Så här ser han ut, Jonatan Anka, helt utan tillbehör. Ingen tub i näsan. Ingen sondslang i näsan. Bara 100 procent äkta oförfalskad anka.
 Men hallå... Det är, tyvärr, inte så att han klarar sig utan allt detta. Sin sondslang behöver han ända tills han lär sig äta själv, med hjälp av flaska eller sked. Så har inte skett än. Sondslangen saknas eftersom pojken kräktes upp den.
 Och han är väldigt bra på att kräkas, tyvärr, speciellt idag.

Extra händer verkar han också ha. Vems är dom?

Jo, dom tillhör storebror. Han stannade hemma från dagis idag, för att undersöka om lillebror möjligen har några hemliga extraförmåner som även äldre bröder borde åtnjuta.
Om det är så? Juryn är fortfarande ute.

Strandad

Den som gör en resa har något att berätta. men det är osannolikt att detta gäller Ankan och hans resa till havet idag. Han sov.
-
Hur går det för Jonatan?
Långsamt. Men ganska bra.
Ett replikskifte mellan Ankans föräldrar, som är en bra sammanfattning på det mesta som hänt sedan pojken kom hem 30 december.
Vad hände idag då? En massa långsamma saker, som gick ganska bra, t ex denna utflykt till havet och stranden i Äspet. Den andra i Ankans liv. Andra söndagen i följd.
Två gånger är en vana.

Pappa, mamma, Ankan

 Jag försöker verkligen rapa, pappa, men det är så svårt när man bara är en liten Anka. Kräkas är mycket lättare.

En sån mysig ställning, mamma, jag känner mig verkligen väldigt avslappnad så här. Speciellt som klockan är 22 på kvällen och storebror har somnat, då är min position i familjen ohotad.

På ankfronten intet nytt

En lördag i Ankans liv. Ingen dramatik alls i skrivande stund.
Om det inte kan räknas att familjen i bil passerade CSK, den plats där Jonatan fortfarande tillbringat mer än hälften av dagarna i sitt lilla ankliv. 59 dagar där inne. 23 dagar härute, än så länge. Men det är ändå dom senaste dagarna som väger tyngst. Ingen i familjen ville tillbaka in. (Därmed absolut inget ont sagt om varken Neonatal eller dom som jobbar där.)
En lördag i Ankans liv. Liksom så många andra dagar hänger han gärna i tv-soffan, husets hjärta.

Med och utan

Kolla en fridfull kille. I natt har han varit utan sin tub, den som hjälpt hålla tungan i styr men samtidigt ställt till med en massa elände, i fyra dygn.
 Det har gått bra. Inte problemfritt, men ändå väldigt positivt. Även om det inte bara är kul att ligga vaken mitt i natten och lyssna på hur Jonatan och hans tunga drabbar samman. Ganska konstiga ljud uppstår, och ibland väcker dom ångest.
 Men bra är det ändå. Det känns bara så naturligt och rätt att ens barn inte ska ha ett decimeterlångt plaströr instucket i sitt huvud.
(Eller hur? Men du som aldrig behövt grunna över den saken, kom ihåg att vi länge trodde att det var just det röret som säkerställde att han fick det syre han behövde.)
 Dessutom kan han äntligen trycka sin näsa hårt mot vad han behagar, på jakt efter allt det där en bebis söker. Väldigt rätt.

På bilden överst ser man Ankan som han ser ut idag, utan tub. Den här bilden däremot, från november, visar när han fått sin första säkerhetsnål och dessutom den lilla mössan som hjälpte sköterskorna att ge honom penicillin. 

Den togs 9 november, när han fått sin första infektion, och sedan dess har Jonatan haft sin tub nästan hela sitt liv. Tills nu alltså.

Spädgris, gödkalv, broiler...

 ...ja, kärt barn har verkligen många namn. Och det är mycket i familjens liv som kretsar kring projektet att pumpa i Ankan mer näring, så att han fortsätter växa som han ska.
 Knappt 3,9 kilo är i och för sig gigantiskt för en anka, men fortfarande betydligt mindre än hans tre storasystrar vägde redan Dag 1.

 Så projektet Göda Ankan har hög prioritet. Tillsammans med projektet Få lite tid över tll annat. Så nu ska Ankan bara äta sex gånger per dygn (tidigare åtta, senast sju), och i gelgäld blir förstås portionerna större.

Det är när Jonatan ligger och pustar ut efter ett matpass, och funderar på om han ska kräkas eller inte, som han får sina söta smeknamn. Gris, kalv och kyckling - fast han är en anka.
 I flugvikt, än så länge.

Dryga halvmetern

 Minns ni Jonatans födelsedata: 1 november var han 40 centimeter lång, och vägde kanske 1625 gram (förmodligen lite mindre, tror vittnen)...?
 Nu är det andra bullar.

Dagens matchvikt på vågen: 3.860 gram. Fyra kilo hägrar. Och längden - 51 cdentimeter! Halvmetern är passerad.
 En bjässe. Mycket att tycka om.

Rekordbebis

 Ankan och flaskan - returmatch!
Jonatan är verkligen ojämn. Ofta suger han bara fem till tio milliliter ur sin nappflaska, inte mycket för en kille som behöver väldiga 100 ml per mål. Ofta tror man att han både suger och sväljer, bara för att efteråt förvånat upptäcka att det bara var en minimal mängd som verkligen gick ned. Ibland gläder han alla med att få i sig hela 20 ml. (Resten serveras alltså genom sondslangen.)
 Föräldrarna har dock börjat experimentera med olika metoder för att få Ankans bångstyriga tunga ur vägen så att mjölken får enklare passage ner i magen.
 Och idag slogs det nytt ankrekord så det stod härliga till. 30 milliliter! Ankan är på gång.

Tänk att vi klarade det tillsammans, mamma!

 I samma veva har pojken passat på att slå nytt rekord utan sin trogna tub i näsan (inklusive säkerhetsnål). I skrivande stund är det ungefär 41 timmar. And counting...
 De dåraktigt tillitsfulla föräldrarna kombinerar till och med detta med att inte så sällan ha också den gula mätapparaten avstängd.
 Hittills har det gått bra. Ankan envisas med att fortsätta andas, lika bra utan tub, lika bra utan maskin.
 Kan man hoppas.

Familjemedlem

 Från sin bekväma utkikspunkt i soffan kollar Ankan in sin omgivning. Allt mer känns han som en en familjemedlem som dom andra.
 Två gånger i veckan får han besök av sköterskorna från Hemsjukvården. De tycker att Ankan nu är så stabil, stor och duktig att man kan begära mer av honom.
 - Det är bra att ni låter honom vara utan tub i näsan så länge! säger dom, och:
- Lägg honom på magen, så att han övar sig på att lyfta huvudet!
- Fortsätt att jobba på med flaskan, så att han lär sig suga!
Hur tuff och stark är lillpojken, egentligen? Jo, han klarar mycket. Men man kan kanske inte begära hur mycket som helst.

Soffan i all ära. Det här är ändå Jonatans favoritposition. Där är han fullkomligt avslappnad. Mamma, hos dig får jag väl ändå vara den lilla bebispojke jag allra helst vill vara!

Lika som bär (Anka & Anka)

 Om man går under namnet Ankan, så är det förstås ofrånkomligt att man med tiden får en sån här snygg dress med sin namne.

Och så här ser nya kläderna ut i helfigur: Kalle Inka. Sharp dressed man.

Jag ser inte (det där havet alla pratar om)

 Skriv in 16 januari 2011 i dagboken. Jonatan Ankas första förnimmelse av havet. För mer än en förnimmelse blev det aldrig. Det vore en överdrift att säga att han såg det. Men kanske kunde Ankan ändå, förnimma, förstå något av det speciella med att vara nära havets eviga vågor och under dess stora stora mäktiga himmel.

 Pappa och Jack njöt i alla fall av sin korta stund på den helt folktomma stranden intill Hanöbukten, med svag sydlig vind och nästan sex plusgrader.

Snart är vi tillbaka, lillebror! Då ska du kunna se, lukta , höra och kanske till med doppa en liten fot i havet!

Lillebror tar plats

 Jonatan Anka. En månad gammal. Om man räknar på ena sättet. Två och en halv månad. Om folkbokföringen får råda. Stor pojke. (3.680 gram och 49,5 centimeter. Fast det var ju i torsdags det.)
 Kanske måste han ha ett riktigt namn, ett sånt som myndigheterna förväntar sig, snart. Diskussionen om namngivning pågår, och det ena fantasieggande mellannamnet efter det andra uppenbarar sig.

 Att fastställa pojkens egentliga, mentala och kroppsliga, ålder är inte lätt. Förmodligen befinner han sig någonstans mellan de två offiiciella alternativen.
 Hur som helst tar han mer och mer plats. Allt mer blir den lilla Ankan en familjemedlem som vill vara med, om inte på jämlika så i alla fall på villkor efter sin förmåga.
 Och den förmågan är både mycket liten och större än man tror. Se bara hur skärskådande och nyfiket han möter sin mors blick. All världens visdom tycks ligga och vänta bakom dom ögonen.

Jag må vara en anka, men ynklig är jag inte. Utom ibland.

Se, vad Ankan brukar ha nedtryckt genom näsan!

Vad är det Ankans mamma har i handen? Jo, det är faktiskt ett exemplar av den omtalade tuben, en sådan som sonen brukar ha nedstucken genom näsborren ända ned i svalget. Just detta exemplar har tjänat ut, fyllt av kladd som det är.

Så ser dom ut. Långa, styva, böjda.

Och så här nöjd ser han ut,lille Jonatan, utan sin tub och dessutom utan sin övervakningsmaskin. Unfettered. Nästan som en vanlig bebis.

Orolig läsare: Men är ni inte lite övermodiga nu? Tänk om hans syreupptagning minskar och ni inte har någora varningsklockor som kan pingla!

Redaktören: Vi kör med manuell övervakning. Helt utan klockor.

The Edge

Visst ser Ankan ut som en popstjärna - och inte vilken som helst heller - i sin nyaste mössa, som fanns i julklappen från moster My! (Som anlände idag; tomtens renar har varit på villovägar).