Home is where the heart is

Fyra runt bordet! Ankan hjälper mamma äta frukost.

Ankan tar tagit tv-soffan i besittning.

Ja, och så äter han, och äter. Vikten på nyårsafton: 3.380 gram. Pappas mål, mer än dubbla födelsevikten, uppnått med råge.

Jo, idag kom han hem!

 Jo, nu, äntligen, efter en månad och 29 dagar, är han hemma. Och redan en kort stund efter hemkomsten, och efter första målet mat hemma, testar Jonatan den fina vaggan som storebror Jack sov i förr i tiden.

 Dags för (...nästan) första bekantskapen med yttervärlden - då behöver man en bra overall.

 Hej då, Neo. Ankans mamma är ju nästan som en i personalen nu för tiden, så det var svårt att slutligen ta farväl.

 Linda säger hej då (...och ses igen!) till ankungen.

 Det är en snöig värld härute, mamma. Ankan på väg in genom trädgården på Majorsgatan i Åhus.

Mycket att titta på! En storögd liten pojke kollar in allt det nya som han nu ska bli en del av. Hemma, helt enkelt!

Nedräkning på Neonatal

Tänk att ha kommit till den här punkten, redan 2010... I morgon ska Ankan hem!

Idag har doktorn, han som hälsade Jonatan välkommen 1 november på kvällen, signerat gossens utskrivningsintyg, det var "u a", och enligt sköterskorna har Jonatan också fått "O K" stämplat i rumpan. (Precis som i K Ankas julaftonsfilm, ni vet.)

Allt detta har Ankan firat med att vara hur pigg som helst hela onsdagskvällen, han har till och med provsuttit sin bilstol (den vann hans gillande) och i farten ätit 20 ml ur nappflaskan (nytt rekord).

Så i morgon blir det farväl till den lilla sängen av plast, all utrustning på rum 13 och alla snälla och snabba sköterskor. Hemma väntar en helt annan tillvaro, inte med samma vårdkvalitet men förhoppningsvis lika säker, och också mycket mera hemma! Det ser vi fram emot, med viss oro och mycket glädje.
 Hem i morgon. 30 december 2010. Knack i trä.

Förberedelser till flykt

 Vad är detta? Jo, Ankan har kapat förtöjningarna och tuffar runt på Neonatal med hjälp av sin trogna styrman, kapten Jenny.

 Dom till och med tittar in på fikarummet, busigt nog.
 Men det är inte så att Ankan med föräldrar har skrotat all sin skyddsutrustning. Den - och dom - har bara blivit lite mer mobila. Det måste man ju vara om man vårdar sin bebis hemma, då är man inte längre kopplad direkt till sjukhusdatorn. (Och lika bra är väl det.)

"Paul McCartney - utbrytarkungen". Den artikeln skrev en gång (1970?) ankpappans kompis, farbror Lasse (trogen läsare av Ankbloggen), i tidningen Ingressen.
 Man minns den eftersom Ankan så tydligt här ligger och inspireras av alla tiders utbrytarkung, Mr Houdini, medan han själv planerar sin egen rymning från CSK.
 Förberedelser till flykt. Ankan prövar vingarna.

Matvrak

Titta, han äter!
Ankan älskar att suga. Men han är inte så bra på det. Hur han än suger och suger, så är det kanske inte mer än 10-15 milliliter av hans normalportion på 80 ml som han får i sig med hjälp av flaska. Resten av hans mat får tryckas i honom på ett annat, mycket effektivare sätt.
 Kanske är det gomspalten som försvårar hans sugande. Kanske är han bara för liten (även om han ju inte är alls så liten längre).
 Trots detta - eller kanske just tack vare detta - så växer han och växer. Nyaste noteringen är 3.220 gram, ganska exakt dubbla födelsevikten. (Som inte alls var 1.625 utan snarare 1.610, hävdar ankpappan, som var närvarande vid första vägningen, i en avlägsen galax för mycket länge sedan).
 Dubbla vikten på mindre än två månader. Någon som känner sig sugen att överträffa det?

Nyfiken grön

 Ankan har verkligen öppnat sina ögon för världen. Det finns så mycket att se därute, så mycket att försöka förstå.
 Aldrig har hans ögon varit så vidöppna som nu. Ankan vill vara med!

 Dom här verkligt snygga kläderna har Jonatan fått av våra goda vänner i Föräldragruppen (tidigare känt som Bebisgänget, men det var då, det). Storlek 50, och dom sitter fint!

Fortfarande mera horisontell än vertikal, men från sin trygga position i mammas armar, tar Jonatan in världen. Ankan vill inte längre gå genom livet blundande.

BildExtra: Ankans familjehelg

 Ibland behövs inte så många ord. Det kan räcka med...

...två bilder på Ankans familj, återsamlad för en timme - och i direkt strid med bestämmelserna på CSK just nu - på Neonatal på annandagen.

Hem, Ankan?

Det här är Ankans hem. Här bor hans pappa, storebror och (ibland även) mamma. Själv har han aldrig varit där, trots snart två månader på denna jorden. Alla dom dagarna har han i stället tillbringat på tredje våningen i centralsjukhuset, i rum 13 och rum 16 och ibland något rum däremellan.
 Men nångång måste han väl ändå hem? Hem, otrygga hem...

Det snackas och snackas. Ibland dyker snacket upp som en replik i Ankmammans närvaro.
"När ni inte behöver vara här längre... " kan dom säga, eller något sånt. "Då kanske ni ska flytta över till Barnavdelningen (på plan 4)..." . Eller: "Snart, när ni inte är här på Neonatal längre, utan på Barn..."
 Det är tydligt att personalen på Neonatal är rädda att Ankan och hans föräldrar ska trivas för bra, att dom ska ha blivit hospitaliserade. Påminnelserna om livet efter Neonatal, det på Barn, dyker upp när man minst anar det. Ankan är ju ingen liten pyttebebis längre, utan en mogen ung man på 3.108 gram (och en tub).
 Ankans mamma besvarar dessa framstötar på ständigt samma sätt:
 "Om vi inte ska vara här längre, så vill jag hellre åka hem".
 Och kanske, kanske snart, när Ankan skakat av sig senaste förkylning, så är det förmodligen upp till bevis. Ska Ankan till Barnavdelningen då? Eller ska han - med sin sondslang, sin tub i näsan, sitt övervakningssystem och sina syrgastuber som räddningsplanka - faktiskt åka hem?
 Det hoppas vi. Vi är redo. Tror vi. Eller hur, Ankan?

JulAnkan

...hade en bra julafton, i sin (relativa) ensamhet, och sörjde knappast att han inte fick vara i julens vimmel med en uppsjö kusiner, mostrar, morbröder, morfar och sin egen kärnfamilj, bara någon mil från Neonatal. Ankans tid kommer, som sagt. Och snart är det jul igen. (Om du inte tror mig, så  kom ihåg dessa profetiska ord, förr än du anar.)
 Hann tomten stanna till hos minsta småttingarna på Neonatal? Det är lite oklart, men säkert är att Jonatan fick en liten present av sina älskade sköterskor. Och hemma under julgranen låg ytterligare några paket med hans namn på.
 Mammans tid kom också, för efter en lång förmiddag dök Ankans älskade mor upp igen, för att bjuda sonen lite julmys i familjens famn.
 Ankan hade inget att invända. Han gillar läget. I helg som i söcken.

God AnkJul!

 Vi vet att det är många som följer Ankans kamp mot otacksamma förutsättningar, och gläds med oss när han gör framsteg. Er omtanke har både glatt och rört oss och gjort den här tiden lättare för oss, Jacks föräldrar och storebror.

Om ni undrar hur Jonatans julafton ser ut, så tillbringar han den på samma plats som alla andra dagar sedan han rycktes ut i jordelivet, på CSKs neonatalavdelning. Vi försäkrar alla att det är ett fantastiskt ställe, speciellt för små bytingar i Jonatans belägenhet, men även för deras föräldrar.
  Där fick han besök av sin mamma, som tillbringade några timmar med minstingen, innan hon återvände ut i den s k verkligheten för att fira jul med släkten. Jonatans pappa och bror besparade lillen ännu en dos av deras bakterier på själva julafton. Julhelgen är ju lång.
 Och Ankans tid kommer.

Redo för validering

Familjens egen lilla julgris - eller julanka, som man ju föredrar i vissa länder - anar föga. Allt ståhej med julklappar och den skäggige rödklädde potentatens antåg, för att inte tala om det väderelände som alla snackar om just nu - allt detta är Ankan främmande, där han svävar i sin lilla kokong djupt inne i centralsjukhuset.
 Får han bara mat var tredje timme, ny blöja ibland, ny tub när så krävs och en varm famn att vila i då och då - i så fall struntar han i både julklappsutdelning, tända julgransljus och Kalle Anka. (Eller? Det sistnämnda kanske ändå skulle passa en liten fågelunge?)

Så här ser Jonatan ut när han just smärtfritt fått en ny tub på plats,.och syretillförseln ligger på 100 procent. Och det fina i kråksången är att det är hans egen mamma som både placerat tuben i näsborren och tejpat fast den.
 Efter snart två månader på Neonatal har mamma Jenny lärt sig det mesta, och kan snart själv utföra alla sysslor som sonen kräver. Och det är ju inte så dumt, om man vill åka hem en vacker (eller snöig) dag.

 "Alla talar om validering" sa en gästande expert, när Ankans pappa jobbade på UR, och det tyckte de flesta av hans arbetskamrater var både komiskt och löjligt. Hur det än månde vara med detta, så är Ankans mamma snart redo att valideras som neonatalsköterska.
 Ankan vill bli validerad som bebis. Han är lite trött på att vara patient.

Saknas något?

Jo, det är ju Jonatans tub som saknas. Det betyder inte alls att han, i kraft av sin nya storlek, tycker att sånt trams är onödigt och har gått vidare. Däremot befinner han sig på denna bild mellan tuber. Den gamla skrotad och den nya ville inte riktigt slinka ner, eftersom Ankans små näsborrar blivit extra trånga på grund av den elaka infektionen.
 Men vi tyckte att det var sött att få visa honom med näsan (nästan) fri. Och den lilla chicka huvudbeklädnaden.

Grattis, trekilospojken!

 Till allmän förvåning visade det sig att Jonatan har namnsdag idag. Liksom sin mamma är han ganska tillbakadragen och tyckte inte att det var så mycket att fira.
 Men likafullt bidrog han med en liten sak som föräldrarna absolut tycker är värt att applådera.

BILDEN: Lite sur, kanske... Ja, så blir det när en pojke bara vill ha lite mat, men i stället utsätts för stök och bök.

Sin nya vikt nämligen. Vågen stannade resolut på 3,048 kilogram! Nu ingår ju för all del hans lilla nätmössa, den som nu är inne på sitt tredje varv, i den vikten, men mer än tio gram kan den väl inte väga ändå.
 Så helt klart har vi en trekilosbebis nu. Dessutom 46,2 cm lång! En tidig jluklapp.

Men, undrar ni: hur länge tänker personalen på Neonatal, som helst pysslar med små minbebisar på halvkilot sådär, finna sig i att hysa detta monster vecka efter vecka? Samtal förs i denna fråga, både med föräldrarna och i deras frånvaro. Någon sorts konspiration är det.
 Fast den frågan återkommer vi till.

Who´s that girl?

I oktober tänkte Ankans mamma gå och klippa sig. Något kom emellan, eller:
 Massor kom emellan. Framför allt då förstås den lilla Ankan, som hållit sin mamma inspärrad sedan novembers första dag i ett ovanligt mikroskopiskt fall av stockholmssyndromet.
 Nu, i december, blev det äntligen av! En ny mamma uppenbarade sig hos Ankan. Fräsch, glad och som ny!

Den lille sonen lät sig inte imponeras.... Det är ju bara mamma, sa han, och snörvlade. (Infektionen har nu utvecklat sig till en odiskutabel förkylning. Som Ankan fortfarande tacklar rätt så bra.)

En ny omgång med mössan

 Mössan, som åter pryder Jonatans huvud, är inte älskad men ändamålsenlig. Den är till för att det ska bli lättare att ge den stackars lilla Ankan antibiotika. För tredje gången i hans lilla korta liv.
 Dessutom hade han för första gången feber - 38,6!

En febersjuk liten Anka var alltså vad som väntade hans mamma efter hennes lilla utflykt hem för att fylla år. Ankan gör vad han kan för att inte bli bortglömd.
 Läkarna är inte helt nöjda.
 - Tre infektioner på så kort tid är för mycket, tycker doktorn.
 Vad beror det på då? Ja, kanske på att han är för tidigt född, inte sällan har prematura bebisar outvecklat immunförsvar. Men för att försäkra sig om att orsaken till de envisa infektionerna inte är något annat, beslöt man sig för att också ta lite nya blodprover.
 En sak tycks säker: Det är inte förkyld Ankan är (i motsats till övriga familjen). Han producerar för all del en del snor och slem, men de beror på hans tub och inget annat.
 Och, visade det sig senare på dagen (faktiskt en måndag) att denna nya infektion inte verkade bekomma den lille så mycket. Ankan andades på så bra någon kunde begära.
 Dessutom vägrade han somna. Han låg med ögonen öppna och studerade sin mor och sa ifrån ganska bestämt, när hon ville lägga ned sin son i hans lilla säng. Kanske hög på antibiotika... En sån unge!

Mors Dag

 Redan klockan 01.10 i morse tittade nattsköterskorna på Neonatal in till Ankans mamma, medan han själv sov i godan ro på sköterskornas sal, och sjöng.
 Jonatans mamma fyller nämligen år. Jämnt, som man säger. (Nej, inte jämt. Mamman har födelsedag högst en gång om året.)
 Hon firade detta med att tillbringa första halvan av bemärkelsedagen med sin minsting. Sedan for hon hem för att firas av sina större killar (inklusive altmeister själv, Ankans morfar Kalle).

Bilden: Det är inte bara Ankan som kan suga (sisådär, får man väl säga). Mamma kan det också! Men då handlar det om att befria sonen från de kopiösa mängder slem som hela tiden forsar fram ur hans näsas gåtfulla inre valv. Och hon använder redskap.

Och medan mamma var borta, dansade Ankan - nybadad och mäktiga 2904 gram - på bordet.
Nä, men vi får väl hoppas att han hade det bra. Budskapen från personalen på Neonatal huruvida han saknar sin mamma är fortfarande ganska motsägelsefulla.

Fars Dag

 I går eftermiddag blev Ankan övergiven av sin mamma på (numera) sedvanligt varannandagsvis, men när det var dags igen idag, så serverades en överraskning: Pappa!
 Ankans pappa hade fått ledigt från storebror Jack (som var med sina kusiner), vilket lämnade utrymme för far och lillebror att tillbringa 3-4 timmar på tu man hand. (Om man bortser från sköterskorna. Och det bör man nog inte.)

Hur gick det då? Jo, skapligt. Pappan har ju varit ensam med bebisar förr, även om det inte skett tidigare med just den här speciella krångelvarianten. Mesta tiden låg sonen på pappans mage och vilade, medan andningen gick som på räls (dvs varierande - precis som tågtrafiken). Båda hade det väldigt bra och slumrade till då och då.
 Vad Ankan tittar efter på nedersta bilden? Jo, mamma förstås. För hon kom till sist (efter en del äventyr i en stad full av hysterisk julklappsshopping), och nu är allt som vanligt igen.

Ankans nya kläder

 En bebis får nöja sig med de små möjligheter som finns att roa sig. Ankan får utlopp för sin jakt efter skönhet genom att prova nya kläder.
 Efter den ganska djärva och okonventionella kreationen som mamma satt ihop (kunde beundras i förra inlägget) testar Jonatan här lite mera diskret men elegant klädsel.

Både body och byxor, en gåva från farmors syster Diddi i samarbete med Ankans syssling Sara, båda bor i Dalarna. Visst börjar Jonatan se ut som vilken bebis som helst (fast med en tub i näsan, okay)?!

Jakten på tre kilo

Den lilla Ankan växer.
Och frodas..? Tja, det är lite upp och ned med det. just den här dagen har haft sina återvändsgränder där Tungan ställt till med ofog eller Tuben varit full med äckliga saker. Då andas man mindre bra.
 Fast växer gör han, i alla väder tycks det. Dagens notering blev, som den skarpögde kan se själv, 2866 gram.
 Tre kilo före jultomten. Dubbla vikten i år! Allt detta verkar genomförbart. Ett realistiskt mål.
Vad som händer sedan. Det får vi väl se.

 Originell klädsel? Ankans mamma är kvinnan bakom verket.

Nya nappatag med flaskan

Under sina trubbel, den ganska långa perioden då han inte varit "stabil", har det varit si och så med Ankans flaskätande. Även om han har varit sugen på att ta flaskan - hans sugbehov är det nämligen inget fel på - så har han ganska ofta kollapsat fullständigt efter en omgång. Experterna har förklarat att så gör vanliga bebisar också, ger allt när dom ammar och förvandlas därefter till vrak.

Det är dock inget stort problem för den vanliga bebisen, eller för föräldern, Båda behöver en paus efteråt.

Ankans mamma blev dock ganska avskräckt. Bränd mamma skyr flaskan. Det kändes mycket mindre riskabelt att sondmata sin lilla bräckliga Anka, än att rädda honom med syrgas efter ett nappatag med konventionell matning.
 Nu har dock båda höjt näbben en aning, och idag har Ankan sugit ur sin flaska flera gånger. Ganska försynt, och ganska försiktigt från mammans sida. Inga rekordmängder än.
 Å andra sidan slår Ankan ständigt nya rekord på vågen. Senaste noteringen i går: 2.778 gram. Till julafton ska föräldrarnas julklapp från yngste sonen vara: en trekilosbebis. Det har pappa bestämt, och det är klart att Jonatan lyder far.

Hallå världen

 Den trogna läsaren av Senaste Ankan-Nytt har säkert fått för sig att Ankan sällan tittar, kanske inte ens har några ögon eller i varje fall inte öppnat dem än.
 Så är det förstås inte. Däremot sover han mycket. Och när han faktiskt har ögonen öppna, så reagerar han blixtsnabbt på det lilla ljussken som förebådar digitalkamerans slutare. Han hinner helt enkelt blunda!

I förmiddags ägnade dom sig åt att titta på varann. Timme efter timme. Ankan och mamman. Jonatan har blivit en väldigt pigg pojke.
 Eller så har han i varje fall blivit en märkbart piggare pojke. Tydligt nyfiken på världen därute. Hallå!

Jo, och som ni ser är det just nu bara en tub som gäller. Det har Jonatan själv bestämt.

Better days

Ankan har förändrats. Hans liv har också förändrats. Det har blivit enklare. Bättre, helt enkelt

. Det är inte så lätt att sätta fingret på det, att säga när det hände och vad som hände. Men förändringen har varit tydlig hela veckan, och den börjar snabbt närma sig en trend.

 Man märker det på att siffrorna på skärmen inte åker berg-och-dalbana på samma sätt, att klockorna inte klingar lika ofta, att Ankans mamma börjar fundera på annat om hennes pojke än när nästa krasch ska komma... Ja, till och med så vågar pappan  plocka upp honom utan att bli rädd.

Och på gossen själv. Det är något självklart och mera moget över hans sätt att vila majestätiskt i sin lilla säng. Som ett barn, helt enkelt. Med nyfödds alla priviliegier och självklara plats i centrum. Men med ett neonatalbarns erfarenheter av att det inte alltid varit lika lätt att leva. 

Detta skrivet med hjärtat i halsgropen och knack i trä.

Födelsedag - igen

Bilden: när jag var liten.

 I dag skulle Ankan ha sett dagens ljus, om han inte ryckts ur moderlivet i förtid.
I stället såg han nattens ljus 1 november kl 22.56, för sex veckor och en dag sedan. Då vägde han 1.600 och några gram.

Ankan idag: en helt annan fågel. F ö med bara en tub, det bestämde han själv.

I går visade vågen ett stolt utslag på 2.700 gram.

 Ankan har sina problem. Men han har i alla fall två födelsedagar. Och snart är det dessutom jul... Men den tänker Ankan tillbringa på Centralsjukhuset Kristianstad.

 Fast när Ankans mamma läste detta, så sa hon: "Eller så kanske han har kommit hem då..." (Trots att hon vet att hon inte borde utmana ödet.)

 För Ankan har haft två jättebra dagar. Det säger även hans Anna, Linda och Emma, innertrion bland Ankans sköterskor.

 Kanske inser gossen att när man är Född På Riktigt, måste man börja ta ansvar.