Alltid uppkopplad

 De två första månaderna med Jonatan har förmodligen förstört hans föräldrars relation till pinglande klockor för all framtid.
 För alla hans dagar i livet har ju varit präglade av ljudet från de maskiner som mäter Ankans syresättning (och puls). Sjunker syresättningen under 85% så slår maskinerna larm, och stiger den över gränsen igen, så tystnar dom.
 På CSK kunde varje procentuell förändring följas inte bara på Jonatans rum utan även av de sköterskor som hade ansvar för honom, var dom än befann sig. Började det klinga, dök dom upp vid hans sängkant tämligen omedelbart.
 Detta kändes livsnödvändigt, till en början, nu känns det mera som cykelhjälmen eller airbagen. För säkerhets skull, alltså. Men tämligen onödigt.

Sedan Jonatan kom hem, så är det en mindre enhet (utan kontakt med yttervärlden) som mäter hans syresättning. Den går på batterier, och det har hänt att dom tagit slut utan att någon märkt det. Trots detta lever barnet vidare i all välmåga.
 Visst plingar den då och då. Men saken är den att Jonatans andning repar sig själv på ganska så få sekunder varje gång utan att någon ingriper.
Och vem mäter någonsin hur vanliga bebisar syresätter varje sekund? Eller vuxna? Svaret skulle kunna bli en chock.
 Men än så länge fortsätter Ankan att vara (nästan) ständigt uppkopplad. Duck and machine.