Många stunder i Ankans liv är (alldeles för) jobbiga. När tungan hamnar på tvären, eller tuberna (och hela näsan) kletat igen, eller alltihop på en gång. Då får Ankan inte luft, och då blir han rädd (och inte bara han). Detta lilla problem - det är litet, eftersom allt på Ankan är litet, men för Ankan är det stort - försämrar hans livskvalité och försenar hans utveckling, tills den dag då han helt plötsligt har kontroll och kan börja leva (ungefär) som andra bebisar.
Men det finns bra stunder också. I går hade han flera timmar av harmonisk tillvaro, berättar hans mamma. Ankan låg och tittade. Och tittade. På sin mamma, och på allt annat i rummet (oklart hur mycket han kan urskilja). Med ovanligt stora ögon (ja, för en liten Anka alltså).
Han verkade så belåten, och tycktes ha det så bra, och då var mamma också nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar