Men i ankdammen, där är alla dagar lika. Jul som nyår som vardag. Helg som söcken. Man gör samma saker, lika mycket, eller lite. I ankdammen kan man inte avgöra skillnaden mellan mycket och lite.
Pojken växer och växer, men stor är han inte än. Han är bara större. Större än i går. Det är vackert så, det får duga.
Han är också outsägligt gullig och tycks ha någon sorts humor, Hans skrik är mycket modesta, han är mycket tålig med allt stök och bök som hans liv är fullt av, och han ger ifrån sig de gulligaste små ljud då och då. Vem kan begära mer?
Mycket. Dvs mycket litet. Allt beror på vilket mikroskop man använder.
Två promenader med barnvagnen i Åhus, Eller... Tre, kanske?
Tre visiter hos Ankan, närmaste släkten i olika tappningar.
En utflykt, födelsedagskalas i annat hem, närmaste släkten igen, det varade tre timmar och gick bra.
Tre besök av Hemsjukvården.
Två bad i egen balja.
Närmare 80 sondmatningar, knappt hälften av dem kompletterade med försök med Ankans egen lilla specialdesignade nappflaska (resultatet knappast imponerande).
Nästan lika många blöjbyten.
Två försök att låta pojken slippa tuben i näsan under så där 12 timmar. (Går rätt okay.)
Några tusen pling från Ankans lilla övervakningsmaskin (som f ö kräver nya batterier två gånger per dygn), ibland behövs då någon sorts (enkel) åtgärd, oftast inte.
Livet i ankdammen är inte olikt det berömda ekorrhjulet. Det är aldrig långt till nästa aktivitet, och två vuxna och en storebror kan lätt få händerna fulla.
På avstånd ser det kanske inte ut som något, alla de här små sakerna, men på nära håll är agendan full.
Och, efter 59 dagar på sjukhuset, så är det otroligt skönt och självklart att Ankan nu kan vara hemma i centrum av sin familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar